Bibelns syn

Tolererar bibeln ormhantering?

DE TROENDE församlas i små kyrkor. De spelar elgitarr och sjunger gospellåtar. De frambär bön om att bli botade. De lyssnar till enkla predikningar och pladdrar i extas på det som de kallar de ”nya tungomålen”. I allt detta skiljer de sig inte alltför mycket från andra pingstvänsgrupper eller karismatiska grupper i kristenheten. Därefter tar de fram giftet, elden och ormarna.

Giftet är vanligtvis stryknin, som lösts upp i vatten. Elden kan komma från en flammande fotogenindränkt trasa eller från en acetylenfackla, och ormarna kan vara skallerormar eller mockasinormar, vilka det finns rätt gott om i Appalacherna i Förenta staterna, där dessa grupper är vanligast. När de känner sig kallade av ”anden” att göra detta, dricker de giftet och håller händerna i elden. De kan också ta i ormarna och drapera dem över armar och axlar och hålla dem mot kroppen och sedan skicka dem vidare till andra. Varför det?

”Jag hanterar ormar, därför att detta står som ett bud i bibeln”, säger Dewey, ledare för en liten kyrka i West Virginia.a Dewey påstår sig ha blivit biten 106 gånger, och han har ärr som bevis för det. Befaller bibeln verkligen något sådant?

”Du skall icke fresta Herren”

”Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken”, heter det i 1 Johannes 4:8 (1917) i bibeln. Skulle en kärlekens Gud kräva att hans tillbedjare utsätter sig själva för onödig plåga? ”Ett ormbett är plågsamt”, säger Dewey. ”Det är en smärta som är omkring 100 gånger värre än tandvärk. ... Det känns som om man brinner.” Även om de flesta som blir ormbitna överlever, har massor av dödsfall dokumenterats, däribland Deweys systers död år 1961.

De kristna har naturligtvis alltid varit beredda att dö för sin tro, men de har då vanligtvis dödats av andra på grund av att de har vägrat att kompromissa med bibelns principer. När Satan uppmanade Jesus Kristus att i onödan och med berått mod riskera livet genom att hoppa ner från bröstvärnet på templet i Jerusalem, sade Jesus i stället till honom: ”Det är ock skrivet: ’Du skall icke fresta Herren, din Gud.’” (Matteus 4:7, 1917) Är inte detta, att man leker med ormar, eld eller gift, att fresta Gud eller att övermodigt utmana honom? Visar inte ett sådant prövande stor brist på tro hos tillbedjaren, och är det inte ett försök att tvinga Gud att uppfylla sitt ord genom spektakulära handlingar?

Vad befaller bibeln?

Medlemmar av ormhanterande grupper påstår att deras sedvänjor är befallda i Guds ord, och som bevis citerar de Markus 16:17, 18 (1917), där vi läser: ”Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål, ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.”

Vi bör för det första lägga märke till att nästan alla bibelkännare är överens om att dessa verser från början inte var någon del av Markus’ evangelium. ”Eftersom man betvivlar att verserna 9—20 är äkta, är det oförståndigt att bygga en lära eller grunda en erfarenhet på dessa verser (och i synnerhet då på verserna 16—18)”, påpekar den kände kommentatorn Charles Ryrie.

Men vad bibelkännare menar om äktheten av Markus 16:9—20 imponerar sällan på dem som hanterar ormar i sin tillbedjan. Dessa verser finns i Konung Jakobs bibel, vilken är den enda bibel de flesta av dem litar på, och det avgör saken.

Men även om dessa verser vore äkta, så befaller de inte ormhantering eller att man skall dricka gift, och de säger inte något om eld. Man kan således inte tolka dem som ett krav för tillbedjan. Aposteln Paulus råkade faktiskt ut för en orm på ön Malta, men detta skedde genom en olyckshändelse, eftersom den fanns i ett fång torra kvistar, som han lade på elden. Trots att Gud skyddade Paulus mot skada, när han blev biten av huggormen, skickade han inte runt ormen för att de andra skulle få hålla i den. Han skakade i stället ”ormen ifrån sig i elden”, och i stället för att lida någon brännande smärta som nutida ormhanterare gör led han ”ingen skada”. — Apostlagärningarna 28:3—6, 1917.

Ett trosprov?

Enligt uppslagsverket The Encyclopaedia of American Religions är ormhantering ett relativt nytt fenomen. Det heter där: ”År 1909 blev George Went Hensley, en ung man bosatt på landet i Grasshopper Valley i Tennessee, övertygad om att det som sägs om ormar och gift i Markus 16:17—18 faktiskt var ett bud. Han fångade en skallerorm, och några dagar senare tog han mitt under en gudstjänst i den närliggande byn Sale Creek fram ormen för att deltagarna skulle få ta i den som ett prov på sin tro.” Men det finns inget, vare sig i bibeln eller i historien, som tyder på att de första kristna krävde något sådant ”prov på sin tro”.

Tänk också på följande: Paulus blev använd av Gud till att uppväcka de döda; men han vidtog ändå rimliga förebyggande åtgärder för sin egen och sina kamraters hälsa. (1 Timoteus 5:23; 2 Timoteus 4:13) Paulus försökte inte heller skapa tillfällen att uppväcka människor.

Så i stället för att låta kroppar tillfogas smärta eller ärr av ormbett uppmanas de kristna att frambära sina ”kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer” — deras ”andliga tempeltjänst”. (Romarna 12:1, 1917) Och i stället för att befalla de kristna att pröva sin tro genom våghalsiga handlingar ger aposteln dem det förnuftiga rådet: ”Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva.” (2 Korintierna 13:5, 1917) Pröva dina trosuppfattningar mot Guds ord. En ärlig självrannsakan, då du jämför dina trosuppfattningar med bibeln, kommer att hjälpa dig att avgöra om din tro har Guds godkännande eller ej — den viktigaste frågan i sammanhanget.

[Fotnot]