Goda seder överges

Miljoner människor iakttar fortfarande goda seder. Miljontals andra ignorerar dem fullständigt.

VID sekelskiftet började etikettsreglerna spåra ur, enligt The New Encyclopædia Britannica: ”I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ansåg människor i de övre samhällsskikten iakttagandet av de mest triviala etikettsregler vara på samma gång ett tidsfördriv och, för kvinnornas del, en heltidssysselsättning. Fler och mer utstuderade ritualer tillfogades för att skapa en känsla av exklusivitet bland de invigda och hålla de ovärdiga, som inte kände till dem, på avstånd.”

Detta är något helt annat än goda seder. Amy Vanderbilt, en respekterad auktoritet i ämnet, skriver följande i sin bok New Complete Book of Etiquette: ”De finaste reglerna för uppförande finner man i kapitel 13 i Första Korinthierna, sankt Paulus’ vackra avhandling om människokärlek. Dessa regler har inget med finesser i klädseln eller med ytliga seder att göra. De har att göra med känslor och inställning, med godhet och omtanke om andra.”

Det Amy Vanderbilt syftar på är ett avsnitt i Bibeln, 1 Korinthierna 13:4—8, där det sägs: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.”

Hur fantastiskt skulle det inte vara att få se sådan kärlek i verksamhet i våra dagar! Då skulle alla människor uppföra sig oklanderligt! Den plats där inlärningen av ett sådant gott uppförande måste börja är det kristna hemmet. En familj är som en ömtålig maskin, vars olika delar står i nära kontakt med varandra. Endast det bästa smörjmedel kan få den att fungera friktionsfritt. Att familjemedlemmarna har lärt sig att vara hjälpsamma, artiga och vänliga betyder mycket för att hemmet skall bli lyckligt. Att de har lärt sig att använda sådana alldagliga artighetsfraser som ”tack”, ”var så god”, ”förlåt” och ”ursäkta” bidrar i hög grad till att minska friktionen i det dagliga umgänget. Det är små enkla ord som betyder oerhört mycket. Alla kan lära sig dem. De kostar ingenting, men med hjälp av dem kan vi vinna andras vänskap. Om vi bemödar oss om ett gott uppförande varje dag i vårt hem, kommer det inte att lämna oss när vi umgås med människor utanför familjekretsen.

Ett gott uppförande inbegriper att vi tar hänsyn till andras känslor, visar dem respekt och behandlar dem som vi skulle vilja att de behandlade oss. Många har emellertid lagt märke till att människors uppförande har blivit allt sämre. En skribent sade: ”Vi brister i hövlighet därför att individualismen har tagit överhanden.” Filosofen Arthur Schopenhauer skrev: ”Själviskheten är något så förskräckligt att vi uppfann artigheten för att dölja den.” I våra dagar är det många som menar att ”artig” är detsamma som ”svag” och att den som sätter andra i främsta rummet är en mes. Var det inte det jaginriktade 70-talet som var grogrunden för dagens egoistiska livsstil? En storstadstidning skrev: ”Problemet har nått en sådan omfattning att vanlig anständighet inte längre kan betecknas som vanlig.”

Londontidningen Daily Mail rapporterar att barn redan i femårsåldern i allt högre grad är stridslystna, saknar respekt för andra barns tillhörigheter, är respektlösa mot vuxna och använder ett oanständigt språk. Enligt rapporten ansåg de flesta av de tillfrågade lärarna att föräldrarna skämmer bort sina barn och att det är grundorsaken till barnens allt mer asociala beteende. Av de lärare som intervjuades i en undersökning lade 86 procent skulden på ”bristen på tydliga normer och förväntningar i hemmet”, och 82 procent ansåg att bristande föredöme från föräldrarnas sida var boven i dramat. Upplösta hem, skilsmässor, samboförhållanden, för mycket TV-tittande, bristen på disciplin och fasta regler — allt sådant bidrar till familjelivets sammanbrott.

En grundskolerektor sade: ”Jag är oroad över den respektlöshet som präglar dagens barn. De tycks inte bry sig om ifall de förödmjukar sina kamrater eller förolämpar vuxna. ... De visar sin respektlöshet på många sätt — genom anstötliga åtbörder, obsceniteter, vägran att lyda enkla tillsägelser ... , en önskan att lägga beslag på bollen i lagsporter. ... Barn från vissa hem har [å andra sidan] en benägenhet att respektera andra. De behöver inte vara lärarens favoriter ... , men de uppför sig respektfullt mot andra. De väntar på sin tur, medan andra tränger sig före. ... Antingen har barnen lärt sig sådant, eller också har de det inte.”

En annan grundskolerektor med mångårig erfarenhet säger: ”Vi ser allt oftare exempel på ren elakhet. På skolgården leker barnen inte längre som de gjorde förr, utan de driver omkring i gäng. De är snara att upptäcka de svaga, barn som är lite udda, barn som inte har de rätta sportskorna eller jeansen. De ger sig på dem och förlöjligar dem; det är ett brutalt och illvilligt inslag i det. Vi har försökt sätta stopp för det, men vi har inte haft någon större framgång.”

Samma tendens kommer till synes i trafiken. ”Många människor kör otroligt hänsynslöst. ... Motorvägarna liknar närmast ett slagfält”, säger professor Jonathan Freedman vid Columbia University i Förenta staterna. Monthly Letter, en tidskrift som utges av Royal Bank of Canada, talar om ”det obarmhärtiga slaktandet på vägarna” och drar slutsatsen: ”Roten till problemet är ohyfsat uppträdande. Hövligheten, hänsynsfullheten, överseendet, fördragsamheten och respekten för mänskliga rättigheter, vilket är sådant som bygger upp vår civilisation, saknas i skandalös omfattning.”

The New York Times beskriver situationen på New Yorks gator på följande sätt: ”Det är bilisterna mot ambulanserna.” Fler och fler bilförare där i staden vägrar att släppa fram utryckningsfordon, såsom ambulanser och brandbilar, vilket ökar risken för att någon som är allvarligt sjuk eller skadad skall dö därför att han inte kan få hjälp eller komma till ett sjukhus tillräckligt snabbt. En av cheferna vid Emergency Medical Services, Ellen Scibelli, berättar om en man som kom körande på Pelham Parkway i Bronx och vägrade att släppa förbi en ambulans som var på väg för att hjälpa en person som fått hjärtstillestånd: ”Han försökte vara tuff och inte köra åt sidan, men när han kom hem insåg han hur dum han hade varit. Hans mor hade fått en hjärtattack, och det var henne ambulansen försökte hinna fram till.”

I The New York Times International kunde man läsa om en engelsk organisation med namnet Polite Society (Artiga sällskapet), som bildats därför att ”människor har blivit rent ut sagt gräsliga mot varandra, och något måste göras”. En radioreporter sade beklagande i en artikel i The Evening Standard: ”En nation som förr var känd för sin artighet har blivit ett land av tölpar.” Ett skotskt försäkringsbolag hävdar att ”47 procent av alla trafikolyckor kan hänföras till bristande hövlighet”.

Televisionen har i hög grad bidragit till urholkningen av goda seder, i synnerhet bland barn och tonåringar. Hur människor klär sig, hur de talar, hur de behandlar andra, hur de ofta löser sina problem med våld — televisionen blir en förebild. Om vi och våra barn vanemässigt tittar på ytliga och verklighetsfrämmande TV-program, kommer vårt uppförande med tiden att återspegla den oblyga, respektlösa och sarkastiska inställning som präglar rollfigurerna i dessa program. Ofta framställs föräldrarna som dumbommar och barnen som smarta.

Människor i världen tycker om att skräna och skrävla och avbryta andra och sätter en ära i att vara dominerande, högröstade, överlägsna, provokativa och utmanande. Förr betraktades ett sådant ohyfsat uppträdande med oblida ögon av de flesta människor, och den som uppförde sig på det sättet blev utfryst. I dagens samhälle kan en person uppföra sig ohyfsat utan att få en sådan stämpel på sig. Och om någon vågar protestera, kan han eller hon utsättas för verbalt eller fysiskt angrepp! Grupper av stojande ungdomar plågar omgivningen med ett oanständigt språk och obscena åtbörder och väcker anstöt med sitt ohyfsade uppträdande — allt för att demonstrera sitt trots och sin upproriskhet och chockera vuxna genom sin flagranta brist på hyfs. Men som det träffande har uttryckts: ”Ohövlighet är en svag människas imitation av styrka.”

De regler som människor har sammanställt för att styra det mänskliga uppförandet skulle kunna fylla ett helt bibliotek, men ändå har de inte gett människor den vägledning de behöver. Behöver vi ännu fler regler, eller kanske färre? Det har sagts att ju bättre ett samhälle är, desto färre lagar behöver det. Hur skulle det vara med en enda lag? Till exempel den här: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem; detta är nämligen vad Lagen och Profeterna innebär.” — Matteus 7:12.

Om man lydde den lagen skulle det eliminera de flesta av dagens problem, men för att fylla det mänskliga samhällets behov måste den kompletteras med en ännu viktigare lag: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt sinne och av all din styrka.” — Markus 12:30.

Dagens samhälle avfärdar båda dessa bibliska krav som onödiga, och även andra riktlinjer som Bibeln innehåller. Jeremia 8:9 säger beträffande sådana människor: ”De visa har fått skämmas. ... De har förkastat Jehovas eget ord — så vilken vishet har de?” De ser inte heller något behov av en allmän uppslutning kring de sanna värderingar som av tradition har betraktats som ett rättesnöre för oss människor. Deras nya moral är en bred väg som ger utrymme för alla de olika livsstilar som individer kan välja — den breda väg som enligt Jesus leder till tillintetgörelse — och många är de som slår in på den. — Matteus 7:13, 14.

Ett fullkomligt exempel

Jesus Kristus, han ”som befinner sig på platsen vid Faderns bröst”, är ett framträdande exempel som är värt att efterlikna. (Johannes 1:18) I sitt umgänge med människor kunde han å ena sidan vara öm och medlidsam, å andra sidan kraftfull och bestämd, men han var aldrig ohövlig eller ovänlig mot någon. Boken The Man From Nazareth kommenterar hans ”ovanliga förmåga att vara obesvärad tillsammans med alla slags människor” och säger: ”Både offentligt och privat umgicks han med män och kvinnor på lika villkor. Han kände sig hemma med små barn i deras oskuld och konstigt nog också med en djupt ångerfull skojare som Sackeus. Sådana respektabla kvinnor som Maria och Marta, som ägnade sig åt att sköta sitt hem, kunde tala med honom med naturlig öppenhjärtighet, men kurtisaner sökte också upp honom som om de vore övertygade om att han skulle förstå och hjälpa dem. ... Hans märkliga omedvetenhet om de gränser som hämmade vanliga människor är en av hans mest framträdande egenskaper.”

Jehova Gud är alltid hövlig när han har med dem att göra som står under honom och lägger ofta till sådana uttryck som ”jag ber dig”, när han uppmanar människor att göra något. När han skulle ge sin vän Abraham en välsignelse sade han: ”Lyft upp dina ögon, det ber jag dig, och se, från den plats där du är.” Han sade också: ”Jag ber dig, titta upp mot himlarna och räkna stjärnorna.” (1 Moseboken 13:14; 15:5) När Gud gav Mose ett tecken på sin makt sade han: ”Stick din hand, det ber jag dig, i det övre vecket på din klädedräkt.” (2 Moseboken 4:6) Till och med till sitt egensinniga folk sade Jehova många år senare genom sin profet Mika: ”Hör, det ber jag er, ni Jakobs huvudmän och ni Israels hus’ befälhavare. ... Hör detta, det ber jag er, ni Jakobs hus’ huvudmän.” (Mika 3:1, 9) Har vi i detta avseende blivit ”Guds efterliknare” genom att säga ”det ber jag dig”, ”vill du vara snäll?” eller ”får jag be om?”, när vi har med andra människor att göra? — Efesierna 5:1.

Vilka riktlinjer eller moralnormer har då de världsligt visa att erbjuda i stället för de bibliska normer som de förkastar som oacceptabla? Följande artikel tar upp den frågan.

[Infälld text på sidan 4]

Vanlig anständighet kan inte längre betecknas som vanlig

[Infälld text på sidan 5]

Ambulansen försökte hinna fram till hans mor

[Infälld text på sidan 6]

”Ohövlighet är en svag människas imitation av styrka”

[Bildkälla på sidan 3]

Till vänster: Life; till höger: Grandville