Show business var min gud
DE RUNGANDE applåderna var som musik för mina öron. De livade upp mig och fick mig att tycka att all den hårda träningen var värd besväret. Jag var trapetsartist, och jag var berusad av framgången.
I mina nummer ingick också att göra saltomortaler över elefanter, att stå på huvudet på en stång som balanserade på en annan mans axlar, att utföra ett komplicerat jongleringsnummer och att som clown locka fram skrattsalvor från publiken.
Allt det där hände för över 45 år sedan, då jag inte var mer än 17 år gammal. Nu förundrar jag mig över vilka konststycken en spänstig ung kropp kan lära sig att utföra med hård träning och ett disciplinerat levnadssätt. Show business hade i själva verket kommit att bli mitt hela liv, min gud, och fortsatte att vara det i över 20 år.
Jag stiftar bekantskap med cirkuslivet
Jag föddes i Kempsey i New South Wales i Australien. Vi var fattiga — vårt hus hade vitkalkad säckväv till väggar och gammal plåt till tak. Efter några år flyttade vi längre söderut, till staden Taree. Vår familj var inte särskilt religiös, även om vi formellt tillhörde kyrkosamfundet Church of Christ.
År 1939 tog min far värvning i armén. Min mor packade då ihop de enda ägodelar vi hade, våra kläder, och flyttade tillsammans med mig och mina tre systrar till Sydney. Där blev jag inskriven vid en skola för akrobater och visade förvånansvärd fallenhet för yrket. På bara några månader blev jag en skicklig akrobat. År 1946 blev jag erbjuden anställning vid en cirkus för att utbilda mig till trapetsartist.
Cirkusen uppträdde i olika städer nästan varje kväll. Publiken kom naturligtvis för att se de spännande och glamorösa cirkusföreställningarna. Men vad de inte såg var de slagsmål och det fylleri som förekom bakom kulisserna. Inte heller kände de till den omoral som präglade många av de artister som de beundrade så mycket.
Jag blev ofta inbjuden till fester och tycktes alltid råka i slagsmål. Men jag är tacksam för att jag aldrig har tyckt om att dricka för mycket. Jag undvek också att lägga mig till med ett ovårdat språk, och jag tålde inte att någon svor i en kvinnas närvaro. Detta var en av orsakerna till att jag ofta råkade i slagsmål.
I varje större stad dit vi kom skickades någon i väg till den katolske prästen på platsen för att överlämna några fribiljetter och en donation till kyrkan. Detta ansågs föra tur med sig och garantera att föreställningarna blev välbesökta.
Jag blir varietéartist
År 1952 sade några varietéartister till mig att man kunde tjäna mer pengar och skörda större framgångar genom att uppträda i varietéer. Jag började därför medverka i många olika kringresande varietéföreställningar. Därefter arbetade jag någon tid på olika nattklubbar, och med tiden fick jag engagemang vid många av de större teatrarna i Australien och på Nya Zeeland. Jag uppträdde tillsammans med kända artister, samtidigt som jag själv började skapa mig ett namn som jonglör och akrobat.
Jag tyckte att jag hade gjort rätt som bytt ut cirkuslivet mot livet som varietéartist, men jag var besviken över att festandet, omoralen och dryckenskapen var ännu värre här än på cirkusen. Jag kom nu i kontakt med homosexuella och lesbiska personer. Narkotikamissbruk började också komma in i bilden, men lyckligtvis blev jag aldrig indragen i sådant.
Allt jag tänkte på var att göra mig ett namn och att utvecklas som artist. Show business och den smickrande uppmärksamhet som jag fick var allt jag önskade mig. Det gav mig all den stimulans jag behövde. Jag bestämde mig till och med för att jag aldrig skulle gifta mig. Jag ville inte ha något ansvar — jag hade det så bra som jag hade det. Show business var min gud. Men även de bästa planer kan gå i stöpet.
Jag gifter mig
En dag, när jag var på jakt efter talangfulla dansöser till en kringresande varietéföreställning, träffade jag en av de vackraste flickor jag någonsin hade sett. Hon hette Robyn. Hon var inte bara en begåvad balettdansös, utan också en skicklig ”ormmänniska”. Till min stora glädje tackade hon villigt ja till anbudet och blev min partner i ett mycket lyckat nummer. Fem månader senare, i juni 1957, gifte vi oss. Under de tre följande åren arbetade vi på olika nattklubbar, medverkade i turnéer och uppträdde i TV.
Efter det att vi hade gift oss höll vi oss för oss själva så mycket vi kunde och undvek i största möjliga utsträckning att umgås med andra artister. Även när vi uppträdde på nattklubbar såg jag till att Robyn stannade kvar i logen tills vi skulle in på scenen. Komikerna berättade oanständiga historier, och en del av musikerna använde narkotika. De flesta av dem drack för mycket och använde ett ohyfsat språk.
Engagemang i andra länder
År 1960 blev vi erbjudna engagemang utomlands. ”Det här är vår stora chans”, tänkte jag. Men vid det här laget hade vi också en liten dotter, Julie, att tänka på. Trots detta släpade jag med mig min familj runt hela Fjärran Östern. Vi bodde i kappsäck och hade ibland ända upp till fem föreställningar per kväll. Detta pågick i över ett år; därefter återvände vi till Australien.
Vi hade nu blivit internationellt erkända artister, och våra nummer var mycket efterfrågade. Men möjligheterna var ändå tämligen begränsade i Australien på grund av den relativt lilla befolkningen. År 1965 reste vi därför utomlands igen. Den här gången hade vi inte bara Julie, utan ännu en liten dotter att ta hand om, Amanda. Under de fem följande åren uppträdde vi i 18 olika länder.
De strapatser som min familj fick utstå på grund av min strävan efter att vara bäst trotsar all beskrivning. En gång betalade jag en man för att stå på vakt med en hagelbössa och bevaka våra barn, som befann sig endast omkring 60 meter från den plats där vi uppträdde. Jag råkade ofta i bråk med klubbägare som ville att Robyn skulle sätta sig ner hos gästerna och uppmuntra dem att dricka, men dessa rumlare väntade sig vanligtvis mer. Vi uppträdde på nattklubbar där det fanns stripteasedansöser, prostituerade och homosexuella, som ibland kom med skamliga förslag antingen till mig eller till min hustru, och musikerna i de rockband som spelade på dessa klubbar var ofta påverkade av narkotika.
Under våra resor hade jag gott om tid att ägna mig åt sightseeing på dagarna. Jag brukade ofta besöka zoologiska trädgårdar, moskéer, tempel, kyrkor och religiösa fester. Jag besökte dessa platser av ren nyfikenhet, eftersom jag egentligen inte var religiöst lagd. Det förvånade mig att människor tillbad så många olika ting. Det fanns statyer av människor med djurhuvuden och djur med människohuvuden. I ett land dyrkade man till och med de manliga och kvinnliga könsorganen; tydligen trodde man att detta skulle förbättra den egna potensen och fortplantningsförmågan.
I ett annat land brukade pojkar och vuxna män slå sig själva på ryggen med trebladiga knivar tills blodet började rinna. Den dag jag var där var det tre män som dog på grund av att de förlorat för mycket blod. I en berömd katedral fick jag till min bestörtning se följande anslag på biktstolarna: ”En bikt 1 franc, två bikter 2 franc, tre bikter 2,50 franc.” Jag tänkte för mig själv: ”Om det där skall föreställa religion, så kan de behålla den för sig själva!”
Vi återvänder till Australien
År 1968 skickade vi hem Julie, men det tog oss ytterligare 18 månader att spara ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala biljetterna till hemresan för oss andra. År 1970 kom vi hem. Allt vårt hårda arbete hade inte förskaffat oss vare sig rikedom eller berömmelse. Det mesta av pengarna hade gått åt till kostymer, noter, resor, logi och oärliga agenter. Allt vi hade var våra scenattiraljer och det vi kunde bära med oss i våra resväskor.
När vi kommit tillbaka till Australien, utvidgade jag min verksamhet och blev teateragent. Jag fick också engagemang som clown i en TV-serie som hette ”The Yellow House”. Jag skrev och producerade pantomimer för barn och gjorde clownshower åt olika klubbar, samtidigt som jag fortsatte att uppträda tillsammans med Robyn. Show business var fortfarande min gud. Robyn och barnen blev lidande — det verkade som om jag var varken äkta man eller familjefar.
Religionen blir en stridsfråga
En dag kom min svärmor, som bodde hos oss, och visade Robyn boken Sanningen som leder till evigt liv. ”Läs den här”, sade hon. ”Den handlar om religion, men den är annorlunda.” Robyn vägrade. Hon sade att efter allt som vi hade sett på våra utlandsresor var hon inte intresserad av religion. Hennes mor gav emellertid inte upp. Hon låg över Robyn i omkring en vecka och försökte övertala henne att läsa boken. Till sist gick Robyn med på att läsa den, främst för att göra sin mor till lags.
Robyn förklarade senare att det var som om hennes ögon plötsligt hade öppnats. Hon blev så imponerad av de svar som hon fick på så många av sina frågor att hon ville veta mer. Två veckor senare ordnade hennes mor så att två Jehovas vittnen besökte oss i vårt hem. Efter några besök inbjöd de oss till en av sina sammankomster, som skulle hållas i närheten. Jag gick motvilligt med på att gå och blev faktiskt så imponerad att vi började besöka mötena i Rikets sal.
Men show business var fortfarande min gud, och jag kom snart underfund med att vittnena inte var något för mig. Robyn ville emellertid fortsätta att lära sig Bibelns sanningar, även om jag inte gjorde det. Jag blev mycket upprörd. ”Vad har de här människorna för rättighet att tränga sig emellan mig och min hustru och proppa henne full med den här religiösa smörjan?” tänkte jag.
Jag hotade till och med att lämna henne — men ingenting hjälpte. Robyn stod fast och fortsatte att studera. Hon började till och med gå från dörr till dörr och tala med andra om sin tro. När hon talade om för mig att hon ville låta döpa sig och bli ett överlämnat vittne, var måttet rågat. Hon fick emellertid rådet att vänta tills hon hade slutat upp att arbeta inom show business.
”Aha!” tänkte jag. ”Jag har vunnit! De vill inte ha henne. Hon kommer aldrig att lämna show business.” Men jag hade fel. Robyn gav mig ett år — sedan skulle hon sluta, sade hon. Jag skrattade, eftersom jag trodde att hon aldrig skulle överge det nummer som hon tyckte så mycket om. Men också den här gången hade jag fel. Ett år senare lämnade hon show business och lät döpa sig. Och det gjorde också vår dotter Julie och Robyns mor.
Jag motstår sanningen
Jag började nu trakassera Robyn och säga att hon hade svikit mig, att hon inte brydde sig om mig. ”Show business är mitt liv. Det är det enda jag kan”, klagade jag. ”Alltsammans är ditt fel.” Jag hotade till och med att klå upp vittnena, som jag ansåg hade förstört vår show och förorsakat alla våra problem.
Robyn började låta bibliska tidskrifter ligga framme lite varstans i huset i hopp om att jag skulle läsa dem. Det gjorde jag emellertid inte, och så småningom slutade hon med det. Men hon slutade aldrig upp att be till Jehova om att jag på något sätt skulle lära känna sanningen, så att vi skulle kunna leva tillsammans som familj i den nya världen.
Med tiden började jag tolerera vittnena när de kom på besök, och ibland lät jag barnen övertala mig att följa med dem till ett möte. Men jag var kritisk mot allt jag hörde. Innerst inne erkände jag emellertid att de personer som jag träffade i Rikets sal, som inbegrep människor av många olika nationaliteter — araber, greker, italienare och engelsmän, förutom australier — alla tycktes komma bra överens. De var alltid vänliga, och ingen använde ett ohyfsat språk eller tog del i omoraliskt tal.
Jag får hjälp av en verklig kristen
Till sist gick jag med på att regelbundet studera Bibeln tillsammans med Ted Wieland, en enastående ödmjuk och omtänksam man. Han tjänade vid Betel, Jehovas vittnens avdelningskontor. En gång när jag hade varit särskilt besvärlig mot Robyn, bad Ted mig följa med till hans bil, tog fram en kartong med mangofrukter ur bagageutrymmet och gav dem till mig. Mango råkade vara min älsklingsfrukt, men jag tror inte att Ted visste det. Detta pågick i flera veckor: en kartong mango varje gång Ted kom på besök. En dag sträckte han in handen efter vad jag trodde var den vanliga fruktkartongen och vände sig sedan lugnt om och sade: ”Tror du att du skulle vilja hänga upp den här på väggen?” Det var årstexten, en bibeltext som vittnena brukade sätta upp på väggen i sitt hem. Vad skulle jag säga? Jag hängde upp den på väggen.
Allteftersom mitt bibelstudium med Ted gick framåt, visade han mig från Bibeln att show business inte erbjöd mig någon verklig framtid. Han förklarade att det enda säkra hoppet om en lycklig framtid var förbundet med uppfyllelsen av Bibelns profetior beträffande det kungarike som Kristus lärt oss att be om. (Matteus 6:9, 10) Trots att jag fortfarande hade vissa kontrakt inom show business som jag måste fullfölja började jag regelbundet besöka församlingens möten. Jag skrev in mig i skolan i teokratisk tjänst och började till och med ta del i tjänsten från hus till hus.
Jag började inse att show business inte hade något att erbjuda. Jag hade inte förvärvat några materiella rikedomar under alla de år som jag hade ägnat åt vad som hade varit min gud. Min familj hade farit illa av att flacka omkring i världen och ständigt tvingas bo i kappsäck. Ja, show business hade nästan splittrat vårt äktenskap. Men nu erbjöd den Högste i universum mig möjligheten att få leva för evigt på en paradisisk jord under hans kungarikes styre.
Jag fattade därför mitt livs viktigaste beslut. När jag hade fullföljt mina kontrakt, klippte jag av alla band med nöjesvärlden. Jag gick aldrig tillbaka till en nattklubb och slutade helt upp att umgås med sådana som hade gjort show business till sitt levnadssätt. Ted gick igenom frågorna med mig inför mitt dop, som ägde rum den 26 juli 1975. Tyvärr fick Ted inte uppleva det, eftersom han dog strax innan. Jag ser fram emot att få träffa denne underbare man i den nya världen, när han blir uppväckt. — Johannes 5:28, 29.
Ingen brist på välsignelser
Jehova har skänkt oss långt mer än vi någonsin fått under alla våra år inom show business. Han har befriat mig från den moraliskt fördärvade nöjesvärlden. Han har bönhört min trogna hustru, som lojalt stannade kvar hos mig och aldrig gav upp. Han har gett oss välsignelse på så sätt att min hustrus mor och våra två äldsta döttrar och deras män alla är aktiva i den kristna tjänsten. Vår yngsta dotter, Letitia, och det äldsta av våra tre barnbarn, Micah, är båda odöpta förkunnare av de goda nyheterna. Jehova har också välsignat mig med privilegiet att få tjäna som äldste i den kristna församlingen.
Robyn och jag kan aldrig återgälda Jehova för allt som han har gjort för oss. Men vi kan varna andra — i synnerhet ungdomar — för alla de faror som är förbundna med show business och olämpliga former av underhållning. Vi kan av egen erfarenhet varna dem för de sorger som blir följden av sexuell omoraliskhet, narkotikamissbruk, dryckenskap, olämpliga former av musik, sångtexter som framhäver otillåtet sex och de faror som är förbundna med att besöka nattklubbar och rockkonserter. Allt detta är en del av den värld som helt och hållet behärskas av Satan, Djävulen. — 2 Korinthierna 4:4.
Det är lätt att omedvetet bli insnärjd i dyrkan av Satan, som jag blev när jag gjorde show business till min gud. Min hustru och jag gläder oss emellertid nu åt att kunna uppmuntra alla unga att tillbe Jehova, den ende Gud som kan tillfredsställa all vårt hjärtas önskan — den Gud som verkligen bryr sig om oss på allt sätt. — Berättat av Vivian A. Weekes.
[Bild på sidan 14]
Flickan som jag gifte mig med var ”ormmänniska”
[Bild på sidan 15]
Robyn och jag i dag