Ensamhet — ett lidande i det tysta

KAN du peka ut dem i en folksamling? Avspeglar den sig i deras ansikten? Lyser den igenom när de hälsar på dig? Märks den på deras sätt att gå eller på deras hållning? Betrakta den gamle mannen som sitter där ensam på parkbänken eller den unga kvinnan som går och strosar för sig själv på konstmuseet — plågas de av ensamhetskänslor? Se på de tre generationer, mor, dotter och barnbarn, som strövar omkring i köpcentret. De ser så lyckliga ut, men kan du vara säker på att de är det? Eller tänk på dina arbetskamrater. Du kanske känner dem som glada och lyckliga människor med kärleksfulla familjer och en inkomst som de gott och väl kan försörja sig på. Men skulle det ändå kunna hända att någon av dem sanningsenligt sade: ”Jag känner mig så ensam”? Och hur är det med den där glada och pigga tonårsflickan? Skulle hon kunna känna sig ensam? Svaren på dessa frågor kanske förvånar dig.

I Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary ges bland annat följande definition av ordet ”ensam”: ”Som framkallar en känsla av tristess eller övergivenhet.” Det är en känsla av att någonting saknas, en känsla av tomhet inombords, och den märks inte alltid på en persons utseende. En forskare förklarar: ”I vårt samhälle är ensamhet en väl bevarad hemlighet — ibland till och med för oss själva. Det är en skam att känna sig ensam. Människor tar ofta för givet att om man är ensam, då måste det vara ens eget fel. Annars skulle man säkert ha haft massor av vänner, inte sant?” Ibland kan det naturligtvis förhålla sig så, i synnerhet om vi förväntar oss eller kräver mer av andra än vad som är rimligt.

Ensamma kvinnor

Experter tycks vara överens om att kvinnor i alla åldrar — i synnerhet gifta kvinnor — förväntar sig mer av livet än män. Förståeligt nog kan änkor, frånskilda kvinnor och äldre ensamstående kvinnor ibland känna sig ensamma. Men hur är det med till synes lyckligt gifta kvinnor med barn? En 40-årig lärarinna säger beklagande: ”Jag har ingen tid över för vänner, och jag saknar det oerhört. Men jag skäms nästan över att säga det. Hur skall jag kunna klaga över att jag är ensam ... ? Jag har ju trots allt ett underbart äktenskap, jättefina ungar, ett vackert hem och ett arbete som jag trivs med. Jag är stolt över det som jag har uträttat. Men det är någonting som saknas.”

Även om en kvinna verkligen älskar sin man och är en trogen hustru och finner gensvar hos sin äktenskapspartner, är det inte säkert att denna kärlek helt tillgodoser hennes behov av kamratskap. Den ovan nämnda lärarinnan förklarar: ”Fastän min man är min bästa vän, är det inte någon ersättning för goda kvinnliga vänner. Män kanske hör, men kvinnor lyssnar. Min man vill inte höra hur nedtyngd jag är av problem. Han vill genast gripa in och lösa dem. Men mina väninnor låter mig tala ut om dem. Och ibland behöver jag bara prata av mig.”

När en kvinna förlorar en kär anförvant i döden eller genom en skilsmässa, kan den känslomässiga chocken bli mycket svår. Hon överväldigas av ensamhetskänslor. En änka eller frånskild kvinna måste inte bara söka hjälp och stöd hos familjemedlemmar och vänner, utan hon måste också mobilisera sin egen inre styrka för att kunna anpassa sig till sin nya situation. Även om hennes förlust alltid kommer att vara en del av hennes liv, måste hon inse att den inte kan få hindra henne från att leva vidare. Experter har funnit att individer med stark personlighet ofta övervinner sin ensamhet fortare än andra.

Det råder delade meningar om vilket som är mest plågsamt — att förlora sin äktenskapspartner i döden eller genom skilsmässa. Tidskriften 50 Plus skriver: ”När vi inbjuder frånskilda personer till våra stödgrupper för änkor och änklingar, börjar de två grupperna alltid träta om vilka som har det värst. Den som har förlorat sin make eller maka i döden säger: ’Din äktenskapspartner är åtminstone i livet’, medan den frånskilde säger: ’Du har i alla fall inte blivit försmådd, som jag har blivit. Du behöver inte känna dig misslyckad.’”

Ensamma män

När det gäller ensamhet kan män inte skryta med att vara det starkare könet. ”Män ser mer praktiskt än känslomässigt på saker och ting”, förklarar Anne Studner, projektledare för det amerikanska pensionärsförbundets hjälpverksamhet för efterlevande makar. ”Kvinnor berättar sitt lidandes historia tusentals gånger, medan män ofta försöker skaffa sig en ny hustru i stället för att bearbeta sin sorg.” Terapeuter kan ägna ansenlig tid åt män som blivit änklingar, innan dessa så småningom börjar tala om sina känslor.

Experter har funnit att män, i motsats till kvinnor, hellre söker finna en kvinna att anförtro sig åt än en man. En expert på ensamhetskänslor, dr Ladd Wheeler, som är verksam vid universitetet i Rochester, förklarar att män inte är tillräckligt förtroliga mot varandra för att kunna känna sig känslomässigt befryndade. ”Behovet av att ta sig ur en svår känslomässig isolering efter hustruns död och det därpå följande kontaktsökandet med en kvinnlig vän kan också vara en förklaring till att män i de flesta fall gifter om sig mycket fortare än kvinnor efter ett dödsfall eller en skilsmässa.” — Tidskriften 50 Plus.

Ensamma ungdomar

Orsakerna till att barn och ungdomar kan känna sig ensamma är många — ofta ungefär desamma som när det gäller äldre personer. Att flytta till en ny plats och skiljas från sina vänner, att inte vara omtyckt av sina nya klasskamrater, religiösa och etniska motsättningar, en skilsmässa i familjen, att inte känna sig älskad av sina föräldrar, att bli försmådd av någon av det motsatta könet — sådana faktorer ger mycket ofta upphov till ensamhetskänslor.

De mycket unga behöver någon att leka med. De behöver känslomässigt stöd och förståelse. De behöver tillgivenhet och en bekräftelse på sitt egenvärde. De måste veta att människor i deras omgivning är lojala och pålitliga. Om de får möta kärlek, känner de sig trygga och lär sig också att älska andra människor. Detta sociala stöd kan komma från olika källor — familjemedlemmar, kamrater och till och med husdjur.

Både manliga och kvinnliga elever på alla stadier brottas ofta med ensamhetskänslor, många gånger på grund av att de inte är accepterade av sina kamrater. ”Jag känner mig deppig därför att jag är ensam och aldrig talar med någon”, klagade en kvinnlig elev. ”Jag bara lyssnar på läraren och gör mina läxor, det är allt. På rasterna sitter jag bara där och ritar eller något sådant. Alla andra pratar med varandra, men ingen pratar med mig. ... Jag vet att jag inte kan hålla mig undan i all evighet, men just nu är det det enda jag kan göra.”

Man kan emellertid inte alltid lägga skulden på andra människors högdragenhet eller reserverade hållning. En person kan ha beteendemässiga eller sociala problem, till exempel vara extremt blyg, lynnig eller alltför impulsiv och ha svårt att komma överens med andra. Ett handikapp kan också i hög grad bidra till att ungdomar i alla åldrar känner sig ensamma, såvida de inte är ovanligt starka och utåtriktade.

Behovet av självhjälp

Hälsovårdsexperten Dolores Delcoma vid California State University i Fullerton satte fingret på en grundläggande sanning, när hon kommenterade ansträngningarna att bekämpa ensamhetskänslor: ”Initiativet måste komma från en själv. Man måste så småningom komma till insikt om sitt problem, eftersom den enda person som kan hjälpa en att komma ur sitt skal är man själv, oavsett hur mycket andra gör för att hjälpa till.”

Doktor Warren Jones förklarar att somliga människors personlighet är sådan att de har svårt att anpassa sig och därför har en tendens att bli utanför: ”Dessa personer gör omedvetet sådant som hindrar dem från att komma andra människor nära. Somliga kan inte lyssna, utan lägger beslag på hela samtalet. De har en tendens att vara mer kritiska mot sig själva och andra; de ställer färre frågor och ödelägger ofta ett vänskapsförhållande genom att säga sådant som är elakt eller stötande.”

Förutom sådana personer, som i själva verket saknar självaktning, finns det andra som saknar de sociala förmågor som behövs för att kunna relatera till andra människor. Terapeuten Evelyn Moschetta säger beträffande dessa: ”Ensamma människor känner sig inte tillfreds med sig själva. De förväntar sig att bli bortstötta och bryr sig därför inte om att knyta några kontakter.”

Tvärtemot den gängse uppfattningen har forskare funnit att äldre män och kvinnor inte lider av ensamhet i samma utsträckning som yngre personer. De är inte säkra på varför det förhåller sig på det sättet. De har också funnit att när de äldre känner sig ensamma, beror detta oftare på att de saknar vänner än på att de saknar anhöriga. ”Därmed inte sagt att familjebanden är oviktiga för äldre personer. De vänder sig till familjen för att få hjälp. Men de kan ha många familjemedlemmar som hjälper dem och ändå känna sig fruktansvärt ensamma, om de inte har vänner.”

Behovet av nära vänner

För människor i alla åldrar kan goda vänner ibland fylla ett behov som familjemedlemmar och släktingar inte kan tillgodose. Människor behöver en vän, en nära vän, någon som de kan anförtro sig åt eller yppa sina inre känslor för utan att behöva frukta för att bli sårade. Utan en sådan vän kan ensamhetskänslorna bli överväldigande. Det var om en sådan vän som den amerikanske essäisten Ralph Waldo Emerson skrev: ”En vän är en person i vars närvaro jag kan tänka högt.” Mot en sådan person kan du vara helt öppenhjärtig utan att behöva vara rädd för att bli sviken eller för att dina förtroenden kommer att användas för att nedvärdera dig eller få andra att skratta åt dig. En del av dem som du kan ha betraktat som lojala kamrater kanske inte har motsvarat ditt förtroende, men det finns ”en vän” som inte avslöjar ”en annans förtroliga tal”, ”en vän som är mer trogen än en bror”. — Ordspråken 18:24; 25:9.

Somliga personer försöker verka tuffa och menar att de klarar sig utan andra människor. De påstår sig vara självständiga och oberoende. Men ändå sluter de sig ofta samman med likasinnade. Barn har klubbar, bygger klubblokaler och bildar gäng; äldre ungdomar har motorcykelgäng; brottslingar har kumpaner som inte tjallar på dem; personer med alkoholproblem går med i AA; de som har problem med övervikt går med i Viktväktarna. Människor har en medfödd flockinstinkt; de sluter sig samman för att få hjälp och stöd. Hur stora problem de än har, tycker de om att ha sällskap. Alla hatar ensamheten. Vad kan man göra åt den?

[Infälld text på sidan 5]

”Ensamma människor känner sig inte tillfreds med sig själva”