Stärk familjebanden innan det är för sent!

”Familjen är den äldsta mänskliga institutionen. På många sätt är den också den viktigaste. Den är samhällets mest grundläggande enhet. Hela civilisationer har överlevt eller försvunnit beroende på om familjelivet varit fast eller bräckligt.” — The World Book Encyclopedia (1973 års upplaga).

FAMILJEN är som ett paraply som skyddar barnen mot omvärlden. På många håll i våra dagar är emellertid detta paraply fullt av hål, och i somliga delar av världen har man rentav fällt ihop det och ställt in det i garderoben. Den traditionella familjetypen avfärdas ofta som gammalmodig. I många TV-komedier utmålas fäderna som dummerjönsar medan mödrarna framställs som något smartare, men barnen vet alltid bäst.

Äktenskapsbrott har blivit rena vardagsmaten. I somliga industriländer slutar vartannat äktenskap med skilsmässa, och i takt med den ökande skilsmässofrekvensen skjuter antalet enförälderfamiljer i höjden. Allt fler par lever också tillsammans utan att vara gifta. Homosexuella försöker ge sina förhållanden ett värdighetens skimmer genom att avlägga äktenskapslöften. Sex i alla former, såväl normalt som perverst, utgör det stora dragplåstret i bio- och videofilmer. Skolorna betraktar sexuell avhållsamhet som ett omöjligt alternativ och delar ut kondomer för att göra otukten riskfri — vilket de inte gör. Sexuellt överförda sjukdomar och tonårsgraviditeter ökar lavinartat. Det är barnen som blir lidande — om de över huvud taget får se dagens ljus. Ja, när den traditionella familjeanordningen vittrar sönder, är det barnen som blir de verkliga förlorarna.

För en del år sedan framförde nobelpristagaren Alexis Carrel följande varning i sin bok Den okända människan: ”Det moderna samhället har begått ett allvarligt misstag genom att helt och hållet ersätta uppfostran i hemmet med skolan. Mödrarna lämna sina barn till en kindergarten [eller nu för tiden snarare till daghem och förskolor] för att kunna ägna sig åt sitt yrke, sin sociala ärelystnad, sexuella njutningar, litterära eller artistiska böjelser eller helt enkelt för att spela bridge, gå på bio eller tillbringa sin tid i beskäftig lättja. På så sätt bli de ansvariga för upplösningen av familjelivet, där barnet stod i beröring med vuxna och lärde sig en hel del av dem. ... För att nå sin fulla styrka behöver individen den relativa ensamhet och den vänliga tillsyn som är möjlig endast i en så pass liten social grupp som familjen.” — Sidorna 260, 261.

Komikern Steve Allen kommenterade nyligen den nedbrytande verkan som televisionen har på familjen genom det ständiga flödet av oanständigt språk och sexuell omoraliskhet. Han sade: ”Denna flodvåg håller nu på att dra ner oss alla i smutsen. Den typ av språk som föräldrar förbjuder sina barn att använda uppmuntras nu inte bara av hämningslösa kabel-TV-entreprenörer, utan också av tidigare seriösa TV-bolag. Program med barn och andra som använder ett vulgärt språk framhåller bara den amerikanska familjens totala sammanbrott.”

Vad är det då för arv som samhället ger till sina barn? Du kan själv få en uppfattning om det genom att läsa dagstidningarna, se på TV-programmen, titta på videofilmerna, sätta på kvällsnyheterna, lyssna till den nya musiken, se de vuxnas exempel överallt omkring dig. Barnen mättas med mental och känslomässig skräpmat. ”Om man vill spoliera ett land, skall man fördärva dess valuta”, sade förre chefen för det brittiska utbildningsdepartementet, sir Keith Joseph. Därefter tillade han: ”Det bästa sättet att spoliera ett samhälle är att fördärva barnen.” En betydelse av ordet ”fördärva” är enligt ett uppslagsverk ”att förleda från dygd och goda egenskaper”. Det är precis vad som sker i övermått i våra dagar. Det talas mycket om ungdomars dåliga uppförande; det borde talas mer om de vuxnas dåliga uppförande.

Det kommer att slå tillbaka på oss själva

Geneva B. Johnson, chef för ett amerikanskt organ som sysslar med familjefrågor, sade vid en föreläsning tidigare i år: ”Familjeinstitutionen har drabbats av en allvarlig, kanske dödlig, sjukdom.” Hon förklarade att den nuvarande situationen erbjuder ”en dyster bild för många av våra barn” och sade sedan varnande: ”Nationens villighet att förvisa så många ungdomar med dåliga bostäder, dåliga matvanor, dålig hälsa och dålig utbildning till rollen som utstötta i ett rikt samhälle kommer att slå tillbaka på oss själva. Detta har redan visat sig vara sant. Du kan läsa om det i tidningarna, höra om det på radio och se det i TV:s nyhetssändningar. Här följer några exempel:

Judonne drar en pistol och skjuter Jermaine tre gånger i bröstet. Jermaine dör; han var 15 år. Judonne är 14. De hade varit bästa vänner. De grälade om en flicka.

Hundra personer är närvarande vid 16-årige Michael Hilliards begravning. Han blev skjuten i nacken när han vände sig om och gick ifrån ett gräl under en basketbollmatch.

I Brooklyn i New York satte tre tonåringar eld på ett hemlöst par. När det inte gick med tvättsprit, försökte de med bensin. Det fungerade.

I Florida knuffade en femåring ner ett mindre barn i ett trappschakt från femte våningen. Barnet dog.

I Texas tog en tioårig pojke en revolver och sköt sin lekkamrat och gömde sedan kroppen under huset.

I Georgia stack en 15-årig pojke ner sin rektor när han blev tillrättavisad.

I New York gick ett gäng pojkar i 20-årsåldern, beväpnade med slagträn, järnrör, yxor, knivar och en köttyxa, bärsärkagång i närheten av ett härbärge för hemlösa män, varvid många blev sårade och en fick halsen avskuren. Vad var deras motiv? En av utredarna förklarar: ”De fick en kick av att attackera dessa hemlösa.”

I Detroit i Michigan hjälptes en 11-åring och en 15-åring åt att våldta en tvåårig flicka. Enligt uppgift slängde de sedan sitt offer i en sopcontainer.

I Cleveland i Ohio våldtog fyra pojkar i åldern sex till nio år en nioårig flicka i en skola. Kolumnisten Brent Larkin kommenterar händelsen på följande sätt i Clevelandtidningen Plain Dealer: ”Den talar sitt tydliga språk om vad som håller på att hända i vårt land, om hur våra värderingsnormer är på väg utför.”

Doktor Leslie Fisher, professor i psykologi vid Cleveland State University, ger televisionen skulden för denna utveckling. Han kallar den för ”en stor sexmaskin” och påpekar att ”barn i 8- och 9-årsåldern sitter och tittar på sådana saker”. Han klandrar också föräldrarna för den amerikanska familjens sammanbrott: ”Mor och far är alltför intresserade av sina egna problem och har inte tid att bry sig om sina barn.”

Skräp in, skräp ut

Vissa element i samhället, i synnerhet massmedierna och nöjesindustrin — element som tjänar pengar på att vädja till människans sämsta sidor — spyr ut en ständig ström av sex och våld och moraliskt fördärv och bidrar därigenom i hög grad till att fördärva ungdomen och familjelivet. Följande princip träder därför i funktion: Som man sår får man skörda. Skräp in, skräp ut. Som man bäddar får man ligga — och det är inte precis någon skön bädd.

Håller samhället på att frambringa en generation av barn utan samvete? Den frågan ställdes efter en uppseendeväckande händelse i Central Park i New York, då en 28-årig kvinna blev misshandlad och våldtagen och lämnades kvar döende av ett gäng kringströvande tonåringar. Polisen sade att de var ”självsäkra och samvetslösa” och att de ”skojade och pratade och sjöng” när de arresterades. De skäl de angav för dådet var: ”Det var kul.” ”Vi var uttråkade.” ”Vi ville ha något att göra.” Tidskriften Time betecknade dessa ungdomar som ”andligen stympade” och menade att de hade ”förlorat, eller kanske aldrig utvecklat, det själsliga bihang som vi kallar samvete”.

U.S.News & World Report skrev varnande: ”Nationen måste göra något, om vi inte skall få ännu en generation av barn utan samvete.” Doktor Ken Magid, en känd psykolog, och Carole McKelvey tar upp just denna fara i sin omdebatterade bok High Risk: Children Without a Conscience (En högriskfaktor: Barn utan samvete). Autentiska fallstudier och vittnesbörd från många psykologer och psykiatrer stöder på ett överväldigande sätt Magids slutsatser: Den grundläggande orsaken är avsaknaden av en stark bindning mellan föräldrar och barn vid födelsen och under de formbara åren därefter.

Ja, hur viktigt är det inte att stärka familjebanden under dessa formbara år — innan det är för sent!