Striden om de irländska torvmossarna

Från Vakna!:s korrespondent på Irland

”OM MAN inte gör någonting, och det kvickt, kan en unik del av det biologiska arvet här på jorden gå förlorad för evigt.” Så sade den brittiske författaren dr David Bellamy. Vilket arv var det han talade om? Irlands torvmossar och våtmarker. — Bellamy’s Ireland—The Wild Boglands.

Det är inte alla på Irland som uppfattar torvmossarna som ett arv. Författaren Michael Viney säger att i det flydda var mossen ”liktydig med umbäranden och den yttersta fattigdom”. Enligt det irländska rådet för våtmarkernas skydd, IPCC (Irish Peatland Conservation Council), är det många som menar att alla mossar bör ”grävas upp, dräneras och förvandlas till någonting torrt och ’nyttigare’”. Eftersom värdefullt bränsle och bra åkermark blir resultatet när man gräver upp och dränerar torvmossar, varför är då miljövårdarna bekymrade? Därför att de betraktar torvmossarna som ett ”unikt ekosystem av våtmarker”.

Två huvudtyper av torvmark är hotade. Den ena kallas högmosse och den andra kärr (”blanket bog”). Enligt dr David Bellamy sveper kärren in ”det fuktiga Västirland [och andra fuktiga, bergiga områden] i en levande filt [”blanket”], vars like man inte ser någon annanstans på jorden”. Exakt vad består dessa båda torvmarkstyper av? Är de verkligen någonting mer än förrädiska ställen där det säger klafs när man gräver upp bränsle för vintern? Måste de allesamman gå upp i rök?

Högmossar och kärr

Mossar består av väldiga mängder torv med ett levande täcke av växtlighet, som består av mossor, ljungväxter, starr och blommande örter. Det sägs att högmossar började växa för tusentals år sedan i grunda sjöar och liknande ställen. Växtligheten dog och sjönk till bottnen, där den långsamt ruttnade och bildade torv. Dessa avlagringar av ruttnande växter hopades, lager på lager, tills de slutligen fyllde sjön. Somliga avlagringar växte till tolv meters tjocklek.

Vitmossor koloniserade den blöta massa som steg upp ur sjöarna och sög likt en svamp upp vatten, så att mossens yta hölls genomdränkt. Stora tuvor av dessa vitmossor spred sig uppåt och utåt och frambringade fantastiska välvda högmossar. ”En högmosses kupol”, säger David Bellamy, ”är i själva verket en jättelik vattendroppe som hålls samman av en matris eller gjutform bestående av döda, delvis förmultnade växtrester och som förblir intakt tack vare en levande hud av vitmossa.”

Kärren å andra sidan behövde inte sjöar för att växa. De fick allt vatten de behövde från ihållande nederbörd i vattensjuka områden av landet — ställen där det åtminstone 235 dagar om året faller regn som ger en årsnederbörd av mer än 1.200 millimeter. David Bellamy säger att kärret, som kan bli sex meter djupt, är en jättelik, ”ineffektiv komposthög ... fullständigt genomdränkt av vatten”.

Under ytan består en torvmosse av lager av växtlighet i varierande stadier av sönderfall. Nära ytlagret kan man tydligt se resterna av döda växter i den mjuka, bruna torven. Vid bottnen har dessa ruttnat till en mycket mörkare, tätare torv som känns nästan som vax.

Det här kanske verkar trist och frånstötande. Men förutom att torvmossar utgör väldiga bränslereservoarer har de en alldeles speciell skönhet. Michael Viney beskriver Västirlands kärr som svepta kring bergen ungefär som en gammal man skulle ha svept en stor brun pläd kring knäna. Han fortsätter: ”Om man tittar närmare på pläden, finner man att den är vävd av dyrbart material — sammetsmjuka mossor i svart och buteljgrönt, lavar med inbroscherade mönster i guld och rosa, filigransutsmyckningar av grågrön spets.” — The IPCC Guide to Irish Peatlands.

Det är detta våta underland som miljövårdare vill bevara. Otaliga djur har sitt hemvist i torvmarkerna, till exempel grodor, vattenödlor, harar, fåglar och olika insekter. En rik mångfald av växter trivs där: Den allestädes närvarande tuvullen, gula näckrosor, kannväxter, pipört, vitpyrola, myrlilja och dussintals fler. Sileshåret är en oväntad invånare i våtmarkerna. Denna köttätande växt fångar insekter på sina klibbiga blad och smälter dem långsamt.

Torvupptagning

Om man kör, eller snarare skakar fram, på någon av Irlands gamla mossvägar på våren eller sommaren, kan man fortfarande se män och kvinnor som gräver upp torv. De använder alltjämt den traditionella torvspaden, en särskild smalbladig spade som ofta har ett extra skär i rät vinkel mot bladet, så att den kan skära en skiva torv i ett enda spadtag. Torvstyckena sprids ut för att torka i sommarsolen och samlas sedan in som bränsle för vintern. Torv som brinner luktar gott, och det gör att man njuter ännu mer av värmen från brasan under kalla vinterkvällar.

När människor gräver torv på det här sättet, liknar de närmast myror som invaderar en väldig livsmedelsaffär. I förening med utdikning har emellertid också detta grävande långsamt förändrat torvmossarna under de gångna tusen åren. Men det verkliga hotet mot torvmossarnas överlevnad har dykt upp under de fyrtio senaste åren. Det är de kolossala maskinerna från Bord na Móna (Irländska torvstyrelsen) som har grävt upp och skrapat bort torven från torvmarkerna i en oroväckande takt.

Det är ingen lätt sak att utvinna torv i stor skala. Orörda torvmarker består till 95 procent av vatten, och det behövs åtminstone fem års ständig dränering innan de sinnrikt konstruerade grävmaskinerna kan tjänstgöra på mossen utan risk.

De lämnar emellertid inte en ofruktbar ödemark efter sig. Myndigheterna arbetar hårt för att förvandla den exploaterade torvmossen till användbar och produktiv mark. Men faktum kvarstår att själva mossarna är utrotningshotade. Mindre än fem procent finns kvar av de högmossar på Irland som har haft någon som helst utsikt att bli klassificerade som naturreservat. Det är inte längre fråga om myror som invaderar en livsmedelsaffär. Nu håller hela affären på att bli tömd och byggnaden demolerad.

Kan de överleva?

Miljövårdarna vet att det är orealistiskt att förbjuda torvupptagning. Det är klokt att utnyttja tillgängliga energikällor av det här slaget. Men vad de ifrågasätter, det är om exploatering måste innebära utrotning. Catherine O’Connell i IPCC frågar: ”Vill vi att det skall gå med våra mossar som det gick med dronten?”

Det får tiden utvisa.

[Ruta på sidan 16]

Det finns mer än torv där

Kroppar från människor som gått ner sig och drunknat eller som blivit ritualmördade för många hundra år sedan har grävts upp ur mossarna och visat sig vara förbluffande välbehållna. Landsbygdsbefolkningen använde förr mossarna som primitiva kylskåp och förvarade smör där. Torvarbetarna har ofta stött på trätunnor med smör som grävts ner i mossen men aldrig grävts upp. Vackra konstföremål i guld, silver och brons har grävts upp från gömställen i mossarna, där de skulle förvaras i säkerhet under vikingarnas härjningståg.

[Ruta på sidan 17]

Mossar kan vara farliga

Somliga höjer en varnande röst: ”Mossar kan vara farliga ställen, så gå aldrig dit ensam.” Mossar kan vara svåröverskådliga. De är fulla av diken, bäckar, gölar och dammar. Gungflyn kan uppkomma över djupa sjöar, när en hoptovad torvmassa bildas över sjöns yta. De gungar när man går på dem och kan uppsluka människor och djur.

”På sluttande ställen kan stora torvsjok bryta sig loss från huvudmassan av en myr och glida i väg och meja ner träd och hus på ungefär samma sätt som lavan från en vulkan flyter fram och tillintetgör allt i sin väg.”

[Bilder på sidorna 16, 17]

Ovan medurs:

Torven travas i Connemara, Irland

Jungfrulig torvmosse — förrädisk att klafsa i

Köttätande sileshår

Fristad för spovens ägg och ungar

[Bildkälla]

Doktor R. F. Hammond, Teagasc, Irland (ovan och ovan till höger)

[Bildkälla]

Nederländska fonden för de irländska mossarnas bevarande