Lapis lazuli — Andernas blå ädelsten

Från Vakna!:s korrespondent i Chile

DIAMANTER, smaragder, rubiner, safirer — praktfulla ädelstenar som vi alla känner väl till. Men har du någonsin hört talas om lapis lazuli? Även om namnet verkar egendomligt, syftar det helt enkelt på en blå (lázuli, från arabiska) sten (lápis, från latin). På grund av dess kraftigt djupblå färg, ofta med guldglänsande fläckar av pyrit, har den liknats vid den tindrande, stjärnbeströdda natthimlen.

En lång historia

Den förste som rapporterade om skönheten hos lapis lazuli för den västliga världen var Marco Polo år 1271. Men långt innan dess hade man använt ädelstenen i forntidens Mesopotamien och Egypten. Bland ruinerna i Ur, till exempel, har man grävt fram ett sumeriskt halsband gjort av denna sten. På Farao Tutanchamons dödsmask av guld är ögonen och ögonbrynen av lapis lazuli. De forntida egyptierna malde sönder denna blå sten och använde stoftet som färgämne i målningar och ögonskugga. I Kina var kungliga sigill och många slags sniderier av denna sten.

Förr bröt man lapis lazuli huvudsakligen i Afghanistan och i Sibirien nära Bajkalsjön. På senare år har emellertid Chile blivit det land som levererar mest av denna vackra sten. Om du besöker Chile skulle du få se namnet i många souvenirbutiker och flotta juveleraraffärer. Men varför inte resa i väg för att se var merparten av stenarna kommer ifrån?

Till en gruva i Anderna

Till en av de främsta gruvorna kan man endast ta sig på mulåsna längs en smal och förrädisk stig som slingrar sig upp till kondorens ofruktbara och ödsligt belägna tillflyktsort, 3.600 meter över havet.

På den höjden kan en nykomling besväras av huvudvärk och svindel. Marken är täckt av snö sju månader om året. Under den korta sommaren är man därför angelägen att ta upp så mycket råmaterial som möjligt ur gruvans dagorter. Arbetsdagen är lång och arbetsförhållandena svåra. Efter nutida mått är redskapen primitiva — hackor, spadar, skottkärror och en borr för att placera ut dynamit. Det slitsamma arbetet kräver fysisk styrka och uthållighet.

När dagen lider mot sitt slut upphör ljudet av explosioner och skramlet från hackor och spadar. Det är mycket tyst på natten. Allt man hör är vindens tjut från dalgången och mullrandet av nedfallande stenblock i fjärran. Men det har liten betydelse för de utmattade arbetarna. De somnar snabbt under den stjärnbeströdda himlen.

Utan moderna transportmedel till hands spelar mulåsnedrivare en betydelsefull roll. Med kännedom om de oländiga bergen och slingrande stigarna ledsagar de sina djur, som är säkra på foten, lastade med säckar av utvalda stenar, till dalen nedanför. Därifrån transporterar man stenarna till Santiago, eller också exporteras de. På så sätt bryter man och gör varje år 20 ton tillgängligt för hantverkare och juvelerare världen runt.

Ett besök hos en hantverkare

Chilenska hantverkare omvandlar mellan 30 och 40 procent av stenarna de får från gruvorna till vackra örhängen, halsband, armband och ringar. De kvalitativt finaste stenarna monteras i guldinfattningar och exporteras. De näst finaste bitarna använder man till silversmycken, medan stenar av lägre kvalitet används till statyetter som föreställer elefanter, lejon eller sköldpaddor, till skaft för brevöppnare och även till små bordsskivor.

Don José är en begåvad hantverkare. Fastän vi avbröt hans siesta när vi tittade in, välkomnade han oss hjärtligt och förevisade oss sin taller (verkstad) på gården.

”Hur vore det med en förevisning, Don José?” frågade vi.

”Perfecto!”

Först måste en stor sten på två eller tre kilo delas med en diamantklinga. Han förklarade att el artesano måste känna sin sten och ha god blick för den för att han skall kunna skära så precis att han avlägsnar de vita strimmorna men ändå bevarar så mycket som möjligt av de delar av stenen som är av bra kvalitet.

”Varför blöter du stenen?” frågar någon.

”För att få större kontrast mellan de vita strimmorna och lapisen jag vill bevara”, svarade vår vänlige hantverkare, medan han skar stenen i ett antal mindre bitar.

Sedan visade han oss nästa steg. Med en liten fräs formade han de mindre stenarna så som han ville ha dem. Med en experts fingerfärdighet formade han raskt bitarna till pärlor, till halvmånar för örringar och till cabochoner (rundade eller konvexa bitar).

Därefter putsade och polerade han bitarna med en roterande, syntetisk borste. Med en klick kräm polerade han sedan fram en klar lyster. Nu var de färdiga att anbringas på en ring eller en kedja till ett halsband. Sist av allt sköljdes de i schampo och varmt vatten och borstades med en tandborste. Don José rekommenderade faktiskt denna senare behandling för att bibehålla lapis lazuli-smyckenas skönhet.

Ja, i händerna på sådana skickliga och begåvade hantverkare som Don José kan jordens rikedomar förvandlas till konstverk, till glädje och behag för dem som betraktar eller nyttjar dem. Lapis lazuli, den vackra blå sten som finns i Anderna, är bara en av många sådana rikedomar som vår kärleksfulle Skapare förser oss med till vår glädje och vårt välbehag.