Landet som aldrig smälter

JAG har alltid fascinerats av de nordligaste trakterna. Redan när jag som ung pojke växte upp i Gold Beach i Oregon i USA, brukade jag noga studera kartor över Canada och drömma om att en dag få utforska platser med exotiskt klingande namn, sådana som Stora Slavsjön och Stora Björnsjön. Så en dag år 1987 började min vän Wayne och jag planera att besöka nationalparken Auyuittuq, Canadas första nationalpark norr om polcirkeln.

Auyuittuq är inuitiska och betyder ”Landet som aldrig smälter”. Parken avskildes för att bevara en arktisk vildmark med spetsiga bergstoppar, djupa dalar, praktfulla fjordar och ett marint djurliv vid kusterna. I parken finns Penny Ice Cap, ett 5.700 kvadratkilometer vidsträckt täcke av is och snö, som på alla sidor dräneras av glaciärer. Det är inte så konstigt att man tillgivet kallar Auyuittuq ”Arktiska Schweiz”.

Baffinön, som är omkring hundrafemtio mil lång, är den femte största ön i världen. Ändå hade ingen av våra vänner hört talas om den! De frågade faktiskt flera gånger: ”När åker ni till Alaska?” (Baffinön ligger omkring 320 mil öster om Alaska men på ungefär samma breddgrad.) Även om Jehovas vittnen från Canada har gått i spetsen för evangeliseringsarbetet på Baffinön, bor det inga vittnen där. Den närmaste församlingen ligger hela 100 mil därifrån — i Labrador City i Newfoundland.

I Auyuittuq är det sommar tre månader och vinter nio månader om året, så vi bestämde oss för att åka dit i augusti 1988, när havsisen är borta och knotten har försvunnit. Det är också innan det börjar snöa i september.

Vår resa till Baffinön

Slutligen var tiden inne. Vi färdades med bil från vårt hem i North Carolina till Montreal i Quebec, där vi gick ombord på ett flygplan av typen Boeing 737. Sedan vi varit i luften en timme skingrades molnen, och vi kunde få en tydlig överblick över den så kallade kanadensiska skölden, ett till synes kargt och klippigt område med hundratals sjöar i alla de former och storlekar, men helt utan träd. Efter ett kort uppehåll i Kuujjuaq (tidigare Fort-Chimo) började vi se snö ända nere vid havsnivån. Snart passerade vi över Ungavabukten, som till vår förvåning var full av isberg så långt ögat kunde se.

Efter närmare tre timmars flygning landade vi i Iqaluit, som betyder ”Fiskeplats”. Iqaluit, som tidigare kallades Frobisher Bay, är Baffinöns nervcentrum och största stad, med omkring 3.000 invånare.

Eftersom det var ett par timmar mellan flygningarna, bestämde vi oss för att utforska staden. Det som först slog oss var den stora mängden polarull, med dess ulliga vita blommor, som inuiterna (tidigare kallade eskimåer) plockar och torkar och använder som bomullstussar. När vi promenerade ner till hamnen och fram till vattenbrynet, märkte vi att det snabbt blev ebb. Inom de två första minuterna var 6 meter av stranden blottlagd och torr!

Kort därefter gick vi ombord på ett litet propellerplan för att flyga till Pangnirtung, som ligger strax söder om polcirkeln. Den en timme långa flygturen gav oss en förhandsglimt av kommande sevärdheter. Genom de spridda mörka molnen såg vi glimtar av orörd vildmark, till stora delar täckt av snö, klippor och vatten. Allt såg så kallt och dystert ut, och när vi slutligen närmade oss Pangnirtung, fick vi våra föreställningar bekräftade. När flygplanet gått ner under det mörka molntäcket, kretsade det över en djup fjord, omgiven av snötäckta klippor, innan det gick ner på en landningsbana av grus.

Missuppfattningar

Det regnade i Pangnirtung, så vi tog skydd under planets ena vinge, medan vi väntade på våra ryggsäckar med all mat och utrustning och en resväska full med biblisk litteratur. När man tömt lastrummet fanns det inte ett spår av våra saker. Inne i den lilla terminalbyggnaden fick vi veta att de förmodligen fanns med på nästa plan, som väntades in om två timmar. Eftersom vi hade tältet med oss, började vi gå för att leta reda på campingplatsen där vi skulle slå upp tältet. Vi sökte skydd undan regnet i en liten butik nära campingen och började tala med flickan som arbetade i butiken om staden och dem som bodde där.

Hon klarade upp en del av våra felaktiga föreställningar. För det första tänkte vi att eftersom det fanns ett tusental personer i staden, borde det finnas mer än 300 hushåll. I själva verket fanns det bara ungefär 180 hushåll. Det mesta av livsmedlen kommer väl med flyg? Nej. De kommer med fartyg en gång om året. Ja, faktiskt fyra fartyg. Ett för Hudson Bay Company, som svarar för lanthandeln uppe i norr; ett med byggnadsmaterial; ett med olja och bensin och ett med handelsvaror för alla andra butiker, däribland konserver för det kommande året. Ömtåliga varor kommer naturligtvis med flyg.

Det blev aldrig natt

När vi till slut fått vårt bagage, slog vi läger och lagade middag, alltsammans i regnet. En guide för fotvandrare berättade att han varit där i tre månader och på den tiden haft bara nio soldagar! Det visade sig vara varmare än väntat — ungefär 10 grader Celsius dygnet om.

Men det blev aldrig riktig natt; det rådde dagsljus hela tiden vi var där. Vi upptäckte att vi kunde fotografera i befintligt ljus klockan ett på natten. Men hur kunde vi sova när det ständigt var ljust? Det var ju kallt nog för att bära yllemössor, så för att få mörkt drog vi bara ner mössorna över ögonen.

Klockan tre en natt väcktes jag av ett ljus som kom norrifrån. Jag blev förbryllad. På norra halvklotet går solen upp i öster, står i söder vid middagstid och går ner i väster, men den syns aldrig i norr. Då insåg jag att vi befann oss mycket långt norrut, där solen faktiskt lyser från norr vid midnatt på sommaren. Det dröjde innan vi vande oss vid det.

Skulle inuiterna välkomna oss?

Nästan alla hus i Pangnirtung är av säkerhetsskäl fastsurrade i marken med kraftiga vajrar för att klara av de våldsamma stormarna. De flesta familjer har snöskotrar som transportmedel vintertid och små tre- eller fyrhjuliga terrängfordon sommartid. Det finns även ett fåtal bilar, trots att staden bara har 3 kilometer vägar! Eftersom staden är belägen på ett litet och flackt område vid fjorden och omgiven av höga klippor, finns det inga andra områden att köra på.

Familjerna får en stor del av sin föda genom att jaga ren och vikare, förutom att man fiskar nordhavsröding. I Iqaluit provade vi renburgare, myskoxburgare och även lite muktuk — valhud med späck. Till skillnad från nötköttsfett smakar inte valfett olja ens då det är kallt, och man berättade att det innehåller en del protein.

I hela staden fann vi bara en handfull människor som hade hört talas om Jehovas vittnen, och de var inte infödda. De hade flyttat dit från andra platser. Den stora fråga vi hade i huvudet var således: Vilket gensvar skulle dessa nordbor ge på budskapet om Guds kungarike? Det tog inte lång tid att ta reda på det. Nästan alla vi träffade tog emot biblisk litteratur. Jag besökte 45 hushåll varje dag, och varje dag var det bara tre personer som sade: ”Jag är inte intresserad.”

När vi började knacka på dörrarna den första dagen, sprang en ung man förbi oss in i huset vi besökte och sade: ”Knacka inte. Gå bara in. Så gör alla här.” Så vi lydde den unge mannens råd och öppnade förläget ytterdörren, gick in och fram till nästa dörr, som i allmänhet var öppen, och ropade på dem där inne. Invånarna, som nästan alla var inuiter, var till en början misstänksamma. Men genom att le vänligt, på en gång presentera oss och visa de vackra bilderna i Min bok med bibliska berättelser minskade vi snabbt deras rädsla och väckte deras intresse. De tilltalades av att se en bild av en pojke som lekte med ett lejon och höra oss berätta om den dag när till och med isbjörnarna skall vara tama och fredliga och maten inte vara dyr.

Sedan vi besökt alla hushåll i samhället fotvandrade vi i sex dagar i nationalparken Auyuittuq, ett sagoland av snö, is, glaciärer, klippiga bergstoppar och vattenfall.

När vårt plan lyfte från Pangnirtung och vände söderut över fjorden, tackade vi Jehova Gud för möjligheten att ha fått besöka detta isolerade distrikt. Än i denna dag går våra tankar till de vänliga inuiterna, som var så mottagliga för Bibelns sanning, i landet som aldrig smälter. — Från en av våra läsare.

[Bilder på sidorna 16, 17]

Polarull. Thor Peak, på Baffinön, reser sig i bakgrunden 1.500 meter över dalgången

Längst till höger: Det krävs bestämda steg för att ta sig över en iskall flod

Längst ner till höger: Båtar som ligger på stranden vid ebb i Pangnirtung

Höger: Inuitflicka som håller ett stadigt grepp om sin värdefulla bok ”Bibliska berättelser”