Döden — Hur bördan kan lättas

BEGRAVNINGSRITUALERNA varierar i hög grad från land till land och från kultur till kultur. Det kan till exempel finnas vissa lagar och bestämmelser som måste följas. Den avgörande faktorn är emellertid vanligtvis den trosåskådning som omfattas av familjen och samhället. ”Ett ingående studium av riter och ceremonier i samband med begravningar belyser på ett slående sätt det samband som råder mellan trosåskådning och folkliga sedvänjor i förbindelse med döden”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica.

Låt oss till exempel se lite närmare på begravningsceremonierna i det hinduiska Indien. Kroppen förbereds för kremering i enlighet med riterna i den speciella riktning inom hinduismen som familjen i fråga tillhör. Först stänker man ”heligt vatten”, helst från floden Ganges, på golvet. Ett vitt lakan breds sedan ut över det bestänkta området, och den döda kroppen placeras på lakanet. Därefter bränner man välluktande rökelse, i tron att den skall locka till sig goda andar. En pasta av rött sandelträ och ett rött puder appliceras på den dödes ansikte. Kroppen badas och täcks sedan med en vit duk, som beströs med blommor. Därefter bärs kroppen med huvudet framåt på en bambubår till den plats där kremeringen skall ske. Där vänder man på båren så att fötterna pekar framåt, mot kremeringsplatsen, för att visa att den döde ser fram emot ett framtida liv. Likbålet antänds av den äldste sonen, eftersom man tror att det bara är på det sättet som den avlidnes ”själ” kan finna frid. Efter bränningen samlas askan ihop och strös ut i en av Indiens ”heliga” floder.

I Papua Nya Guinea är det brukligt att släktingarna har nära kontakt med den döda kroppen. De kysser den, gråter över den, avger löften till den och ber om förlåtelse för synder som begåtts mot den döde. Sorgen är mycket intensiv, och mässandet av sorgesånger bidrar till den dystra stämningen. Det är sed att hålla minst två överdådiga fester någon tid efter dödsfallet för att hedra den dödes ”ande” och avvärja eventuella repressalieåtgärder från dennes sida.

I Afrika kretsar de gängse begravningsceremonierna och -traditionerna kring tron på själens odödlighet. Man tror att de döda måste blidkas för att de inte skall terrorisera sina efterlevande släktingar. Man lägger ner stora penningsummor och frambär många offer i hopp om att de döda skall visa de levande ynnest. Många tror på reinkarnationsläran och är övertygade om att den döde kommer att återvända, antingen som ett djur som då måste tillbes på ett vördnadsbjudande sätt eller som en ny familjemedlem som kommer till genom att en kvinna blir havande. Som det sägs i en rapport från Nigeria: ”När man bereder ett lik, är man därför mycket noga med att se till att allting är i ordning. Man tror till exempel att om den dödes hand inte ligger rätt i kistan, kommer detta att visa sig som en missbildning när personen i fråga återföds, och om svepningen inte är utförd på rätt sätt, kommer den döde att återfödas som en dåre.” Fruktan för de döda och deras förmenta inflytande över de levande är ofta faktorer som styr uppförandet vid afrikanska begravningar.

I många delar av den grekiska landsbygden har man också långa och invecklade ritualer efter ett dödsfall. ”Under de fem följande åren förbereder och genomför den dödes kvinnliga släktingar många minnesceremonier”, förklarar tidskriften Science. ”För hustrur, mödrar och döttrar blir sörjandet en karakteristisk del av det dagliga livet. De besöker graven varje kväll för att tända ljus, rengöra gravstenen, tala med den döde, sjunga sorgesånger och gråta. De tror att om de utför dessa ritualer på ett samvetsgrant sätt, kommer det att hjälpa den döda anförvantens själ att komma till himlen.” Efter en tid grävs den dödes ben upp och placeras i byns gravvalv.

I Japan förrättas de flesta begravningar i enlighet med buddistisk tradition. När kroppen är tvättad och iordninggjord, täcks den med ett vitt lakan, och därefter placerar man en kniv på den dödes bröst för att jaga bort onda andar. Man tänder ljus och bränner rökelse i rummet, samtidigt som en präst reciterar sutror (avsnitt ur de buddistiska kanoniska skrifterna) och ger den döde ett postumt buddistiskt namn, för vilket man måste betala en ansenlig penningsumma, som varierar med namnets längd. Kroppen placeras sedan i en omålad träkista. En nattlång likvaka eller en kortare halvvaka hålls därefter för att sörja den döde och frambära böner om att själen skall få ro. Medan prästen reciterar sutror, turas de sörjande om att bränna rökelse. Under begravningsakten påföljande dag utförs liknande riter framför ett altare, på vilket kistan, en bild av den avlidne och buddistiska rituella föremål placeras. Därefter äger den lagstadgade kremeringen rum. Man fortsätter sedan under en tid att med vissa intervaller bränna rökelse och låta en präst recitera sutror, tills man tror att själen har förlorat sitt inflytande över mänskliga angelägenheter, förenats med förfäderna och uppgått i världssjälen.

Meddela dina önskemål

Sådana begravningsceremonier som vi här har talat om lindrar inte den stress som en kär anförvants död skapar, utan lägger ofta ytterligare bördor på de sörjande. Ett exempel är den ekonomiska sidan av saken. Imponerande begravningar är inte billiga. Prästen förväntar ofta en ansenlig donation eller dusör som tack för sina tjänster. Överdådiga fester och ceremonier är också mycket kostsamma. De anhöriga kan till och med utsättas för påtryckningar att gå utöver den dödes önskemål eller att delta i ceremonier som han inte trodde på. Släkt och vänner kan protestera högljutt över att den döde inte får en anständig begravning i enlighet med vad som är brukligt i samhället. Om du själv har några önskemål om hur din begravning skall förrättas, är det förståndigt att du sätter dem på pränt och låter bevittna dokumentet.

En japansk hemmafru fick erfara detta när hennes 85-årige far dog. Han hade framfört önskemål om en enkel begravningsakt med bara de närmaste familjemedlemmarna närvarande. Detta väckte emellertid mycket kritik från släktingar och bekanta som ville ha en mer konventionell begravning. Senare skrev hans dotter i tidningen Asahi Shimbun, som utges i Tokyo: ”Om man vill ha en begravning som skiljer sig från de vanliga, bör man — hur förnuftiga ens önskemål än kan förefalla en själv — resonera igenom saken med de övriga familjemedlemmarna och få deras godkännande. Det är också viktigt att meddela sina önskemål i skriven form, så att de närmast sörjande kan bemöta eventuell kritik.”

Att vidta sådana åtgärder är ännu viktigare om man har en stark religiös övertygelse som skiljer sig från den allmänt vedertagna. En kristen i Japan kan till exempel befara att hans icke-kristna släktingar i händelse av hans död skulle buga sig i vördnadsfull aktning framför hans kista eller bild vid begravningen, på samma sätt som de skulle göra inför ett buddistiskt altare. Han skulle därför i förväg kunna avfatta ett skrivet dokument, i vilket han begär att sedan människor har tagit farväl av honom i hans hem, skall man bränna hans kropp och därefter hålla en enkel begravningsakt utan vare sig kista eller bilder. För att undvika problem kan släktingarna på förhand informeras om detta tillvägagångssätt.

Döden har blivit en industri

Ända till för omkring hundra år sedan dog de flesta i sitt hem, omgivna av vänner och släktingar. Barnen var också med vid sådana tillfällen och kom på det sättet i kontakt med döden. Men så är det inte längre i den tekniskt avancerade, industrialiserade delen av världen. Många döende människor förpassas till sjukhus, där man gör stora ansträngningar för att förlänga deras liv. ”I stället för att betrakta döden som något naturligt har moderna läkare kommit att uppfatta den som något ont eller motbjudande, ett misslyckat slut på alla deras terapeutiska bemödanden, ibland nästan som ett personligt nederlag”, förklarar The New Encyclopædia Britannica och fortsätter: ”Sjukdom bekämpas med alla tänkbara vapen, ofta utan tillbörlig omtanke om personen i fråga — ibland rentav utan tanke på huruvida han fortfarande är en ’person’ över huvud taget.”

En genomsnittlig begravning i Förenta staterna kostar nu över 15.000 kronor — och då är ändå inte själva gravplatsen inbegripen. När man talar med en deltagande begravningsentreprenör, är det lätt att glömma att han är i den här branschen för att tjäna pengar. ”Vinstintresset är mycket påtagligt inom begravningsindustrin”, förklarar tidskriften Changing Times och tillägger: ”Och liksom i alla kommersiella sammanhang riskerar köparen att bli skinnad, snuvad, uppskörtad eller lurad av en oetisk säljare. Risken är faktiskt större än vanligt, eftersom de flesta människor är förstagångsköpare och dessutom är nedstämda och handlar under tidspress.”

Det finns emellertid andra alternativ. Ett sätt är att lägga undan pengar till begravningen medan man ännu lever. Man kan till exempel göra detta genom att göra inbetalningar till en begravningskassa. Vid ett eventuellt dödsfall betalas då det innestående beloppet ut till begravningskostnaderna. Ett annat alternativ är att teckna en livförsäkring i ett solitt och ansett försäkringsbolag. Om du är gift, se då till att din make eller maka är insatt i dessa frågor, i synnerhet när det gäller ekonomiska angelägenheter. Det är också mycket bra att upprätta ett testamente. Det är inte troligt att ni båda kommer att dö samtidigt. I de flesta fall lever hustrun längre än mannen. Många hustrur är helt ovetande om sådana saker, vilket ytterligare förvärrar situationen vid ett eventuellt dödsfall. Eftersom döden kan komma mycket oväntat, bör du inte dröja med att resonera igenom dessa frågor med din familj.

Att komma över sorgen

En person som har mist en kär anförvant har drabbats av en svår förlust. Behovet av att gråta och sörja kommer att vara mycket påtagligt tills man lär sig att acceptera dödsfallet. Sorgearbetets längd varierar från individ till individ. Somliga kan komma igenom sin sorg ganska snabbt, medan det för andra kan ta ett år eller ännu mer. Några få slutar aldrig upp att sörja. Hur kan man lära sig att bearbeta sin sorg?

Det är viktigt att man inte isolerar sig och drar sig undan allt umgänge. Att du försöker komma in i de vanliga rutinerna igen och håller kontakt med vänner och släktingar per telefon eller genom besök är nödvändigt om du skall kunna komma över din sorg. Även om det finns tillfällen då du behöver vara ensam, bör det inte bli någon vana. Hjälp människor att hjälpa dig genom att vara tillgänglig.

En man som på mindre än tre år förlorat fem nära släktingar, däribland sin mor och sin älskade 41-åriga hustru som hade haft en långdragen kamp mot sin cancer, ger följande goda råd: ”Jag har verkligen haft min beskärda del av sorg och bedrövelse. Det har funnits tillfällen då jag har gråtit. Men man måste se realistiskt på livet. Man måste acceptera livet som det är, inte som man skulle önska att det var. Man måste vänja sig vid motgångar och acceptera döden och inte gå omkring och sörja i all oändlighet.”

Det är viktigt att ge dem som drabbats av sorg stöd och uppmuntran. Tyvärr tycker de flesta av oss att det är svårt att göra det, och vi kanske inte riktigt vet vad vi skall säga. Vi kanske till och med känner oss generade när den sörjande ger utlopp för sina känslor. Vi har därför en tendens att hålla oss borta från någon som drabbats av sorg — just när den personen behöver oss som bäst. Det har till och med hänt att vänner och bekanta har gått över till andra sidan gatan när de sett en person som drabbats av sorg, bara för att slippa tala med honom eller henne! Så här sade en änka: ”Jag lämnades ensam med min sorg. Jag kände ett desperat behov av att tala, men ingen ville lyssna.”

Andra som skyndar sig att hjälpa till direkt efter dödsfallet ger ofta upp lika fort. ”Det kan ta veckor eller månader innan den sörjande kommer över den första chocken efter dödsfallet. Det är då hjälpen är som mest nödvändig och minst tillgänglig”, förklarar psykologiprofessorn Patricia Minnes. Det är också ett misstag att tro att de som inte ger lidelsefullt uttryck åt sin bedrövelse är känslokalla eller kärlekslösa, förtränger sorgen eller har kommit över den. Somliga kan helt enkelt ha ett större mått av inre styrka så att de kan bära sin sorg, men också de är i behov av hjälp och tröst.

Hur underbart är det därför inte när vänner ställer upp och hjälper de sörjande att ordna upp saker och ting och skaffa fram de papper som behövs! Hur tryggt känns det inte att ha en fast hand och ett klart huvud till hjälp när man ordnar med begravningen! Hur uppskattat är det inte när någon hjälper till med barnen och sörjer för besökande vänners och släktingars behov! Hur omtänksamt är det inte när vänner och grannar kommer med mat dag efter dag och erbjuder sig att hjälpa till med olika sysslor eller att skjutsa de sörjande, om de behöver åka någonstans! Hur skönt är det inte att ha någon att dela sina känslor med! Hur uppmuntrande är det inte att få höra tröstande ord och känna beröringen av en varm hand! Och hur gott känns det inte när någon, kanske till och med flera månader efteråt, frågar hur det känns och säger några uppmuntrande ord!

Men den bästa hjälpen för personer som drabbas av sorg är att ha ett hopp för framtiden. Finns det ett sådant hopp?

[Infälld text på sidan 5]

”Man måste acceptera livet som det är, inte som man skulle önska att det var”

[Ruta/Bild på sidan 7]

Vad skall vi säga till barnen?

Säg dem sanningen, alltefter deras förmåga att förstå och uppfatta den. Tala om döden i uttryckliga ordalag och undvik tvetydiga termer. Om du säger: ”Farfar är borta” eller: ”Farfar har gått bort”, kanske barnet tror att farfar skall komma tillbaka eller att ni skall ”hitta” honom igen. Hjälp barnen att förstå att döden är en realitet och besvara deras frågor i enlighet med Bibeln. Ett barn kan också få stifta bekantskap med döden genom naturen. Du kan förklara hur fåglar, insekter och andra djur dör. Ha tålamod och rätta till felaktiga uppfattningar som barnet kan ha fått genom filmer eller TV. Att man helt skyddar barnen mot tankar på döden kan skapa förbittring eller fruktan för det okända.

Ett barn kan känna sig ansvarigt för en anhörigs död, i synnerhet om det hyste bittra känslor mot den som har dött. För att undvika skuldkänslor bör du hjälpa barnet att förstå att det inte bär skulden för dödsfallet.

Fruktan för att bli övergiven kan vara mycket påtaglig för ett barn som har förlorat en förälder. Trösta och lugna sådana barn så mycket som möjligt, och låt dem få veta att de kommer att bli älskade och omskötta. Ett barn kan också känna vrede. Om någon säger att det var Gud som tog hem pappa eller mamma, kan barnet känna hat mot Gud. Att känna till Bibelns sanning är till stor hjälp i sådana fall. Trösta barnet och visa det kärlek och omtanke.

[Bild på sidan 8]

Ge de sörjande uppmuntran och stöd