Ensamhet — Är du besluten att vinna kampen?

ÄR DU ensam? Det finns tillfällen i livet då det är naturligt att känna sig ensam, vare sig man är gift eller ogift, man eller kvinna, ung eller gammal. Att man är ensam behöver emellertid inte nödvändigtvis betyda att man känner sig ensam. En vetenskapsman som är helt uppslukad av sin forskning känner sig inte ensam, även om han inte har något sällskap, och inte heller en konstnär som arbetar på en målning. De är glada över att få vara i fred, och ensamheten är deras bästa vän.

Ensamhetskänslor kommer inifrån snarare än utifrån. De kan utlösas av någon sorglig händelse — ett dödsfall, en skilsmässa, ett varsel om uppsägning, en tragedi. Om vi lyser upp vår inre värld, kan ensamhetskänslorna försvagas, kanske till och med försvinna med tiden, och den förlust som plågade oss kan bearbetas, assimileras.

Känslor kommer av tankar. När en plågsam förlust har bearbetats och de känslor som den skapade har fått träda i bakgrunden, är det dags att göra en medveten ansträngning att tänka uppbyggande tankar som kan hjälpa dig att leva vidare.

Ta dig samman. Försök att återfå kontrollen över ditt liv. Det finns mycket du kan göra för att bryta ensamheten. Var därför utåtriktad. Ring upp någon. Skriv ett brev. Läs en bok. Bjud hem folk. Utbyt tankar och åsikter. För att få vänner måste du själv vara en vän. Lär känna dig själv, så blir det lättare att lära känna andra. Gör små tjänster för andra. Delge dem någon uppmuntrande andlig godbit. Du kommer att få erfara sanningen i Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få.” Följande ordspråk kommer också att besannas i ditt fall: ”Den som vederkvicker andra, han blir själv vederkvickt.” — Apostlagärningarna 20:35; Ordspråken 11:25, 1982.

Du måste själv ta initiativet

Låter det svårt? Är det lättare sagt än gjort? Allt som är värdefullt är lättare sagt än gjort. Det är därför det skänker dig sådan tillfredsställelse. Du måste alltså anstränga dig. En del av ditt jag engageras i givandet, och ljuset inom dig växer. Du måste själv göra en medveten ansträngning att förjaga de ensamhetskänslor som försöker behärska dig. En skribent i tidskriften Modern Maturity förklarar: ”Ingen annan bär ansvaret för din ensamhet, men du kan göra något åt den. Du kan berika ditt liv med ett vänskapsförhållande. Du kan förlåta någon som du anser har sårat dig. Du kan skriva ett brev. Du kan ringa ett telefonsamtal. Det är bara du som kan förändra ditt liv. Det finns ingen annan människa som kan göra det åt dig.” Han citerar ett brev som han fått, som ”slår huvudet på spiken”, som han uttrycker det: ”Jag säger till människor att det är deras egen sak att se till att deras liv inte är ensamt eller otillfredsställande. Sätt i gång och gör något!”

Uppmuntrande vänner behöver inte begränsas till mänskliga varelser. En veterinär sade: ”Det största problemet äldre människor får möta är inte de fysiska sjukdomarna, utan den ensamhet de får uppleva och det avvisande bemötande de får. Genom att bidra med ... kamratskap kan sällskapsdjur (däribland hundar) ge uppsåt och mening under en period då de äldre ofta fjärmas från social gemenskap.” Och tidskriften Better Homes and Gardens skrev: ”Sällskapsdjur hjälper till att behandla dem som är känslomässigt störda, motivera dem som är fysiskt sjuka, handikappade och invalider och liva upp dem som är ensamma och gamla.” En annan tidskriftsartikel hade följande att säga om människor som nyligen börjat intressera sig för sällskapsdjur: ”Patienternas oro minskade, och de kunde ge uttryck åt kärlek gentemot sina sällskapsdjur utan fruktan för att bli avvisade. Senare öppnade de sig för människor genom att till en början tala om hur de pysslade om de sällskapsdjur de hade. De började känna ansvar. De kände att de behövdes och att det fanns någonting som var beroende av dem.”

Personer som lider av ensamhet är alltför ofta ovilliga att ta sig samman tillräckligt mycket för att kunna hjälpa sig själva, lyfta sig själva ur förtvivlans djup. Det finns en viss apati hos dem, en motvilja mot att ta sig själv i kragen, men om de skall kunna komma till rätta med sin ensamhet, måste de göra den ansträngningen. Doktor James Lynch skriver beträffande människors ovillighet att lyssna till råd som de inte tycker om: ”Den mänskliga naturen är sådan att vi vanligen vägrar att höra, eller åtminstone vägrar att ta till oss, upplysningar som vi inte gillar.” En person kanske vill bli av med sina ensamhetskänslor, men han kanske inte är villig att mobilisera den viljestyrka som krävs för att åstadkomma detta.

Uppträd så som du vill känna dig

För att kunna övervinna en djup depression måste man göra ihärdiga ansträngningar att vara glad och omtänksam. (Jämför Apostlagärningarna 20:35.) Detta innebär att du måste övervinna djupt rotade känslor av ensamhet genom att uppträda på ett sätt som är raka motsatsen till ensamhetens förlamande apati. Uppträd som om du vore glad, ta dig en svängom, sjung en glad sång. Gör allt du kan komma på som återspeglar glädje. Överdriv, spela över, jaga bort dina dystra tankar genom att tänka på trevliga saker. På vad då, till exempel?

På sådant som nämns i Filipperna 4:8: ”Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som är av allvarlig betydelse, vadhelst som är rätt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att tycka om, vadhelst som är väl omtalat, vad dygd som än finns och vad berömvärt som än finns — fortsätt att tänka på dessa ting.”

Ditt liv måste få någon mening. Om du känner att ditt liv har ett syfte, kommer det att stimulera dig så att du försöker fullgöra detta syfte. Risken är då inte så stor att du skall drabbas av missmod och ensamhetskänslor. Viktor Frankl framhåller detta intressanta faktum i sin bok Man’s Search for Meaning, när han beskriver hur olika typer av fångar reagerade i Hitlers koncentrationsläger. De som inte kände att deras liv hade en mening dukade under för ensamhetskänslor och förlorade lusten att leva. Men ”medvetenheten om ens inre värde är förankrat i högre och mer andliga ting och kan inte rubbas av livet i lägret”, säger han och fortsätter: ”Lidandet upphör på något sätt att bli ett lidande i samma ögonblick det har en mening, såsom till exempel meningen med ett offer. ... Det viktigaste för människan är inte att finna glädje eller att undvika smärta, utan att se en mening med sitt liv. Människan är därför även redo att lida under förutsättning att hennes lidande har en mening.”

Den viktigaste av alla relationer

För att få ett verkligt andligt synsätt måste vi lära oss att lita helt på Gud och på hans ord, Bibeln. Genom tro på Gud och uppriktig bön till honom kan vårt liv få mening. Då behöver vi aldrig känna oss ensamma, även om mänskliga relationer skulle bryta samman. Som Frankl sade är ett lidande som har mening möjligt att uthärda, ja, det kan till och med vara en källa till glädje. Som en kännare av den mänskliga naturen uttryckte det: ”En martyr som skall brännas på bål kan känna en glädje som en kung på sin tron skulle avundas honom.”

Kristi apostlar kände gudagiven glädje när de blev utsatta för förföljelse; deras lidande hade verklig mening för dem. Jesus själv sade: ”Lyckliga är de som har blivit förföljda för rättfärdighets skull, eftersom himlarnas kungarike tillhör dem. Lyckliga är ni när man smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt möjligt ont mot er för min skull. Gläd er, ja ta glädjesprång, eftersom er lön är stor i himlarna; på det sättet förföljde man ju profeterna före er.” (Matteus 5:10—12) En liknande reaktion finns omtalad i Apostlagärningarna 5:40, 41: ”De kallade in apostlarna, pryglade dem och gav dem order att upphöra med att tala på grundval av Jesu namn och lät dem gå. Dessa gick därför sin väg bort från Sanhedrin, under det att de gladde sig över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans namns skull.”

Där man odlar rosor växer inga tistlar

Låt inte ditt sinne bli en grogrund för negativ misströstan och dystra ensamhetskänslor, utan fyll det med vackra och positiva ting. (Jämför Kolosserna 3:2; 4:2.) Verkar det svårt? Ibland kan det rentav verka omöjligt. En poet skrev emellertid: ”Där man odlar rosor ... kan tistlar icke växa.” Man måste således göra positiva ansträngningar och uppbjuda hela sin viljestyrka. Men det är möjligt — många har lyckats.

En sådan person var Laurel Nisbet. Hon drabbades av polio vid 36 års ålder och placerades i en respirator, där hon tillbringade 37 år, liggande på rygg. Hon var fullständigt förlamad från halsen och neråt. Hon kunde röra huvudet, men det var allt. Till att börja med kände hon sig helt förtvivlad. Men efter någon dag av självömkan bestämde hon sig: ”Nu får det vara nog!” Hon hade två barn att uppfostra och en man att sörja för. Hon började bygga upp sitt liv på nytt och lärde sig att sköta hemmet från respiratorn.

Laurel sov mycket lite. Vad gjorde hon under de långa nattimmarna? Dukade hon under för ensamhetskänslor? Nej. Hon bad till sin himmelske Fader, Jehova. Hon bad om styrka för egen del, hon bad för sina kristna bröder och systrar, och hon bad om tillfällen att kunna vittna för andra om Guds kungarike. Hon funderade ut olika sätt att predika, och många blev imponerade av hennes frimodiga vittnande om Jehovas namn. Ensamhetens tistlar fick inte något fotfäste i hennes sinne; hon var alltför upptagen med att pyssla om rosorna.

Så var också fallet med en av Vakttornets missionärer, Harold King. Han dömdes att tillbringa fem år i en isoleringscell i ett kinesiskt fängelse och borde ha varit ett självklart offer för ihållande ensamhetskänslor. Han vägrade emellertid att låta sig överväldigas av ett negativt synsätt och gjorde medvetna ansträngningar att inrikta sitt sinne på andra ting. Han förklarade senare hur han gick till väga:

”Jag [gjorde] upp ett program för ’predikoverksamhet’. Men för vem predikar man, när man sitter i ensamcell? Jag beslöt mig för att jag skulle utarbeta några lämpliga bibliska predikningar av det som jag kunde komma ihåg och sedan predika för inbillade åhörare. Så började jag arbetet i tankarna och knackade på en dörr och vittnade för någon som jag låtsade kom till dörren, och jag gjorde flera besök den förmiddagen. Så småningom låtsade jag att jag träffade en fru Carter som visade intresse, och efter några återbesök gjorde vi upp om ett regelrätt bibelstudium. Under de fortlöpande låtsasstudierna gick vi igenom de viktiga ämnena i boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, såsom jag kom ihåg dem. Allt detta gjorde jag högt, så att ljudet av dessa ting skulle ytterligare inprägla dem i mitt sinne.”

De tusentals Jehovas vittnen som var inspärrade i Hitlers koncentrationsläger kunde ha blivit fria, om de bara hade avsvurit sig sin tro. Det var mycket få som gjorde det. Tusentals dog trogna — somliga genom avrättning, andra på grund av sjukdom och undernäring. Ett av de fängslade vittnena, Josef, hade två bröder i andra läger. En av dem tvingades ligga med ansiktet uppåt och se hur bilan sänkte sig när han halshöggs. Josef berättade senare: ”När andra vittnen i lägret fick höra nyheten, kom de fram och gratulerade mig. Deras positiva inställning rörde mig djupt. Att förbli lojal betydde mer för oss än att överleva.”

Hans andre bror ställdes framför en exekutionspluton och tillfrågades om han hade något att säga. Han bad om tillåtelse att frambära en bön, vilket beviljades. Bönen präglades av ett så gripande patos och en så uppriktig glädje att när officeren slutligen gav order om eldgivning, var det inte en enda i exekutionsplutonen som lydde. Han upprepade ordern, varpå ett skott avlossades och träffade kroppen. Officeren blev rasande och drog sedan sin egen pistol och verkställde avrättningen.

Vad som kan ge livet verklig mening

Alla dessa personer hade stark tro på Gud. När allting annat prövats och misslyckats, finns den alltid till hands för att förjaga ensamheten och fylla tidigare tomma liv med innebörd och mening. Många liv som betraktas som meningsfulla i världsligt avseende är i själva verket meningslösa. Varför det? Därför att de slutar i döden, återvänder till stoft och blir bortglömda. De lämnar inte efter sig ens en krusning på mänsklighetens hav, inte ett fotavtryck i tidens sand. Det är som det sägs i Predikaren 9:5: ”Ty de levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön, ty minnet av dem är glömt.” All känsla av mening i ett liv som levs oberoende av Jehovas uppsåt är fåfänglighet och tomhet.

Blicka upp mot den stjärnbeströdda himlen, föreställ dig omätligheten hos detta svarta himlavalv, så kommer varje känsla av betydenhet att krympa ihop till ett intet. Vi förstår psalmisten Davids känslor när han skrev: ”När jag ser dina himlar, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en jordemänniskas son, att du tar dig an honom?” Davids son Salomo avfärdade alla mänskliga verk med orden: ”Allt är tomhet” och drog sedan följande slutsats: ”Slutet på saken, när allt har blivit hört, är: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse.” — Psalm 8:3, 4; Predikaren 12:8, 13.

Hur kan då, med tanke på det som sagts här ovan, ensamma personer — och andra också, för den delen — finna mening i livet? Genom att leva sitt liv i fruktan för Gud och lyda hans bud. Först då kan han komma i harmoni med Guds uppsåt, Hans som har skapat detta omätliga universum, och bli en del av denna eviga, gudomliga anordning.

Om Gud är med dig, är du aldrig ensam

Ett troget afrikanskt vittne, som hade uthärdat fruktansvärd förföljelse och ibland känt sig övergiven, sade att även om hennes mänskliga kontakter blev avskurna, så var hon ändå inte ensam. Hon citerade Psalm 27:10: ”Ifall min egen far och min egen mor rentav övergav mig, ja då skulle Jehova själv uppta mig.” Jesus kände det på samma sätt. Han sade: ”Se! Den stund kommer, ja, den har kommit, då ni skall bli förskingrade var och en till sitt eget hus och ni skall lämna mig ensam; och ändå är jag inte ensam, eftersom Fadern är med mig.” — Johannes 16:32.

Jesus var inte rädd för att vara ensam. Han sökte ofta medvetet avskildheten. Han öppnade sig för Guds andes flöde och kände sig nära Gud när han var omgiven av hans skaparverk. Ibland undvek han mänskligt sällskap för att han skulle kunna vara ensam med Gud. Han närmade sig Gud, och Gud närmade sig honom. (Jakob 4:8) Han var utan tvivel Guds närmaste vän.

En vän av det slag som beskrivs i Bibeln är något mycket värdefullt. (Ordspråken 17:17; 18:24) På grund av sin fullständiga tro på Jehova Gud och sin obetingade lydnad mot honom kom Abraham ”att kallas ’Jehovas vän’”. (Jakob 2:23) Jesus sade till sina efterföljare: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er. Jag kallar er inte längre slavar, eftersom en slav inte vet vad hans herre gör, utan jag har kallat er vänner, därför att alla de ting som jag har hört av min Fader, dem har jag gjort kända för er.” — Johannes 15:14, 15.

Hur skulle de som har tro kunna förlora kampen mot ensamheten, när de har sådana vänner som Jehova Gud och Kristus Jesus?

[Bilder på sidorna 8, 9]

Bön och andra aktiviteter kan hjälpa dig att inte känna dig ensam

[Bild på sidan 10]

Harold Kings erfarenheter och de som tusentals andra Jehovas vittnen hade i koncentrationsläger visar att tron på Gud kan övervinna ensamhetskänslor under de värsta tänkbara omständigheter

[Bildkälla]

U.S. National Archives photo