Att uppfostra ett problembarn

”HUR har du haft det i dag?” frågar Susan sin son Jimmy, medan han kliver in i bilen när hon hämtar honom vid skolan. Han visar en trumpen uppsyn och låtsas som om han inte hör. ”Du måste ha haft en besvärlig dag”, säger hon medlidsamt. ”Vill du tala om det?”

”Låt mig vara i fred”, muttrar han till svar.

”Jag är orolig för dig. Du verkar så olycklig. Jag vill bara hjälpa dig.”

”Jag vill inte ha någon hjälp!” skriker han. ”Låt mig vara i fred! Jag hatar dig. Jag önskar att jag var död!”

”Jimmy!” flämtar Susan. ”Tala inte till mig på det sättet, för då får du smäll! Jag försökte bara vara snäll. Jag förstår inte vad det är med dig. Allt jag säger och gör är fel.”

Jäktad och trött efter dagens arbete kryssar Susan genom den täta trafiken och undrar hur hon har kunnat få ett sådant barn. Hon känner sig förvirrad, hjälplös och arg och dessutom sårad över sin sons uppförande, men samtidigt plågas hon av skuldkänslor. Hon fasar för att komma hem med honom — sitt eget barn! Hon vill helst inte veta vad som har hänt i skolan i dag. Men förmodligen kommer läraren att ringa igen. Ibland känner Susan det som om hon helt enkelt inte orkar längre.

På det här sättet kan de mest alldagliga händelser urarta till våldsamma, ångestladdade känsloutbrott. Barn med ADD/ADHD eller barn som av andra orsaker betecknas som ”besvärliga” reagerar vanligtvis mycket häftigt när de konfronteras med problem. Deras benägenhet att snabbt explodera gör ofta att föräldrarna blir arga, förvirrade och så småningom helt utmattade.

Utvärdering och åtgärder

Dessa barn är i regel begåvade, kreativa och oerhört känsliga. Det är viktigt att inse att de är friska barn med alldeles speciella behov och att de följaktligen kräver särskilt stor förståelse. Vi skall nu ta upp några principer och förslag som föräldrar till sådana barn har funnit praktiska.

För det första måste man försöka komma underfund med vilka situationer och stimuli som får barnet ur balans. (Jämför Ordspråken 20:5.) Föräldrarna måste vara observanta på signaler hos barnet som förebådar känslomässiga konfrontationer och snabbt ingripa när sådana infinner sig. En tydlig varningssignal är ett ansiktsuttryck som vittnar om växande frustration och oförmåga att klara av en speciell situation. Att med några vänliga ord påminna barnet om att ta det lugnt eller, om så är nödvändigt, avlägsna honom eller henne från situationen kan vara en lösning. Att låta barnet vara ensamt en stund kan till exempel vara en effektiv metod, inte så mycket som bestraffning som för att ge både barnet och föräldrarna en möjlighet att lugna ner sig och sedan gå vidare.

I det ovan nämnda exemplet överreagerade Jimmy på enkla frågor. Detta beteende är typiskt för Jimmy. Även om det är lätt för föräldrarna att ta sådana vredesyttringar personligt, är det viktigt att komma ihåg att dessa barn ofta glömmer allt förnuft när de väl nått sin stresströskel. Det är därför viktigt att handla på ett insiktsfullt sätt. (Ordspråken 19:11) I Jimmys fall kunde Susan ha fått situationen under kontroll genom att retirera, låta pojken få tid på sig att lugna ner sig, och kanske kunde de ha resonerat om dagens händelser vid ett senare tillfälle.

Sönderstressade barn

Aldrig tidigare i historien har den mänskliga familjen konfronterats med så enorma problem, påfrestningar och bekymmer som i vår moderna värld. Tiderna förändras, trycket ökar, och allt större krav ställs på barnen. Boken Good Kids, Bad Behavior skriver beträffande detta: ”Många av de problem som barn tycks brottas med kan orsakas eller påverkas av samhällets förändrade förväntningar.” För ADD- och ADHD-barn kan skolan vara en mardröm. Samtidigt som de har sina egna brister att kämpa med, är de tvungna att anpassa sig till en mängd tekniska moderniteter som fortsätter att förändras i rask takt — och detta i en miljö som kan förefalla både farlig och fientlig, vilket gör situationen ännu mer ångestfylld. Barn är inte tillräckligt mogna i känslomässigt avseende för att klara av alla dessa problem. De behöver föräldrarnas hjälp.

Minska friktionen

Om barnen skall bli lyckligare och friskare, är det viktigt att hemmiljön kännetecknas av ordning och stabilitet. Ett effektivt sätt att minska friktionen i hemmet kan vara att förenkla livsstilen. Eftersom dessa barn är impulsiva, lättdistraherade och oerhört aktiva, måste man försöka undvika den stress som överstimulering skapar. Begränsa antalet leksaker som barnen får använda vid ett och samma tillfälle. Lär dem att arbeta på ett projekt i taget tills det är fullbordat. Eftersom dessa barn ofta är oordentliga själva, kan ordning och reda minska frustrationen. Ju färre och mer lättåtkomliga de föremål är som de måste hålla reda på, desto lättare är det för dem att klara av viktiga uppgifter.

Ett annat effektivt sätt att minska stressen i hemmet är att upprätta fasta — men inte stelbenta — rutiner, vilket ger barnen en känsla av stabilitet. Tidpunkten för de olika aktiviteterna är inte lika viktig som ordningsföljden. Här följer några praktiska förslag som kan vara till hjälp: Se till att barnen får en allsidig kost med enkla, välkomponerade måltider och mellanmål på regelbundna tider. Gör kvällsritualerna vid sängdags till en varm, kärleksfull och lugn stund. Att gå ut och handla med föräldrarna kan överstimulera mycket aktiva barn; planera därför inköpen och försök att inte besöka för många affärer. När familjen skall göra en utflykt av något slag, förklara då i förväg vilket uppförande ni förväntar av barnet. Fasta rutiner hjälper barn med speciella behov att styra sitt eget impulsiva beteende och att lära sig lita på föräldrarna.

Förutom fasta rutiner är det bra att upprätta tydliga regler i hemmet och då inbegripa konsekvenserna av att bryta icke förhandlingsbara regler. Klart angivna regler som tillämpas konsekvent, och som båda makarna är överens om, visar barnen var gränserna går — och lär dem också att ta ansvar för sina egna handlingar. Vid behov kan man göra upp en lista över viktiga regler och sätta upp den på en väl synlig plats (som en påminnelse för både föräldrar och barn). Konsekvens är nyckeln till känslomässig trygghet.

Att föräldrarna lär känna barnets sympatier och antipatier och anpassar sig efter dem kan i hög grad bidra till att minska onödig stress i hemmet. Eftersom dessa barn ofta är oberäkneliga och impulsiva till sin läggning, kan relationerna till andra barn vara mycket problematiska. Att dela med sig, i synnerhet av sina leksaker, kan vara ett problem som är särskilt konfliktladdat. Föräldrarna kan därför låta sådana barn välja ut några av sina älsklingsleksaker som andra barn kan få leka med. Genom att begränsa antalet lekkamrater och ordna aktiviteter som inte är för upphetsande kan föräldrarna också reglera graden av stimulation och hjälpa barnen att inte överskrida sin låga känslomässiga toleranströskel.

Det är viktigt att föräldrarna låter varje barn utvecklas på sitt eget sätt och undviker att i onödan likforma dem. Om ett barn avskyr en viss maträtt eller ett visst klädesplagg, låt det då slippa dessa. Sådana små irritationsmoment är helt enkelt inte värda att bråka om. Försök därför inte kontrollera allting i barnets liv. Var balanserad, men när beslut har fattats om vad som är godtagbart i en kristen familj, håll då fast vid dessa.

Fostran och tillrättavisning

Oberäkneliga barn måste i regel hållas i stramare tyglar. Detta gör att många föräldrar plågas av skuldkänslor, om de måste tillrättavisa och tukta barnet ofta. Det är emellertid viktigt att inse skillnaden mellan tuktan och misshandel. Enligt boken A Fine Line—When Discipline Becomes Child Abuse inträffar 21 procent av alla fall av fysisk misshandel i situationer då barnen uppvisar ett aggressivt beteende. Forskare drar därför slutsatsen att barn med ADD/ADHD löper ”större risk att utsättas för fysisk misshandel och vanvård”. Att uppfostra barn med speciella behov kan onekligen vara påfrestande, men styrningen måste ske på ett sunt och balanserat sätt. Eftersom dessa barn vanligtvis är mycket intelligenta och kreativa, är det en verklig utmaning för föräldrarna att klara av situationer som kräver att man resonerar om saken. Sådana barn har ofta en förmåga att hitta luckor i det mest logiska resonemang. Låt dem inte manipulera dig! Utöva din myndighet som förälder.

Var vänlig men bestämd. Förklara helt kort hur du ser på saken — ge dig inte in på långrandiga förklaringar och förhandla inte om regler som inte är förhandlingsbara. Låt ditt ”ja” betyda ja och ditt ”nej” betyda nej. (Jämför Matteus 5:37.) Barn är inga diplomater, och förhandlingar med dem leder därför ofta till dispyter, irritation och missräkning och kan till och med urarta till högljudda gräl och våldsamheter. (Efesierna 4:31) Undvik också att komma med för många varningar till barnet. Om tillrättavisning måste ges, bör den ges omedelbart. I boken Raising Positive Kids in a Negative World sägs det: ”Lugn, tillförsikt och fasthet — det är vad auktoritet egentligen handlar om.” Lägg också märke till det utmärkta råd som ges i The German Tribune: ”Tala alltid till barnet på ett sådant sätt att du har dess fulla uppmärksamhet: använd dess namn ofta, håll ögonkontakt och använd ett enkelt språk.”

Övergrepp inträffar när föräldrar förlorar kontrollen över sina känslor och handlingar. Om en förälder skriker, har han eller hon redan förlorat kontrollen över sig själv. Ordspråken, kapitel 15, tar upp ämnet barnuppfostran och tillrättavisning. I vers 4 sägs det till exempel: ”Tungans lugn är ett livets träd, men förvridenhet på den innebär sammanbrott i anden.” I vers 18 kan vi läsa: ”En rasande man uppväcker stridigheter, men en som är sen till vrede stillar gräl.” I vers 28, slutligen, läser vi: ”Den rättfärdiges hjärta mediterar för att ge svar.” Man bör därför inte bara tänka på vad man säger, utan också på hur man säger det.

Att berömma, inte fördöma

Eftersom problembarn ofta handlar på ett impulsivt, egendomligt eller rentav befängt sätt, kan föräldrarna lätt börja kritisera, förlöjliga och läxa upp barnen och fara ut i hårda ord mot dem. I Efesierna 6:4 (enligt David Hedegårds översättning) får föräldrar emellertid rådet att uppfostra sina barn med ”kristen undervisning och fostran”. Hur gick Jesus till väga när han tillrättavisade personer som hade felat? Jesus använde sig av instruktiv tuktan eller tillrättavisning som formade och fostrade människor, och han behandlade dem rättvist men bestämt. Tuktan eller tillrättavisning är en process, en undervisningsmetod, som, när det gäller barn, vanligtvis måste upprepas gång på gång. — Se artikeln ”Bibelns syn ... ’Tuktans käpp’ — Tillhör den en förgången tid?” i Vakna! för 8 september 1992.

Sund tuktan eller tillrättavisning skapar en anda av tillit, värme och stabilitet. När tillrättavisning är nödvändig, bör föräldrarna därför förklara för barnet varför den ges. Det finns inga snabba lösningar när det gäller barnuppfostran, eftersom barn lär sig saker och ting successivt, allteftersom tiden går. Det krävs mycket kärlek och omtanke, mycket tid och ansträngning, för att uppfostra vilket barn som helst på rätt sätt — i synnerhet då ett problembarn. Följande lilla tänkespråk kan vara bra att komma ihåg: ”Säg vad du menar, mena vad du säger och gör vad du säger att du skall göra.”

En av de mest frustrerande aspekterna i samband med hanteringen av barn med beteendestörningar är deras omåttliga krav på uppmärksamhet. Den uppmärksamhet som de får är alltför ofta negativ snarare än positiv. Var snar att lägga märke till, berömma och belöna ett gott uppförande eller ett väl utfört arbete. Detta är mycket uppmuntrande för ett barn. I början kanske dina bemödanden verkar överdrivna, men resultatet är väl värt alla ansträngningar. Barn behöver belöningar omedelbart, men de kan vara små.

En far berättar

”När vår son Greg var fem år och gick i lekskolan, konstaterades det att han led av uppmärksamhetsproblem och koncentrationssvårigheter. Vi kontaktade då en barnläkare som var expert på utvecklingsstörningar, och han bekräftade att Greg definitivt var ett ADHD-barn. Han sade: ’Det är inte hans fel och inte ert fel. Han kan inte göra något åt situationen, men det kan ni.’

Vi tänker ofta på doktorns ord, för de hjälper oss att inse att vi som föräldrar har ett stort ansvar när det gäller att hjälpa vår son att klara av sina problem. Doktorn skickade med oss en del litteratur som vi kunde läsa hemma, och vi är övertygade om att den kunskap som vi har tillägnat oss under de tre senaste åren i hög grad har hjälpt oss att uppfylla våra föräldraförpliktelser mot Greg.

När man uppfostrar ett ADHD-barn är det mycket viktigt att förstärka positiva beteenden och varna för samt, om så är nödvändigt, bestraffa negativa beteenden. Ju mer strukturerad och konsekvent man kan vara, desto bättre blir resultaten. Dessa enkla råd är förmodligen en nyckelfaktor vid fostran av ett ADHD-barn. Men eftersom man måste göra det så många gånger om dagen, är det lättare sagt än gjort.

En metod som vi har funnit mycket effektiv är att låta Greg vara ensam en stund. Men samtidigt som vi försöker korrigera ett negativt beteende, använder vi också olika typer av belöningar för att förstärka ett positivt beteende. Förstärkningen kan bestå av några erkännande ord, en kram, rentav ett privilegium eller ett konkret bevis på en god prestation. Vi har köpt en liten tavla, på vilken man kan sätta upp klistermärken. Längst upp på tavlan skriver vi det som vi vill att Greg skall arbeta på. Varje gång vi ser Greg uppföra sig rätt ger vi honom ett märke som han kan sätta upp på tavlan. När han har fått ett bestämt antal märken, låt oss säga 20 stycken, får han en belöning. Den består vanligtvis i något som han verkligen tycker om att göra, till exempel besöka en nöjespark. Det här systemet är till stor hjälp, eftersom det motiverar honom att uppföra sig väl. Han sätter upp sina märken och kan själv se hur det går för honom och hur nära han är den eftertraktade belöningen.

En annan metod som vi har funnit vara effektiv är att ge Greg valmöjligheter. I stället för att ge honom en direkt befallning låter vi honom välja själv. Antingen kan han uppföra sig rätt, eller också får han ta de logiska konsekvenserna av sitt handlingssätt. Detta lär honom att ta ansvar och att fatta rätta beslut. Om det är något som är ett återkommande problem, till exempel att han uppför sig illa i en affär eller restaurang, kan vi använda oss av systemet med märken och en belöning. På så sätt inser han fördelarna med att uppföra sig väl, och vi visar att vi uppskattar hans framsteg.

De flesta känner inte till att ADHD påverkar barnets förmåga att styra sitt beteende och sina responser. Många tror att dessa barn skulle kunna vara uppmärksamma och uppföra sig väl om de bara gjorde ihärdigare försök, och när barnen misslyckas, skyller de på föräldrarna.

Det är en fysisk omöjlighet för ett ADHD-barn att sitta stilla i två timmar på ett möte i Rikets sal. Vi glömmer aldrig hur Greg, vid bara fem års ålder, brukade gråta före varje möte och fråga oss: ’Är det ett långt möte eller ett kort möte?’ Om han fick höra att det var ett tvåtimmarsmöte, grät han ännu mer, för han visste att han inte kunde sitta stilla så länge. Vi måste ta hänsyn till de problem och de begränsningar som ADHD för med sig. Vi vet att Jehova förstår problemet bättre än någon annan, och det är en stor tröst. I dag behöver Greg inte använda några mediciner, och han fungerar normalt i skolan.

Att vi sätter vårt hopp till Jehova och håller blicken riktad på den nya världen uppehåller oss. Vårt hopp betyder redan mycket för Greg. Han blir överlycklig, ja han får till och med tårar i ögonen, när han tänker på att Jehova skall se till att ingen behöver lida av ADHD på den paradisiska jorden.”

[Ruta på sidan 9]

Förslag till tänkbara belöningar för ett gott uppförande:

1. BERÖM — muntligt beröm för ett väl utfört arbete; ord av uppskattning för ett gott uppförande, åtföljda av kärlek, kramar och ett varmt ansiktsuttryck.

2. ETT BILDSYSTEM — en tavla uppsatt på synlig plats med vackra bilder eller stjärnor som uppmuntran till ett gott uppförande.

3. EN LISTA ÖVER BRA SAKER SOM BARNET HAR GJORT — över godtagbara och berömvärda prestationer. Varje gång barnet gör något bra — oavsett hur litet framsteget är till en början — skriv då ner det på ett papper och läs upp det för en familjemedlem.

4. EN UPPFÖRANDEBAROMETER — lägg ett antal bönor eller kolabönor (beroende på barnets ålder) i en burk när barnet gör något bra (konkret förstärkning). Målet är att upprätta ett poängsystem som leder fram till en belöning. Belöningen kan utgöras av något som familjen ändå hade tänkt göra, till exempel gå på bio, åka skridskor eller gå ut på restaurang. I stället för att framhålla för barnet: ”Om du inte uppför dig ordentligt, så går vi inte”, kan det vara bra att säga: ”Om du uppför dig ordentligt, skall vi gå.” Nyckeln till problemet är att byta ut ett negativt tänkesätt mot ett positivt och att inte ha för bråttom, utan inse att förändringen tar sin tid.

[Bild på sidan 7]

Samtal kan ibland utlösa våldsamma känsloutbrott

[Bild på sidan 8]

När ett beslut är fattat, förklara det och håll fast vid det

[Bild på sidan 10]

Han sätter stolt upp ett nytt märke på sin tavla