Kan klyftan överbryggas?

KLYFTAN mellan judar och kristna bottnar inte bara i nazisternas massutrotningar. Redan från början har dessa två trosriktningar varit oense beträffande en central fråga: om Jesus från Nasaret var den utlovade Messias eller inte.

Under det första århundradet utlöste frågan om Messias en våldsam förföljelse av de kristna. (Apostlagärningarna 8: 1) Längre fram blev situationen emellertid den omvända: till bekännelsen kristna började förfölja judar. Men trots att kristenheten under hundratals år har lagt ner stor möda på att omvända judar, har den judiska nationen som helhet betraktad inte vikit en tum från sin ursprungliga hållning.

En judisk författare förklarade att även om judarna inte har något emot Jesus som individ, var han ”förvisso inte den politiske Messias som vi och våra förfäder så ivrigt längtat efter”. Rabbinen Samuel Sandmel uttryckte det mer rakt på sak: ”Vi tror inte som ni [kristna] tror; så enkelt är det.” (We Jews and You Christians [Vi judar och ni kristna]) Till följd av denna meningsskiljaktighet finns det mellan judar och kristna ett religiöst svalg, som är långt större än de flesta inser.

Hinder för samförstånd

Enligt den kristna läran finns det ingen annan väg till frälsning än genom Jesus. Jesus själv sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” — Johannes 14: 6; jämför Apostlagärningarna 4: 12; 1 Timoteus 2: 3—6.

Judarna, å andra sidan, känner stark motvilja mot den bilddyrkan som är så vanlig i kristenheten. Treenighetsläran betraktas också med avsmak av judarna, som anser att den står i direkt strid med ”judendomens centrala lära” — den monoteistiska trossats som finns uttryckt i följande ord: ”HÖR, ISRAEL! HERREN, VÅR GUD, HERREN ÄR EN.” (5 Moseboken 6: 4) Forskaren Jakób Jocz förklarade: ”Det är här klyftan mellan kyrkan och synagogan öppnar sig framför oss i hela sin vidd och betydelse. ... Läran om Jesu Kristi gudom är en oförlåtlig synd i judarnas ögon.” — The Jewish People and Jesus Christ (Det judiska folket och Jesus Kristus).

Kristna och judar har också olika uppfattningar om den mosaiska lagen och dess traditioner. Rabbinen Stuart E. Rosenberg påpekade: ”Utan Guds förbund skulle det inte finnas någon judisk nation: Det präglade själva dess tillblivelse, och det övergavs aldrig. ... Men de kristna har från första början haft problem med Israels förbund.” Aposteln Paulus sade faktiskt beträffande den mosaiska lagen: ”[Gud] utplånade det handskrivna dokumentet ... ; och Han har tagit det ur vägen genom att nagla fast det vid tortyrpålen.” — Kolosserna 2: 14.

Katolska och protestantiska teologer som försöker tona ner den kristna läran genom att hävda att det mosaiska förbundet fortfarande äger laga kraft eller att det finns ”olika vägar till Gud” befinner sig i en besvärlig situation. För att få sina uppfattningar att stämma överens med ”Nya testamentet” måste de ägna sig åt sannskyldig teologisk akrobatik och vrida och vränga på och till och med ignorera kritiska bibeltexter. Eller också måste de, som somliga av dem gör, påstå att de besvärliga texterna inte är autentiska, att Jesus Kristus aldrig gjorde anspråk på att vara ”vägen och sanningen och livet”, att Petrus’ ord i Apostlagärningarna 4: 12 — att Jesus är det enda ”namn under himmelen, ... genom vilket vi måste bli frälsta” — tillkommit senare under inflytande av paulinsk teologi osv. Men när de gör detta, undergräver de tron hos sina egna anhängare.

Jakób Jocz gav således en träffande sammanfattning av situationen när han sade att de två trosriktningarna ”inte har någon gemensam nämnare som skulle kunna utgöra grunden till en ’teologisk bro’. De kan endast förlikas genom kapitulation: antingen måste kyrkan förvandlas till synagoga eller synagogan till kyrka.”

Varför en förlikning är omöjlig

Det finns emellertid faktorer som utgör ett nära nog oöverstigligt hinder mot att få till stånd en sådan förlikning. För judarna är blotta tanken på att byta religion motbjudande. Och vad har, när allt kommer omkring, kristenhetens kyrkosamfund egentligen gjort för att göra sin religion tilltalande i judarnas ögon? Rabbinen Samuel Sandmel räknar upp en del av de skändligheter som under historiens lopp ”begåtts av kristna mot kristna i kristendomens namn” och frågar sedan: ”Kan ni, i ljuset av dessa fakta, rimligtvis förvänta att vi skall instämma i åsikten att er religion är bättre än vår? Har den frambringat bättre människor? Har den kunnat lösa de frågor som rör krig och fred och välstånd och ro bland kristna nationer?”

De nazistiska utrotningsaktionerna har också aktualiserat frågan om judarnas överlevnad — som folk, som religion och som kultur. Att byta religion betraktas därför av många judar inte blott och bart som ett anammande av en kättersk lära, utan också som förräderi. Som en skribent i Journal of Jewish Communal Service beklagande sade: ”Vi har knappast råd att förlora någon enda medlem av den nya vuxna generationen judar. ... Det nazisterna inte lyckades göra genom sina utrotningsaktioner skulle kunna åstadkommas genom [proselytvärvning].”

Rabbinen Henry Siegman säger därför sammanfattningsvis: ”Minnet av påtvingade omvändelser har etsat sig fast i det judiska folkets medvetande och har utgjort det största hindret mot positiva relationer mellan judar och kristna.”

Den verkliga tvistefrågan

Ingen verklig förlikning mellan kristna och judar är således i sikte. De enhetssträvanden som görs fortsätter att undergrävas av oförenliga teologiska uppfattningar, motstridiga politiska intressen och ömsesidig misstro. Den religiösa dialogen har en tendens att undvika den fråga som tvisten ursprungligen gällde, nämligen Jesu anspråk på att vara Messias. Först när denna fråga kan tas upp på ett öppet och ärligt sätt kan några av de urgamla skrankorna av fruktan och misstro börja brytas ner.

De flesta judar är emellertid ovilliga att tala om Jesus. Deras motvilja är det ofrånkomliga resultatet av århundraden av antisemitisk verksamhet som bedrivits i Jesu namn. Men det var inte Jesus som satte i gång korstågen, och inte heller var det Jesus som inrättade inkvisitionen eller gav order om de nazistiska utrotningsaktionerna. Dessa illgärningar begicks av människor som falskeligen påstod sig vara kristna! Detta framgår tydligt av ett uttalande som Jesus själv gjorde, när han fastslog en av den sanna kristendomens grundläggande principer genom att citera från den mosaiska lagen: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matteus 22: 39; 3 Moseboken 19: 18) Dessa ord står som en anklagelse mot kristenhetens kyrkor. Det är tydligt att den religion som de utövar är en grov förvanskning av vad Jesus verkligen lärde.

Ett klarläggande

Jehovas vittnen vill att judar skall inse att det är kristenhetens kyrkor — och inte själva kristendomen — som har förorsakat judarna så mycket lidande. De vill att judar skall få en objektiv och oförvanskad bild av Jesus, så att de kan fatta ett väl underbyggt beslut beträffande honom. Dessutom vill de delge judarna sin övertygelse att den messianska eran, som profeterna för så länge sedan förutsagt, nu är nära förestående! Men varför skulle en jude vilja lyssna till ett Jehovas vittne?

För det första väcker vittnena inte anstöt bland judar genom att använda bilder och beläten i sin tillbedjan, och inte heller tror de på treenighetsläran — en annan trosuppfattning som är motbjudande för judar. De förkastar denna lära som hednisk och oskriftenlig.a Jehovas vittnen är över huvud taget inte någon del av kristenheten! De bär därför inte något ansvar för den nazistiska förintelsen av judar och än mindre för antisemitismens blodiga historia.

Av alla religioner som påstår sig vara kristna är det bara Jehovas vittnen som har lytt Jesu befallning i Johannes 17: 16 att inte vara ”någon del av världen”. Detta innebär bland annat att de iakttar strikt politisk neutralitet. Välunderrättade judar vet att över tusen tyska vittnen dog i Hitlers koncentrationsläger under andra världskriget därför att de valde att bli den nazistiska förintelsens offer hellre än att bli dess passiva medbrottslingar.b Att de oförskräckt höll fast vid neutraliteten trots konfrontationen med nazismen är ett levande vittnesbörd om den sanna kristendomens kraft. Om kristenheten hade handlat på samma sätt, skulle de nazistiska judeförföljelserna aldrig ha ägt rum.

Jehovas vittnen blir därför vänligt mottagna av många judar, även om naturligtvis inte alla uppskattar deras besök. Rabbinen Samuel Sandmel tillstår emellertid att kristna känner sig drivna att predika för andra. (Romarna 10: 10) Han riktar följande fråga till de kristna: ”Kan ni fullfölja ert uppsåt på ett sådant sätt att det varken kränker vår värdighet eller ger en antydan om att ni har övergett detta [predikouppdrag] som ni anser vara av central betydelse?” — We Jews and You Christians.

Detta är precis vad Jehovas vittnen försöker göra. Respektfullt ber de sina judiska grannar att begrunda den fråga som så länge har skilt judar och kristna åt: det messianska hoppet. Hur väcktes detta hopp? Hur har judar och kristna kommit att få så olika uppfattningar? De nuvarande antisemitiska strömningarna i somliga delar av världen gör att de frågor som rör Jesus nu är mer angelägna än någonsin. I nästa artikel skall vi försöka besvara dessa frågor.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 6]

”Läran om Jesu Kristi gudom är en oförlåtlig synd i judarnas ögon”

[Bilder på sidan 7]

De gärningar som så kallade kristna begått har knappast tjänat som en rekommendation för kristendomen som en kärlekens religion

[Bildkälla]

U.S. Army

[Bild på sidan 8]

Kristenhetens avgudadyrkan och treenighetsläran har stött bort många judar