”Barn är en välsignelse, men söner är en nödvändighet”

Med en befolkning på mer än 850 miljoner och en nativitet på 31 födslar per 1.000 invånare får Indien ett tillskott av 26 miljoner nyfödda barn varje år, vilket motsvarar Canadas hela befolkning. Det är därför inte förvånande att ett av regeringens mest angelägna projekt är att begränsa den snabba befolkningsökningen. Hur framgångsrikt har detta projekt varit? Vilka hinder har man stött på?

”FÖRE 20? Nej! Efter 30? Absolut inte! Bara två barn — Bra!” är det råd som ges på en av de färggranna affischer som pryder entrén till den indiska familjeplaneringsbyråns huvudkontor i Bombay. På en annan affisch kan man se en utschasad mamma omgiven av fem barn. Den varnande texten lyder: ”Då är det för sent att ångra sig!” Budskapet är klart och entydigt: Det räcker med två barn per familj. Men det är inte lätt att få människor att acceptera och rätta sig efter regeringens rekommendationer.

”Hinduer anser att en mans lycka står i proportion till antalet barn han har. Bland dem anses barn verkligen vara en välsignelse. Hur stor barnaskara en man än har, upphör han ändå aldrig att be om att den skall bli större”, sägs det i boken Hindu Manners, Customs and Ceremonies (Hinduiska seder, bruk och ceremonier). Från religiös ståndpunkt har emellertid ett gossebarn större värde för familjens överhuvud. ”Den största olycka som kan drabba en man är att inte efterlämna en son eller sonson som kan utföra de sista plikterna i samband med hans begravning”, förklarar boken vidare. ”En sådan brist anses kunna beröva honom alla möjligheter att komma till en Lycksalighetens boning efter döden.”

Söner är också nödvändiga för att utföra de riter som är förbundna med förfädersdyrkan eller sraddha. ”Åtminstone en son var nästan ett måste”, skriver A. L. Basham i boken The Wonder That Was India (Det under som var Indien) och tillägger: ”Den starka familjekänslan bland hinduiska indier ökade deras åstundan efter söner, utan vilka ätten skulle dö ut.”

Förutom de rent religiösa uppfattningarna finns det också vissa kulturella faktorer som påverkar indiernas syn på söner. En sådan är den traditionella storfamiljsanordningen, som innebär att gifta söner fortsätter att bo tillsammans med sina föräldrar. ”Döttrar gifter sig och flyttar hem till sina svärföräldrar, men sönerna stannar kvar hemma hos sina föräldrar; och föräldrarna förväntar sig att deras söner skall ta hand om dem på ålderdomen”, förklarar dr Lalita S. Chopra, företrädare för de lokala hälso- och familjevårdsmyndigheterna i Bombay. ”Det är deras trygghet. Föräldrar känner sig lugna om de har två söner. Om ett par har uppnått den rekommenderade tvåbarnsgränsen och båda barnen är flickor, är det följaktligen mycket troligt att de kommer att fortsätta att försöka få en son.”

Även om alla barn teoretiskt sett är att betrakta som en Guds gåva, är det annorlunda i praktiken. ”Vanvård av flickor är mycket vanligt förekommande”, rapporterar Indian Express. ”Att de överlever anses inte vara särskilt viktigt för familjens överlevnad. Rapporten åberopar en undersökning i Bombay som avslöjar att av 8.000 foster som aborterats efter könsbestämningstest var 7.999 flickor.

En ojämn kamp

”I en familj är det vanligtvis mannen som bestämmer hur många barn man skall ha och hur stor familjen skall vara”, förklarar dr S. S. Sabnis, chef för hälsovårdsmyndigheterna i Bombay, i en intervju. Även om en kvinna skulle vilja planera eller begränsa sin barnaskara, utsätts hon för påtryckningar från sin man, som kanske är emot sådan familjeplanering. ”Därför skickar vi ut ett team bestående av en man och en kvinna till varje hem i slummen, i hopp om att den manlige socialarbetaren skall kunna tala med familjefadern och uppmuntra honom att begränsa familjens storlek och hjälpa honom att inse att han kan ta bättre hand om färre barn.” Men som vi har sett finns det många hinder på vägen.

”Bland de fattiga är barndödligheten hög på grund av undermåliga levnadsförhållanden”, förklarar dr Sabnis. ”Därför vill man absolut ha många barn, eftersom man vet att somliga kommer att dö.” Men man gör inte mycket för att ta hand om de barn man redan har. De driver omkring vind för våg och drar sig fram genom att tigga eller genom att leta i soptunnorna efter mat. Föräldrarna då? ”De har ingen aning om var deras barn är”, klagar dr Sabnis.

I indiska annonser avbildas ofta ett lyckligt och framgångsrikt par som njuter av livet tillsammans med sina två barn, vanligtvis en pojke och en flicka som ser ut att vara väl omhändertagna. I detta samhällsskikt — medelklassen — är tvåbarnsgränsen på det hela taget ett accepterat begrepp. Men den är ingalunda accepterad av de fattiga, som resonerar som så: ”Om våra föräldrar och deras föräldrar hade 10 eller 12 barn, varför kan då inte vi ha det? Varför skulle vi ha bara två?” Det är här, bland Indiens utfattiga majoritet, som myndigheterna kämpar en ojämn kamp för att begränsa befolkningstillväxten. ”Befolkningen är nu ung och i fruktsam ålder”, konstaterar dr Chopra. ”Det verkar ibland som om vi kämpar förgäves. Vi har ett enormt arbete framför oss.”