Australiens vilda blommor — en makalös syn
FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
Varje år från augusti till november — under våren på södra halvklotet — samlas tusentals besökare, däribland botanister och andra forskare, till delstaten Western Australia. I sydväst och norr går bussturer in i de inre delarna av landet. Specialtåg fullpackade med turister rullar sakta in i obygderna. Många av de bofasta ger sig också ut på landsbygden. Vad är det som orsakar den här plötsliga tillströmningen av turister? Jo, vid den här tiden blommar de vilda växterna i Western Australia — och vilken makalös syn det är!
HÄR kan man i naturliga omgivningar få se en av världens rikaste förekomster av vildflora, och under tre månader prunkar stora områden i delstaten av inhemska vilda blommor. I massmedier har detta betecknats som ”en av de största uppvisningarna av vildblommor i världen”. Varför skiljer sig den här uppvisningen från den som förekommer i andra länder?
En unik och artrik flora
Ett skäl är att oceaner och hav under lång tid har isolerat den australiska kontinenten från andra kontinenter. Kanske är det på grund av Australiens unika miljö som många botanister är övertygade om att denna stora ökontinent har den mest artrika floran i världen. Ingenstans är denna unika artrikedom mer uppenbar än i Western Australia, där landet på våren blommar upp och erbjuder ett hänförande skådespel.
Western Australia är kontinentens största delstat. Den omfattar 2,5 miljoner kvadratkilometer — lika mycket som hela Västeuropa. Det gör att natur och klimat varierar mycket. Efter de ymniga vinterregnen bjuder naturen på en brokig uppvisning som omfattar allt från den sammetslena, utsökta Clianthus formosus till den pappersaktiga, allmänt förekommande evighetsblomman Helichrysum bracteatum.
De flesta vilda växter blommar i augusti och september. Men vissa arter kräver mer värme för att kunna växa och blommar inte förrän i oktober eller november. Man känner till 8.000 arter som förekommer här i delstaten — en imponerande siffra. Artvariationen sträcker sig från ett av de största lövträden, karri-trädet, till den minsta parasitväxten, Pilostyles. Artrikedomen omfattar också världens enda helt underjordiska orkidé, Rhizanthella gardneri. Sedan finns här också några av de mest klarblå blommor man kan hitta — en som heter Lechenaultia biloba och en annan som heter Dampiera, uppkallad efter piraten William Dampier. Det finns också flera växter med svarta blommor, till exempel den svarta kängurutassen. Man hittar hela tiden nya arter — så många att en entusiastisk botanist en gång lite överdrivet påstod att det nog är möjligt att hitta en ny art varje dag!
Kommersen blomstrar också
Det är inte förvånande att en hel industri har vuxit och blomstrat kring detta årliga skådespel. Åtminstone 14 olika vildblomsfestivaler hålls varje år. Turister kan följa med på vandringsturer, farmare öppnar sina avsides belägna egendomar för besökare, guldsmeder tillverkar smycken i form av vilda blommor, och konstnärer studerar botaniska detaljer när de förbereder illustrationer till böcker som skall publiceras efter säsongen. Industrin planerar också att sälja plockade vildblommor på den internationella marknaden. Men hur kan man bevara dem fräscha?
Man har utvecklat en speciell teknik för att bevara vildblommornas ursprungliga struktur och doft. Bland annat används en hemlig kemisk lösning som hejdar förvissningsprocessen hos blommorna. Tack vare det kan man låta arbetare plocka blommorna strax innan de slår ut och sedan exportera dem till andra länder, där den speciella lösningen sköljs bort genom att man lägger blommorna i vatten. I och med det sätts processen i gång igen, och blommorna slår ut.
Även om kommersen kanske blomstrar, är det inte alla som gläder sig åt blomsterfägringen. Pollenallergiker, till exempel, genomlider kanske dessa månader med tårfyllda ögon och nyser sig genom tillvaron ända fram till sommaren. De starka koncentrationerna av pollen kan ibland leda till märkliga fenomen. Något sådant hände år 1992. Efter ymniga regn och en period med mild luft blev invånarna i vissa städer till sin förvåning dränkta av ett klargult störtregn. Det lade sig som ett täcke över bilar och gator och fyllde rännstenarna. Miljöexperter konstaterade att detta gula regn var pollen från vilda blommor. Pollenregnet hade uppenbarligen blåst in från mellanvästern, där de vilda växterna blommade som bäst. Men trots dessa problem instämmer de flesta i att det årliga skådespelets skönhet och fördelar uppväger olägenheterna.
Vi följer blomsterrutterna
Följ nu med oss på en blomstersafari. Den första blomsterrutten leder oss söder om delstatens huvudstad, Perth, till Serpentine National Park. Parken ligger på en sluttande platå, och terrängen är ytterst kuperad. I parken rinner en flod genom branta raviner och massiva granitformationer, tills den slutligen kastar sig utför ett stup och bildar ett 15 meter högt vattenfall. Bland eukalyptusträden betar kängurur och vallabyer, medan guldgula tjockhuvudtrastar, glänsande gärdsmygsångare och australsångare utför kontradans i undervegetationen. Gölar ramas in av rundsileshår och blå graciösa orkidéer av arten Caladenia deformis, och i närheten utbreder sig ett duntäcke av svagt lila blommor av myrtenväxten Melaleuca polygaloides, med insprängda fläckar av den späda, ljust gulblommiga Trymalium spathulatum och häpnadsväckande kombinationer av den lilablommiga Calytrix depressa och den blåblommiga Andersonia simplex.
Vi beger oss nu längre söderut till den kanske mest frodiga och populära växtlokalen — Stirling Range National Park. Det här området är 1.150 kvadratkilometer stort och stiger brant upp mot Bluff Knoll, den högsta bergstoppen, som når 1.077 meter över havet. Klimatet här är annorlunda än i den omgivande trakten, vilket gör att mer än 1.500 blommande växtarter förekommer naturligt här. Av dessa är 60 unika för just det här området. När vi därefter bestiger Toolbrunup Peak belönas vi med en magnifik utsikt och ett variationsrikt växtliv. Bland de vackraste blommorna är arterna av släktet Darwinia. Hittills har tio arter identifierats i parken, och av dessa är det bara en som man vet förekommer utanför Stirling Range. En av arterna har vackra mörka klockor och är lätt att hitta i de täta skogarna i september och oktober, medan en art med rosa klockor växer högre upp på sluttningarna. Vi får också syn på en sällsynt, grön orkidé av släktet Caladenia och påminner oss att det finns 23 orkidéarter i Western Australia.
Vi bestämmer oss för att göra en kort avstickare till Torndirrup National Park, eftersom den parken ligger ganska nära. Här bjuder hedmarken på en storslagen uppvisning. Vi får se proteaväxten Banksia praemorsa med sina ovanliga mörkbruna blommor. Och titta! Ett snabelpungdjur, som inte är större än en mus, suger nektar från några av blommorna. Här finns också en orkidé, Drakaea elastica, som avger en stark doft som liknar doften från en stekelhona. Den lockar till sig hansteklar av familjen Thynnidae, som i sitt sökande efter en hona bär med sig frömjölet till den ena ”oäkta” honan efter den andra. De stackars steklarnas obesvarade kärlek bidrar till pollinationen.
Vi beger oss nu norrut
Efter att ha sett några av de viktigaste växtlokalerna söder om Perth beger vi oss nu norrut för att följa ”Evighetsleden” — en rutt som tar oss genom flera nationalparker. De styva evighetsblommorna, som gett namn åt rutten, har givetvis slagit ut i tusental och nickar instämmande när vinden smeker deras huvuden. Vi stannar till vid en kyrkogård ute på landsbygden, där gröna och röda kängurutassar smyckar de gamla gravstenarna. Längre fram domineras skogarna av proteaväxter och en art av familjen skedbuskeväxter med lysande gyllene blommor. Har du sett orkidén Caladenia flava blomma? Så vacker den är! Vi strövar genom busklandskapet, och en buske av släktet Cotinus med blå, fjäderlika blommor får oss att tappa andan.
På den här rutten kan man få se 800 blommande växtarter. Många av de mest uppseendeväckande arterna växer alldeles vid vägkanten, så att vi kan se dem från vårt fyrhjulsdrivna fordon. Besökare påpekar ofta att en del av blomprakten utmed vägarna är så färgrikt arrangerad att man knappast kan tro att ingen människa haft sitt finger med i spelet. Ja, grupperna av lila, lysande blommor tillsammans med gulblommande buskar ser så välplanerade ut, och inslag av blå modefärger saknas inte.
Men nu är det dags att vända hemåt. Vi gläder oss åt de minnen vi har förevigat med vår kamera, och därför motstår vi frestelsen att bryta av en eller annan blomma för att ta med som souvenir. Vi påminner oss att det i lag är förbjudet för allmänheten att plocka vilda blommor, även sådana som växer vid vägkanten. Därför lämnar vi deras uppåtvända ansikten, så att de kan sköljas av nästa vårregn och beundras av nästa blomsterälskare. Ja, vi har bjudits på en av de största blomsteruppvisningarna på jorden. Och medan scenen förbyts till skinande sommar, ser vi med glädje fram emot samma skådespel nästa år — och många år framöver.
[Bildkälla på sidan 17]
Alla foton: Genom tillmötesgående från West Australian Tourist Commission