Att växa upp i en afrikansk storstad
De afrikanska staterna söder om Sahara hör till de länder som har den största befolkningstillväxten i världen. Där föder varje kvinna i genomsnitt mer än sex barn. Fattigdom, miljöförstöring och brist på resurser har ytterligare förvärrat situationen. Här följer en direktrapport som beskriver hur livet kan gestalta sig i den delen av världen.
JAG växte upp här, i en av Västafrikas större städer. Vi var sju barn i familjen, men två dog i späd ålder. Vårt hem var en hyreslägenhet med vardagsrum och ett sovrum. Mor och far låg i sovrummet, och vi barn låg på sovmattor på vardagsrumsgolvet, pojkarna på den ena sidan av rummet och flickorna på den andra.
I likhet med de flesta av våra grannar hade vi alltid ont om pengar, och vi kunde inte alltid få allt som vi behövde. Ibland fanns det inte ens tillräckligt med mat. På morgnarna hade vi ofta ingenting annat att äta än uppvärmt ris som hade blivit över från gårdagens middag. Somliga dagar fanns det inte ens ris så att det räckte åt alla. Men i motsats till somliga föräldrar som menar att mannen, som försörjer familjen, bör ha den största portionen, hustrun den näst största och barnen det som blir över, var våra föräldrar hellre utan mat och lät oss barn dela det lilla som fanns. Jag var tacksam över deras offervilja.
Skolgång
Somliga afrikaner anser att endast pojkar bör få gå i skolan. De menar att det inte är nödvändigt för flickor, eftersom de gifter sig och blir försörjda av sina män. Mina föräldrar var inte av den uppfattningen. Vi fick gå i skolan alla fem. Men det var en stor ekonomisk börda för mina föräldrar. Sådana saker som pennor och papper utgjorde inte något stort problem, men läroböckerna var dyra, och det var också de obligatoriska skoluniformerna.
När jag började skolan hade jag inga skor. Det var först under mitt andra år på högstadiet, när jag var 14 år, som mina föräldrar kunde skaffa mig ett par skor som jag kunde ha i skolan. Jag ägde faktiskt ett par skor tidigare, men dem fick jag bara använda i kyrkan, inte i skolan eller någon annanstans. Jag måste gå barfota. Ibland hade min far råd att köpa bussbiljetter åt oss, men annars var vi tvungna att gå till fots till och från skolan. Det var ungefär tre kilometer till skolan.
Tvättdagar och vattenhämtning
Vi tvättade våra kläder i en liten flod. Jag minns hur jag gick ner till stranden tillsammans med min mor, som bar på en hink, en tvål och tvättkläderna. När vi kom fram fyllde hon hinken med vatten, lade i kläderna och gnuggade in dem med tvål. Därefter klappade hon kläderna på släta stenar och sköljde dem i floden. Sedan bredde hon ut dem på andra stenar för att torka, eftersom det var för tungt att bära hem dem våta. Jag var inte så gammal, så jag fick i uppdrag att vakta kläderna medan de torkade så att ingen skulle stjäla dem. Mamma gjorde det mesta av arbetet själv.
Det var mycket få hem som hade rinnande vatten, och en av mina uppgifter var därför att hämta vatten i en hink från en vattenpost ute på gatan. Problemet var att många av vattenposterna var stängda under torrperioden för att spara vatten. En gång fick vi inte tag i något dricksvatten på en hel dag. Inte en droppe! Ibland var jag tvungen att gå flera kilometer för att få tag i en enda hink vatten. Jag bar vatten på huvudet så långa sträckor att håret blev bortnött på det ställe där hinken vilade. När jag var tio år hade jag en kal fläck mitt på huvudet! Men som tur var växte håret ut igen.
Barn som trygghet
När jag nu ser tillbaka måste jag nog säga att vår levnadsstandard var ungefär som genomsnittet, eller kanske över genomsnittet, för vår del av Afrika. Jag känner massor av familjer som har haft det mycket sämre än vi. Många av mina skolkamrater var tvungna att sälja varor på torget före och efter skolan för att hjälpa till med försörjningen. Andra hade inte råd att äta innan de gick till skolan på morgonen, så de var hungriga redan när de gick hemifrån och fick sedan vara i skolan hela dagen utan en matbit. Jag minns många tillfällen då jag satt och åt mitt bröd i skolan och något av dessa barn kom och tiggde och bad om att få en bit. Jag brukade alltid bryta av en brödbit och dela med mig.
Trots sådana problem och svårigheter vill de flesta människor fortfarande ha stora familjer. Som man brukar säga här i Västafrika: ”Ett barn är inget barn, två barn är ett, fyra barn är två.” Skälet till att man säger så är att barndödligheten hör till den högsta i världen. Föräldrar vet att även om några av deras barn kommer att dö, kommer ändå somliga att överleva, växa upp, skaffa sig arbete och tjäna pengar. Sedan kan de ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Det betyder mycket i ett land där man inte har några sociala förmåner. — Berättat av Donald Vincent.