Från våra läsare

Artrit Jag har just läst färdigt artikeln ”Att lära sig leva med artrit”. (8 juni 1992) Jag har lidit av kronisk artrit i ungefär 20 år. Men eftersom det inte finns något fullgott botemedel och jag har varit rädd för biverkningarna av medicinerna, har jag inte gjort något åt det. Nu har jag värk året om, och det är många nätter som jag inte kan sova. Trots allt har jag kunnat använda 60 timmar varje månad i det kristna evangeliseringsarbetet som hjälppionjär. Eftersom min sjukdom förvärras efter hand och mina leder blir stelare, skall jag följa ert råd och motionera så mycket som möjligt.

T. N., Japan

Överlevde fångläger Jag har just läst artikeln ”Långt hemifrån lovade jag att tjäna Gud”. (22 februari 1992) Det var visserligen underbart att läsa att det gick så bra för Gerd Fechner till slut, men måste vi få veta så ingående hur omänskliga människor kan vara mot andra människor?

C. T., Förenta staterna

Vi förstår att en del av de upplevelser vi berättade om från Gerd Fechners liv i ryska fångläger kunde göra somliga läsare upprörda. Vi försökte undvika att göra materialet alltför åskådligt, men ändå ansåg vi att en viss realism var nödvändig för att slå fast vad det var som motiverade Gerd Fechner att söka Gud. Fechners svåra erfarenheter tjänade också till att understryka att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9) — RED.

Zulufolkets ordspråk Jag är en flicka på 15 år som läser Vakna! regelbundet, och jag tycker den är jättebra! Jag måste säga att era konstnärer verkligen kan teckna. När jag såg den roliga teckningen av ”kon” i artikeln ”Zulufolkets ordspråk” (8 mars 1992), kunde jag nästan inte sluta skratta. Jag förstår inte varför så många inte vill läsa Vakna!

J. N., Tyskland

Hormoner Jag kan inte med ord uttrycka vad jag kände när jag fick artikeln ”Hormoner — kroppens fantastiska budbärare”. (22 april 1992) I december 1990 konstaterade man att jag har en tumör på hypofysen. Eftersom jag praktiskt taget inte visste någonting om den här körteln, gjorde jag lite efterforskningar på egen hand. Er artikel nyligen har gett mig ytterligare upplysningar och gjort att jag förstår mitt problem bättre.

L. M., Sydafrika

Farföräldrar Jag är åtta år och vill tacka er för artikeln ”Ungdomar frågar: Varför flyttade farmor och farfar in?” (8 juli 1992) Sedan farmor flyttade in, säger hon åt mig varenda gång jag övar och spelar på mitt keyboard att jag för ett förfärligt oväsen. Men hon har också gett mig beröm ibland, som när jag hällde upp te åt henne och hon sade: ”Tack skall du ha.” När jag läste artikeln, förstod jag att jag måste vara snäll mot farmor trots allt.

S. T., Japan

Vänsterhänt Jag läste med stort intresse artikeln ”Att vara vänsterhänt — en fördel eller en nackdel?” (8 juni 1992) Jag är vänsterhänt, och eftersom jag inte hade någon som försökte hindra mig från att använda vänster hand när jag var barn, hade jag ibland svårt att anpassa mig. Jag hade till exempel svårt att lära mig använda sax. Nu har jag fem barn, och min yngste son är vänsterhänt. För något år sedan frågade jag honom vilken hand han använde när han kastade boll. ”Den här”, svarade han och räckte upp vänstra handen. Sedan frågade han: ”Pappa, varför använder alla andra fel hand?” Jag skrattar fortfarande när jag tänker på den episoden.

D. C., Förenta staterna