Förädling av kustens jättar

Från Vakna!:s korrespondent i Canada

ATT vandra i en skog bland höga träd som sträcker sig mot skyn är verkligen något av det mest imponerande, ja det mest vördnadsbjudande, man kan få vara med om. Att se ljusstrålarna och färgskiftningarna, andas in den svala, friska luften och känna stillheten och friden är helt visst mycket upplivande och hänförande.

Den kanadensiska Stillahavskusten är känd för sina vidsträckta skogar. Bergen, dalarna och fjordtrakterna är täckta med snabbt växande bestånd av de berömda kustjättarna — kottbärande barrträd. Hemlock, balsamgran, tall, tujor och cypresser, vanlig gran och ädelgran blir alla mycket högväxta här. Den ryktbara douglasgranen kan bli nästan 90 meter hög!

Men det finns mycket mer att säga om dessa träd — de är inte bara ståtliga och praktfulla. Många människor är beroende av dem för sitt uppehälle, till exempel skogshuggare, lastbilschaufförer, vägbyggare, sågverksarbetare och besättningar på bogserbåtar. Och från dessa träd kommer råmaterialet till tusentals konsumentprodukter. Träden är så betydelsefulla att forskare och skogsföretag försöker finna olika sätt att påskynda deras tillväxt och förbättra skogens avkastning. För att kunna göra det har de ägnat sig åt den forskning som kallas skogsträdsförädling.

Varför behövs skogsträdsförädling?

Träd i en skog har — liksom ansikten i en folkmassa — sina särdrag. Det ena trädet skiljer sig något från det andra när det gäller höjd, bladverk och grenar. Och det kan också finnas skillnader i fråga om sådant som man inte kan se.

En del träd växer snabbare än andra. En del ger ett virke som är starkare, mer kompakt och renare (mer kvistfritt) än andra. Och en del har större motståndskraft mot skadedjursangrepp och sjukdomar. Alla dessa faktorer spelar en avgörande roll för skogsindustrin.

Skogsodlarna vill naturligtvis ha träd som växer snabbt, är resistenta mot sjukdomar och ger virke av hög kvalitet. Och för att underlätta avverkningen, transporten och sågningen vill man helst ha träd av någorlunda jämn storlek. Men träd som håller måttet — det gamla beståndet som stod här när de första timmerhuggarna kom i mitten av 1800-talet — har redan avverkats. De träd som fälls i dag är mindre, växer inte så snabbt, innehåller mindre ved och är av ojämn kvalitet. Det är trädförädlarens uppgift att få fram träd som äger de önskvärda egenskaperna. Detta har lett till de trädförädlingsprogram som nu är i gång vid den kanadensiska Stillahavskusten.

Hur man går till väga

Förädling av träd börjar med urval. I det område där nyplantering av skog är planerad börjar en grupp experter göra inspektionsturer och granska träden för att söka efter plusträd — träd som verkar erbjuda den största genetiska potentialen för förädling.

Om sådana inspektioner verkar erbjuda trevliga promenader genom skogarna, är det en sanning med modifikation. Det är ett mödosamt letande. Varje tänkbart plusträd måste ha vissa bestämda egenskaper — god kottproduktion, snabb tillväxt, rak stam, vara fritt från sjukdomar osv. Men i det här arbetet kan skenet bedra. Den där ståtliga, friska, 40 meter höga granen är kanske högre, men har den växt snabbare eller är den helt enkelt äldre? Har den händelsevis haft bättre läge eller dränering, eller beror dess storlek verkligen på förstklassiga arvsanlag?

När man väl har funnit ett tillfredsställande exemplar, ger man det en markering och ett nummer. Men hur skall det nu behandlas, så att det frambringar andra förstklassiga träd? Man skulle inte vinna någonting på att rycka upp det med rötterna och omplantera det någon annanstans. Inte heller skulle det tjäna något till att bara ta frö från det och plantera dem. Man kan nämligen inte veta från vilket av de omgivande träden som pollen fördes över med genetiskt material till fröna och på så sätt gjorde dem genetiskt orena. Det som behövs är ett skott från trädet. Men hur skall man få tag i det?

Den lägsta grenen sitter högt ovanför marken. Så en prickskytt lyfter sitt gevär och skjuter. Spetsen på en frisk gren kommer nersinglande. Man tar sedan det här skottet, som kallas ymp eller ympkvist, och ympar det på grundstammen av ett ungt träd i en fröplantage. Där kommer ympkvisten att växa till en genetisk kopia av föräldraträdet — en klon.

Platsen för fröplantagen är omsorgsfullt vald, så att de ympade klonerna inte skall pollineras av viltväxande träd. När klonerna har mognat, görs en artificiell pollinering av de reproduktionsdugliga blommorna, som har skyddats mot luftburet pollen av papperspåsar, och pollineringen sker med hjälp av en injektionsspruta. Från de frön som blir resultatet kommer det en ny generation av fröplantor eller unga plantor. För varje steg under processen och för varje planta måste man ha utförliga uppgifter, så att man kan spåra plusträdets ursprung och pollenkällan och ha tillgång till en mängd annan information.

Sedan tar man plantorna till en plats nära plusträdet och planterar dem där för att se hur de kommer att växa. I likhet med mänsklig avkomma kommer träden att ställa sina föräldrar i fördelaktig eller ofördelaktig dager. Om de bedöms ha goda egenskaper, kan ympkvistar från dem utgöra grundvalen till en andra generationens fröplantage. Fröna från dessa ympkvistar kan säljas på marknaden till ett pris av upp till 3.000 kronor per kilo. Men om resultatet blir dåligt, kan deras föräldrar, klonerna, bli uppryckta med rötterna i plantskolan och plusträden som de härstammar från avföras från programmet. Nya plusträd måste letas upp, och så måste hela den mödosamma proceduren upprepas.

Allt detta tar ansenlig tid. En trädförädlare kan inte förvänta att få se ens en enda fullvuxen generation som resultat av sitt arbete. Det tar upp till tio år för en plantskola att producera frön i användbara mängder. Det tar ytterligare tio år att testa avkomman från plantskolans träd. Slutligen tar det ytterligare 50—60 år innan träden når den storlek då de kan avverkas.

Det finns risker

Om inte ympkvistarna artar sig väl, kan alltså många års arbete gå förlorat. Frestelsen är därför stor att hålla sig till bara några få av de bästa och godkända plusträden. Men det finns risker förbundna med det. Vilka är de?

Varje träd är, liksom varje människa (med undantag av enäggstvillingar eller enäggstrillingar), genetiskt sett unikt — en genotyp. Ju färre genotyperna i en trädförädlares genpool är, desto färre är de olika generna i den poolen och desto större risken att någon sjukdom eller något skadedjursangrepp kan slå ut en hel generation av träd, ja en hel skog.

Därför är det klokt att ha en större genpool, även om en del av de använda plusträden inte är så snabbväxande eller så raka. Att man använder ett större antal plusträd minskar risken för fullständig förödelse.

Skogsträdsförädlingens framtid

Även om det kan dröja ytterligare 50 år innan resultaten av den skogsträdsförädling som görs i dag kommer till synes, består utdelningen i att de skogar som har planterats med förädlat frö kan komma i marknaden på 10—20 procents kortare tid än de som har planterats med vanligt frö. Och en del experter förutsäger att skogsträdsförädling skulle kunna öka mängden avverkat timmer med upp till 25 procent på ett vilket som helst markområde. Den vinsten, jämte ökad resistens mot sjukdomar och skadedjursangrepp, mera hållfast och renare virke och bättre fröproduktion, gör skogsträdsförädlingen till en viktig del av skogshanteringen vid den kanadensiska Stillahavskusten.

Tiden förblir trädförädlarens fiende. Det tar lång tid att uppnå resultat, att fatta beslut, att energiskt fortsätta med nästa steg. Träd, och i synnerhet barrträd, har alltid överlevt oss. Men Bibeln pekar fram mot den tid då det inte längre skall vara så. ”Som ett träds dagar kommer mitt folks dagar att vara”, lovar den. Ja, Gud lovar att hans folk skall få leva för evigt. (Jesaja 65:22; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Då kommer människor att få tid till att utforska den fascinerande genetiska potential som fortfarande ligger förborgad i växter och djur.

[Bilder på sidan 26]

En ympkvist skjuts ner från ett träd