En ny era för judar och kristna?

”Förföljelsen kommer att upphöra den dag påven går in i synagogan.” — Judiskt ordspråk.

DEN 13 april 1986 blev Johannes Paulus II den förste påve som satt sin fot i en judisk gudstjänstlokal. Till ljudet av rungande applåder betygade påven att katolska kyrkan ”beklagar det hat, den förföljelse och de uttryck för antisemitism som judarna under olika tider och från olika håll utsatts för”. Han förklarade att hans besök hade till syfte att ”undanröja gamla fördomar” och öka uppskattningen av det andliga arvegods som judar och kristna har gemensamt.

Under senare år har även andra av kristenhetens kyrkor försökt överbrygga den urgamla klyftan mellan sig och judarna. I juni 1987 offentliggjorde presbyterianska kyrkan i Förenta staterna ett dokument, i vilket man uttryckte sin ånger över kyrkans långvariga inblandning i ”antijudiska attityder och handlingar”. Strax efteråt antog United Church of Christ en egen resolution. I denna sades det att ”judaismen inte har ersatts av kristendomen” och att ”Guds förbund med det judiska folket inte har upphävts”.

Kristenheten och de nazistiska judeförföljelserna

Vad ligger bakom dessa anmärkningsvärda åtgärder? De är helt enkelt ett försök från kristenhetens sida att markera sitt avståndstagande från nazismens massutrotning av judar. Under åren efter andra världskriget försökte de flesta kyrkliga ledare ignorera det förhållandet att dessa illdåd hade begåtts av människor som påstod sig vara kristna. Detta sorgliga faktum hade emellertid inte gått det judiska folket förbi.

Allteftersom åren gick började de som överlevt massutrotningarna att träda fram. Genom böcker, tidskrifter och filmer fick världen stifta bekantskap med koncentrationslägrens fasor. Staten Israels kamp för överlevnad gjorde också att världens blickar riktades mot judarna. Följden har blivit att kristenheten utsatts för allt bistrare kritik. Som G. Peter Fleck uttryckte det i tidskriften The Christian Century: ”Det är något fruktansvärt sjukt med ... en religion och en civilisation som kunde frambringa och tolerera en sådan vederstygglighet [som judeutrotningen]. Det måste också vara något sjukt med en kyrka som så gott som fullständigt stillatigande och overksam kunde åse dessa fasor.”

Judiska ledare instämmer. Rabbinen Stuart E. Rosenberg frågar sig varför så många kyrkor eller deras ledare efter andra världskriget inte insåg ”att det fanns ett samband mellan den kristna antijudaismens långa historia och den nazistiska slutprodukten — det avsiktliga slaktandet av en tredjedel av det judiska folket”. Han konstaterade att många kyrkomedlemmar ”låtsades som om ingenting hade hänt eller, vad värre var, i stillhet accepterade mordet på sex miljoner judar i Hitlers Europa som en gudomlig straffdom för att ’judarna förkastat Jesus’”. — The Christian Problem (Det kristna problemet).

Författaren Elie Wiesel säger i sin bok A Jew Today (En nutida jude): ”Hur skall man kunna förklara att varken Hitler eller Himmler någonsin blev exkommunicerad av kyrkan? Att Pius XII aldrig ansåg det vara nödvändigt, för att inte säga oundvikligt, att fördöma Auschwitz och Treblinka? Att ett stort antal SS-män var troende och troget höll fast vid sina kristna band ända till slutet? Att det fanns mördare som gick och biktade sig mellan massakrerna? Och att alla dessa kom från kristna familjer och hade fått kristen uppfostran?”

Det är följaktligen inte så underligt att kyrkliga ledare har tvingats ompröva sin inställning till judendomen. En ny teologi håller således på att växa fram inom kristenheten, en i vilken judarna inte längre omtalas som ”Kristusdödare” eller ”ett förbannat folk”, utan betraktas med aktning och värdighet. Man har till och med sagt att kristendomen och judendomen bara är ”olika vägar till Gud”.

Början till en ”ny era”?

Denna utveckling har av somliga hälsats som början till ”en helt ny era i relationerna” mellan judar och kristna. Rabbinen Leon Klenicki framhöll till och med att judarna nu borde betrakta ”Jesus och den kristna missionen som ett sätt att föra hela mänskligheten till Gud”. Han tillade: ”Vad Gud begär av oss är kanhända en samfälld insats.” — The New York Times, 24 juli 1988.

Men det är inte alla som är så optimistiska. Vissa evangeliska teologer i kristenheten betraktar den nya liberala synen på judendomen som ett avsteg från grundläggande kristna läror. Många judiska ledare är likaså skeptiska mot de nya fredstrevarna och uppfattar dem som vaga och motsägelsefulla eller som blott och bart ett nytt kamouflage för den gamla taktiken att försöka omvända judar.

De judiska ledarna hävdar att om verklig endräkt skall kunna komma till stånd, måste kristenheten på ett otvetydigt sätt avsvärja sig sina gamla antisemitiska åsikter, inbegripet sin roll i de nazistiska judeförföljelserna. De kräver att kristenhetens ledare helt tar avstånd från uppfattningen att judarna bär ansvaret för Jesu död. De vill att judendomen skall erkännas som ett fullgott medel till frälsning och inte bara som en inkörsport till kristendomen. De vill att kristenheten skall sätta stopp för alla försök att omvända judar. Slutligen kräver många att kristenheten skall ge staten Israel sitt fulla erkännande och stöd.

Men även om man vidtog sådana drastiska åtgärder, skulle det fortfarande finnas ett gapande svalg mellan judar och kristna. Följande artikel kommer att visa varför.

[Bild på sidan 4]

Kristenheten kan inte förneka sin roll i de nazistiska judeförföljelserna

[Bildkälla]

Bundesarchiv Koblenz