En järnväg på svindlande höjder
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien
”MAKALÖST vacker, spännande, underbar, överväldigande, ja, en synnerligen svindlande upplevelse!” I dessa ordalag beskrev en uruguaysk turistbroschyr järnvägssträckan från Curitiba till Paranaguá i södra Brasilien.
Följ med oss på en spännande tretimmarstur med det moderna Litorina, ett strömlinjeformat dieseltåg bestående av en vagn. Eftersom vi är angelägna om att inte gå miste om någon del av utsikten, väljer vi en molnfri dag. När vi sätter oss till rätta i våra säten, medan musik hörs i bakgrunden, kommer en varm välkomsthälsning på engelska, franska, spanska och portugisiska över högtalarsystemet — tillsammans med ett meddelande om att förfriskningar kommer att serveras gratis under resan — och ökar vår förväntan ännu mer. Vilka storslagna sinnesintryck väntar oss under den 110 kilometer långa resan?
När vi lämnar det 907 meter högt belägna Curitiba bakom oss, börjar tåget snart slingra sig fram genom gröna ängar, vilka övergår i ett mera kuperat landskap. Den första av de 13 tunnlarna överraskar oss med sin mörka omfamning.
När vi åter kommer ut, blir vi hänförda av snabba filmlika scenväxlingar. Djupa dalar skär genom bergen, och bergsryggarna sveps in i ett allt djupare töcken av blågrönt, ju mer de försvinner i fjärran. Där finns frodiga skogar av Araucaria, och dess grenar och kvastliknande knippen av barr längst upp i toppen på trädstammen påminner oss om parasoller. Ymnig växtlighet — där glesa anhopningar av träd med gula, vita eller skära blommor eller silveraktiga blad då och då dyker upp — täcker marken.
Tragedin i Serra do Mar
Tåget gör ett uppehåll vid ”65:e kilometern”. Vår uppmärksamhet fångas av en minnestavla och ett kors vid foten av stupet. Vad inträffade där? Under småtimmarna den 20 maj 1893 knackade soldater på dörren hos en framstående affärsman och politiker, som var känd som baronen av Cerro Azul från Curitiba. Enligt order från den härskande generalen fördes han och andra, som fanns på svarta listan, ombord på tåget till Paranaguá. Högt uppe bland bergen vid ”65:e kilometern” stannade tåget med gnisslande bromsar. Det var fortfarande mörkt. Fångarna rycktes ut ur tåget och knuffades över stupet ner i avgrunden.
Storslagna scenerier
Vi begrundar skådeplatsen för denna kusliga tragedi endast några ögonblick. Tåget glider framåt mot behagligare omgivningar. Kala klippor skjuter fram ur den snåriga ymnigheten av grönt bladverk. Vattenströmmar kastar sig i kaskader ner från klipphöjderna. Utrop som ”O!” och ”Ah!”, ”Titta här!” eller ”Olhe aí!” bryter fram över läpparna på entusiastiska passagerare, medan man trycker näsan mot fönsterrutan. En florliknande vattendimma sveper in de nedstörtande vattenmassorna i ett vattenfall. Vad är dess namn? Det heter naturligtvis Brudslöjan!
Ögat kan knappt följa med i alla växlingarna runt omkring oss. En väldig viadukt, som klänger sig fast vid bergssidorna, sträcker sig över gapande bråddjup. En annan tunnel dyker hotfullt upp, uppslukar oss och återger oss slutligen friheten. Sedan följer ytterligare en kort järnvägssträcka där spåret går på en banvall som på ett betänkligt sätt huggits ut i bergssidan.
När vi närmar oss Djävulskurvan håller vi andan. Tåget rullar fram precis utmed kanten på en djup ravin. Har vi mod att titta ner? Fastän vi vet att inget passagerartåg någonsin spårat ur här, räcker det inte för att befria oss från våra farhågor. En kurva på 45 grader över en fasansfull avgrund får oss att känna oss mycket illa till mods. Tänk om tåget välter ner i avgrunden! Det är först när vi kommit runt kurvan som vi åter börjar andas lättare — bara för att mötas av nästa överraskning.
Tåget stannar vid den lilla stationen i Marumbi. Ett antal äventyrslystna bergsbestigningsentusiaster stiger av. De är utan tvivel på väg mot Abrolhotoppen, ett ofantligt klippmassiv. Eftersom den är lätt att bestiga, är det många som söker sig dit. Men det finns andra bergstoppar i närheten, till exempel Ponta do Tigre, Morro do Gigante och Olimpo. Alla bidrar till att ge ett majestätiskt intryck åt detta natursceneri. På dalbottnen ligger Marumbis moderna kraftstation vid Ipirangafloden.
Det korta uppehållet gav oss möjlighet att inandas luft bemängd med dofter från tropisk växtlighet. I denna omgivning av alla dessa skaparverk av den gudomlige landskapsarkitektens hand börjar tåget leta sig fram ner mot kusten. Vi passerar förbi den högsta toppen på 1.979 meter i Serra. Nio hundra meter nedanför oss befinner sig Atlantiska oceanens djupblå vatten och vita bränningar, och längs kuststräckan ligger hus och städer kringspridda som leksaker. Skyddad av ett uppbåd av småöar ligger staden Paranaguá i en bukt med samma namn.
Alltför snart når vi slutet på vår minnesvärda resa. Trots att både jäktet och larmet i en av Brasiliens betydande hamnstäder och en utsökt lunch med rätter från havets djup fångar vår uppmärksamhet, finns våra tankar i verkligheten fortfarande kvar uppe i Serra. Snart befinner vi oss åter på tåget och färdas i motsatt riktning på den enspåriga banan. Denna gång kan vi inte låta bli att falla i tankfull begrundan. Hur bar de sig åt när det gällde att planera och fullborda ett sådant våghalsigt företag?
En ovanlig ingenjörsbragd
En medpassagerare kommer till vår hjälp med en historisk tillbakablick. År 1853, då staten Paraná var skild från staten São Paulo, uppstod ett starkt behov av en effektiv förbindelse med atlantkusten. Hur skulle Paraná annars kunna exportera mate (paraguayte), timmer och kaffe? Det givna svaret var en järnväg mellan Curitiba och kusten. År 1871 fick man byggnadslov, och detta överfördes sedan på ”Compagnie Générale de Chemins de Fer Brésiliens” (Allmänna brasilianska järnvägsbolaget). Slutligen påbörjades byggandet i juni 1880 i närvaro av kejsaren Dom Pedro II.
Banan uppdelades i tre sektioner, och det enda problem man hade på den första av dessa — en sträcka på drygt 40 kilometer från Paranaguá till Morretes — var marsklandsområdena. De verkliga problemen uppstod när man påbörjade den andra bandelen vid ”42:a kilometern”. På den korta sträckan av 39 kilometer steg banan från fem till 955 meters höjd.
Det är inte att undra på att den andra bandelen blev den mest mödosamma och våghalsiga! Vid ”45:e kilometern” övergav de ursprungliga europeiska ingenjörerna arbetet på grund av de farofyllda stupen i Serra do Mar. Oförvägna brasilianska ingenjörer antog emellertid utmaningen. De primitiva hjälpmedel som stod till deras förfogande skulle ha kunnat avskräcka nästan vem som helst. En stor del av byggnadsställningarna bestod av timmerstockar som helt enkelt hölls samman av lianer eller rankor av klängväxter.
Med sådana varningsrop som: ”Omöjligt! Att riskera era liv för ingenting!” fortfarande ringande i öronen fortsatte arbetarna — meter för meter. Branta berg, bestående av granit och gnejs, fick långsamt ge med sig inför den envisa beslutsamhet som både ingenjörer och arbetare visade. Över stup på 900 meter fanns det snart broar som klamrade sig fast vid de hotfulla bergssidorna.
Ursprungligen högg man ut 15 tunnlar i klipporna och byggde 41 broar. (Endast 13 tunnlar är fortfarande i bruk.) Broarnas och viadukternas totala längd är 972 meter. Tunnlarnas sammanlagda längd är 1.689 meter, och den längsta av dessa är 429 meter och befinner sig på en höjd av 995 meter!
När hindren i Serra en gång besegrats, var den tredje och sista bandelen en enkel sak. Den löper över en jämn platå, nästan i rak linje, från Piraquara till ändstationen Curitiba.
Invigningen
Under fem års tid, då ett felsteg när som helst skulle betyda en säker död, utförde 9.000 män modigt detta arbete. Men bara 4.000 var i verksamhet samtidigt. De andra 5.000 låg till sängs i tropiska sjukdomar, som orsakats av insektsbett. Förlusten av människoliv blev stor.
Trots alla hinder och negativa förutsägelser uppnådde man den 5 februari 1885 klockan 10 det som förefallit vara ”omöjligt”. Det första tåget avgick då från Paranaguá och anlände till Curitiba klockan 19.Varför detta dröjsmål? Jo, man hade bjudit passagerarna på en furstlig måltid på stationen i Cadeado. Tåget togs emot i Curitiba av ett antal brasilianska och utländska myndighetspersoner och med glada bifallsrop från befolkningen. I dag hyllas denna bana som en av världens finaste ingenjörsbragder och betraktas som en heder för människans uthållighet under omständigheter som erbjuder överväldigande problem.
Det pittoreska Litorina är naturligtvis inte det enda tåg som trafikerar banan. Det finns vanliga passagerar- och godståg och rangerbangårdar som gör det möjligt för ett tåg att färdas uppåt medan ett annat färdas neråt. Denna järnväg fortsätter att vara livlinan mellan det inre av staten Paraná och yttervärlden och fullgör därmed den ursprungliga uppgiften för vilken den byggdes.
Så lämnar vi då bakom oss den täta djungelväxtligheten som omsluter bergen, och vi lämnar också bakom oss den blå himlen därovan, de dunkla ravindjupen där nere, det porlande och plaskande vattnet och doften av orörda tropiska skogar. Vår förmåga att känna uppskattning har blivit skärpt genom denna oförglömliga tur. Kanske kan du själv genomföra den en dag? Om du gör det, kommer du aldrig att glömma denna andlöst spännande järnväg.