Ett tåg med ”tänder”
Från Vakna!:s korrespondent i Grekland
FÖRESTÄLL dig att du befinner dig mitt i vildmarken i en trång ravin full med grönskande träd och med stora klippblock som hotfullt skjuter ut över ravinen, i vars botten en vindlande strid ström forsar fram. Just när du börjar få känslan att du är helt ensam, hör du plötsligt på avstånd ett malande, rasslande ljud. Det sista du hade väntat att möta på en sådan enslig plats, som verkar så otillgänglig och orörd av människor, är ett modernt transportmedel. Men ljudet går inte att ta miste på. Det är ett tåg som kommer!
Ljudet närmar sig, och du ser ett litet tåg dyka upp bland de höga träden. Det består av bara två vagnar med ett diesellok i mitten. Det arbetar sig långsamt uppför den branta bergssluttningen. Välkommen till bergbanan mellan Diakoptón och Kalávrita, en av Europas intressantaste och mest imponerande järnvägar. Den finns på Peloponnesos i Grekland. På grekiska kallas den Odontotós, som ordagrant betyder ”utrustad med tänder”, vilket är ett synnerligen passande namn som vi skall se.
Varför behövs det tänder?
Staden Kalávrita ligger i norra delen av Peloponnesos och är den ekonomiska och administrativa centralorten i området. Den är också av religiöst och historiskt intresse på grund av några berömda kloster som finns i närheten. Eftersom staden ligger inbäddad i en dal bland bergen, är den också berömd för sina natursköna omgivningar med skogar, källor och ett hälsosamt klimat.
Vid mitten av 1800-talet, då staden hade sin största betydelse, hade den 6.000 invånare. Den var emellertid isolerad från kuststäderna och byarna av en svårframkomlig bergsterräng. Det fanns inga stenlagda vägar eller andra kommunikationsleder, varför transporter till och från staden krävde mödosamma och många timmar långa färder med kärror dragna av hästar eller åsnor. Det bästa sättet att nå kusten var via den djupa flodravinen där Vouraikós flyter ner till byn Diakoptón.
Strax före sekelskiftet beslöt myndigheterna att man skulle dra fram en järnväg i ravinen. Den skulle vara en både vacker och användbar förbindelseled till kuststäderna. Tekniska undersökningar visade dock att järnvägen måste passera över mycket branta sluttningar. Man behövde därför bygga en kuggstångsbana här.
Vad innebär det? Konstruktionen är avpassad för en terräng med stark lutning. Mellan de vanliga järnvägsskenorna löper en stålskena med kuggar, och i dessa griper ett kugghjul (en pinjong) som drivs av tågets motorvagn. Anordningen förhindrar att tåget glider bakåt under uppresan eller kanar neråt under nerfärden.
Den största lutningen utefter järnvägssträckan Diakoptón—Kalávrita är 1 på 7, det vill säga en stigning på 1 meter utefter en tänkt horisontell sträcka av 7 meter. Denna lutning förekommer på tre olika ställen utefter banan. På dessa platser stoppar lokföraren tåget, kopplar till kuggdrevet och fortsätter sedan med låg fart.
Ett svårt byggnadsarbete
På grund av de besvärliga terrängförhållandena var järnvägsbygget ett mycket krävande ingenjörsarbete. Uppdraget gick till en italiensk anläggningsfirma som började arbetet år 1891. För att underlätta arbetet anlade man en smalspårig järnväg med 75 centimeters spårvidd.
Fem år senare, år 1896, hade tonvis med sten forslats bort. Nio tunnlar hade borrats genom bergssektioner, och sex broar hade byggts. Till en början uppfördes broarna i sten med murade valvbågar. Men efter ett antal år blev några av dem ersatta av stålkonstruktioner. Så hade man en alldeles ny järnväg att använda, en järnväg som stiger till 720 meters höjd på en sträcka av 23 kilometer. Har du lust att gå ombord på tåget och njuta av den fascinerande resan, nu när du känner till bakgrunden till att det finns?
En hissnande färd
Vi tar morgontåget med nummer 1328 från byn Diakoptón vid kusten. Färden börjar sakta och lugnt genom byn. Vi är spänt förväntansfulla, fastän byborna, som tydligen har åkt med det här tåget ett flertal gånger, inte ens bryr sig om att titta efter det. Men vi fortsätter att tycka att det är lika spännande.
Efter bara några minuter ser vi en mäktig ravin öppna sig framför oss. Det är en hissnande syn. Den skummande floden har vi till vänster om oss, och stora klippblock skjuter hotfullt fram ovanför oss med tallar som på ett betänkligt sätt slagit rot på dem. Den vindlande floden har graciöst skurit sig väg genom klipporna.
Vegetationen är ymnig och tät. Tåget verkar smyga sig fram genom skogar av stora plataner och bokar, vars grenar nästan släpar mot tågvagnarna. Trots att järnvägen har varit i drift i nästan hundra år, är vissa delar av klyftan praktiskt taget omöjliga att nå, varför deras skönhet bara kan avnjutas på avstånd av resenärerna.
Vi kommer fram till den första stationen, som heter Niámata, där några bönder stiger av för att till fots bege sig till sina åkerfält. Då vi fortsätter blir terrängen ännu brantare. Plötsligt stannar tåget. Det är naturligtvis inte på grund av något fel, men lokföraren måste nu använda kuggstången mitt emellan de båda andra skenorna och måste köra med stor försiktighet. Vi känner hur motorns kraftöverföring kopplas till kuggarna, och det ger vagnen en stadigare gång. Trots att en mera erfaren passagerare intill oss försäkrar att allt är som det skall, känner vi oss lite ängsliga vid anblicken av den mycket branta stigningen.
Längs klippväggarna i de öppnare partierna av ravinen kan vi se stora grottor som lokalbefolkningen använder som fårfållor. På vänster sida finns mindre droppstensgrottor med mycket imponerande formationer av stalaktiter och stalagmiter. Stora kaskader av vatten faller på flera håll runt omkring, och ljudet, blandat med ekot, förstärks genom klyftans form. Till vänster har sten och grus rasat ner och gett upphov till tillfälliga forsar som så småningom kommer att spolas bort av flodens strömmande vatten. Vi passerar några vandrare som har beslutat sig för att ta sig upp till fots i stället för att åka tåg.
Vi far över en hög bro, och ravinen och floden blir nu djupare. På ett ställe är klyftan bara ett par meter bred, och tåget måste gå genom en tunnel som löper parallellt med den branta bergssluttningen.
Sedan vi passerat ytterligare ett antal tunnlar och broar, vidgar sig så småningom klyftan till en trång dalgång, och så kommer vi till ännu en station i byn Káto Zachloroú. Stationsskylten anger höjden 601 m.ö.h. Det fåtal hus som finns i den här byn har byggts på båda sidor av dalen, dolda bland jättestora plataner och valnötsträd. Man känner att luftfuktigheten är hög, och om man frågar byborna, håller de gärna med om att de inte har fått njuta av så mycket solsken i den här mörka dalen. På grund av dalens form och den täta skogen är det bara några få timmar om dagen som solen tittar fram — och på vintern är det ännu mindre.
Efter Káto Zachloroú ålar tåget sig fram utefter en mera normal vägsträckning i sällskap med floden Vouraikós som kantas av pilträd och eukalyptusträd. Efter en imponerande färd på 65 minuter dyker byggnaderna i Kalávrita upp i morgondimman. Staden har bara omkring 3.000 invånare, men den drar till sig många turister hela året om. En del kommer för skidterrängen i omgivningarna, medan andra kommer för att njuta av klimatet och den utomordentligt goda maten.
”Mycket säkrare än i ert eget hem”
När vi kliver av tåget pratar vi med lokföraren Ioanní som kört oss hit så lugnt och säkert. ”Jag tycker alltid om att köra hit”, säger han med en viss återhållen tillfredsställelse. Så tittar han upp, som om han kom på något, och tillägger: ”Men på vintern kan det bli jobbigt. Då är tåget inte alltid fullt, förstår ni, och man känner sig rätt ensam mitt inne i den här hemska ravinen. Och så har man ju jordskreden och snön, kylan och den obarmhärtiga dimman. Men jag skulle inte vilja byta den här körningen mot någon annan ’normal’ tågrutt.”
På frågan om säkerheten under färden svarar Ioanní med absolut övertygelse: ”På det här tåget är ni mycket säkrare än i ert eget hem!” Faktum är att det bara har inträffat en enda liten olycka — utan några allvarliga skador — under de närmare 100 år som banan har trafikerats.
Under 1940- och 1950-talen hjälpte detta tåg till att föra de goda nyheterna om Jehovas kungarike till invånarna i den avsides liggande lilla staden Kalávrita och de svårtillgängliga kringliggande byarna. (Markus 13:10) Resultatet har blivit att det finns en liten, mycket nitisk församling av Jehovas vittnen i Kalávrita.
Om du tänker besöka Grekland, varför då inte planera en rundtur och göra en resa med Odontotós, tåget med ”tänder” mellan Diakoptón och Kalávrita? Det kommer att vara en mycket givande erfarenhet — något att minnas länge efteråt!
[Ruta på sidan 21]
”Rättssalen”
Så kallar ortsbefolkningen en av de största grottorna som ligger vid järnvägen. Varför det? Formationerna av stalaktiter och stalagmiter i den här grottan gör att den starkt påminner om en rättssal. I bakgrunden ser man ”domarna” som sitter på sina upphöjda platser som stora, tunga figurer gjorda av stalagmiter. På båda sidor finns fler droppstensformationer — ”vittnen” och ”advokater” som sitter och övervakar förhandlingarna. Vid grottans mynning kan man slutligen beskåda de livlösa ”åtalade” som dömts och avrättats. De hänger från grottans tak som två långa stalaktiter.
[Kartor på sidan 22]
(För formaterad text, se publikationen
Sträckan för tåget med ”tänder”
GREKLAND
Diakoptón ◆ Káto ◆ Zachloroú ◆ Kalávrita
[Bilder på sidan 23]
Infälld bild överst: Järnvägsstationen Mega Spileon
Underst: Tåget med ”tänder” klättrande uppför en trång klyfta