Ett nytt besök i Ryssland

EN AV DE STÖRSTA FÖRÄNDRINGARNA I DET TIDIGARE SOVJETUNIONEN HAR VARIT FRIHETEN ATT SAMTALA OM RELIGION. MÅNGA RYSSAR HAR ANVÄNT DEN HÄR FRIHETEN TILL ATT UNDERSÖKA VAD BIBELN LÄR. RESULTATET ÄR SANNERLIGEN ETT NUTIDA UNDERVERK.

JAG blev verkligen överraskad när jag den 28 juli 1993 plockade upp morgonens New York Times och såg en stor bild av ett dop i Moskva på första sidan! Den hade texten: ”Efter den nyvunna religionsfriheten i Ryssland samlades stora skaror av proselyter på Lokomotivstadion i Moskva för att döpas som Jehovas vittnen.”

Min hustru och jag hade kommit hem från Ryssland dagen innan. Vi var närvarande vid dopet då 1.489 personer lät döpa sig. Den kristna kärlek som ryssarna visade och deras intresse för andliga ting hade verkligen gjort intryck på oss. En erfarenhet som vi hade efter sammankomstens slut på söndagseftermiddagen belyser det.

När vi återvände till vårt hotell med Metron satt jag bredvid en ung man som kunde vara 18, 19 år. Jag gav honom den bibliska traktaten Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden?a på ryska. Efter att kort ha ögnat igenom den gav han den till sin mor. Jag gav honom därför ytterligare en. Då pekade han på den inledande frågan: ”Om en man dör, får han väl liv igen?” och frågade skeptiskt på engelska: ”Tror du på det här?” — Job 14:14, Helge Åkesons svenska översättning.

Jag vände mig mot honom för att kunna se honom i ögonen och svarade med övertygelse: ”Jag tror verkligen på det!” Jag var snar att tillägga: ”Tänk efter. Vårt liv som intelligenta, tänkande människor är ett underverk. En högre varelse måste vara ansvarig för de lagar som gör att vi blir människor. Därför tror jag att denne också kan återskapa en död person till liv igen.”

Den unge mannen började med en gång läsa traktaten. När han hade läst den, gav jag honom broschyren Bryr Gud sig verkligen om oss?* på ryska. Han ville veta mer, men vi skulle gå av vid nästa tunnelbanestation. Trots att den unge mannen och hans mor hade ett tåg att passa den kvällen, gick de av tunnelbanetåget tillsammans med oss för att kunna samtala några minuter till. Sedan jag helt kort hade förklarat vårt bibelstudieprogram, visade jag honom en adress på broschyrens baksida dit han kunde skriva för att få ytterligare upplysningar.

Vi lämnade Ryssland dagen därpå, men sådana här sammanträffanden gjorde ett outplånligt intryck på oss.

Ryssland är ständigt i våra tankar

Jag fortsatte att tänka på det otroliga antalet nya som hade blivit döpta sedan förbudet mot Jehovas vittnen i det tidigare Sovjetunionen till slut hade upphävts i mars 1991. Det gjordes snabbt anordningar för sju sammankomster sommaren 1991, och 7.820 blev döpta genom nedsänkning i vatten. Vid sommarsammankomsterna 1993 — däribland den vi var närvarande vid i Moskva — blev 11.238 döpta.

Det förkunnarnit som Jehovas vittnen i Ryssland visar har inte gått många ryssar obemärkt förbi. När man betraktar det gensvar Bibelns läror väckt hos det ryska folket, verkar det vara mirakulöst.

”Hur är det möjligt med en så snabb tillväxt?” undrade vi. ”Hur goda kunskaper i kristna läror har dessa ryssar?”

När ett gift par som bor i Moskva sade att de skulle ordna logi åt oss om vi besökte Ryssland igen, började vi göra upp resplaner. Våra förväntningar inför resan växte när vi fick ytterligare rapporter om ryssarnas ovanliga intresse för Bibelns sanningar.

En varmhjärtad rysk familj

Vi anlände den 24 juli med resväskorna i handen till vårt logi i Moskva — en lägenhet på andra våningen tio minuters gångväg från det hyreshus där våra vänner bodde. Endast 15-åriga Katja i familjen som vi skulle bo hos var hemma för att ta emot oss. Det var söndagskväll, och de övriga i familjen var fortfarande ute i den kristna förkunnartjänsten.

Efter en stund började de andra familjemedlemmarna komma hem — Galina, modern; 13-åriga Sjenja, den yngre dottern; och till sist Viktor, fadern. De kunde inte så mycket engelska, och vi kunde ännu mindre ryska. Det var relativt lätt att kommunicera så länge våra engelsktalande vänner var närvarande som tolkar, men det var betydligt svårare när de gick. Vi använde ett rysk-engelskt lexikon och beskrivande gester. Katja och Sjenja var duktiga på att kommunicera, eftersom de hade lärt sig teckenspråket.

Alla i familjen hade blivit döpta vid samma tillfälle bara två år tidigare. Viktor tjänade som biträdande tjänare i församlingen, och flickorna använde sina skollov till att arbeta i tjänsten på fältet mer än vanligt. De var inte rädda att tala om sin tro i skolan. Till och med myndighetspersoner utanför skolan hade uppmärksammat deras predikande. Vi blev verkligen imponerade när vi fick veta att familjen varje vecka ledde 28 bibelstudier med intresserade personer.

Det var tydligt att alla i familjen var inriktade på bibelstudium och den kristna förkunnartjänsten, och vi kunde se att deras liv hade berikats av det. De utstrålade lycka. — Apostlagärningarna 20:35.

Goda kunskaper i Bibeln

Innan vi gick och lade oss på kvällarna, ställde jag lite frågor till familjen om några bibelverser. Först frågade jag vad det står i Uppenbarelseboken 21:3, 4. Utan att tveka citerade flickorna bibelstället nästan unisont. Sedan frågade jag vad det står i Jesaja 2:4. De kunde det bibelstället också, och de använde till och med gester för att visa hur svärden skall smidas till plogbillar.

Jag fortsatte med bibelställen i Jesaja som talar om Guds kungarikes styre och den nya världens välsignelser, nämligen Jesaja 9:6, 7; 11:6—9; 25:8; 33:24; 35:5, 6 och 65:21, 22. Familjen kunde säga vad det står i alla bibelställena utan att titta i Bibeln. Flickorna visade ibland att de kände till ett bibelställe genom att göra beskrivande gester, till exempel hur ett barn leder ett lejon.

En annan kväll begrundade vi bibelställen som talar om Guds personlighet, speciellt sådana som visar att Jesus är underordnad Gud och att Gud och Jesus inte är en och samma person, utan är ett i den betydelsen att de är eniga. Familjen kunde säga vad det står i sådana bibelställen som Johannes 10:30; 17:20, 21 och 1 Korinthierna 11:3. Min hustru och jag var förundrade över hur väl de kände sin bibel.

På torsdagsförmiddagen var vi ett tiotal förkunnare som träffades och som tillsammans åkte med Metron till en vacker park där vi samtalade med människor om Bibeln i två och en halv timme. Vi delade upp oss och arbetade två och två. En av dem som jag samarbetade med var Nadja, en rysk flicka som visade god urskillning när hon tog kontakt med människor och började samtala med dem. Hon var skicklig i att rikta uppmärksamheten på det Gud säger i Bibeln. Jag tänkte för mig själv: ”Det här måste vara en erfaren förkunnare.” Jag blev häpen när jag senare fick veta att hon var bara 17 år och hade varit döpt i endast två månader!

Vi hade många liknande erfarenheter som inskärpte hos oss att situationen i Ryssland är unik. Efter kommunismens fall har ryssarna visat sig vara ivriga att undersöka vad Bibeln lär. De flesta är välutbildade, och de älskar att läsa. Till och med de unga läser och har lätt att förstå, vilket vi fick erfara när vi besökte en rysk familj som hade lärt känna Bibelns sanningar när Jehovas vittnen fortfarande var förbjudna.

Parets unge son undrade om han kunde ställa en fråga. Genom en tolk framförde han en förfrågan. Jag blev så rörd att jag sade att om han skrev ner sin förfrågan, så skulle jag vidarebefordra den till dem som ger ut Vakna! Han satte sig genast ner och skrev ett brev. Här följer en översättning av vad han skrev. Brevet finns avbildat på sidan 25.

”Från Serosja i Ryssland till Sällskapet Vakttornet. Jag är sju år, och jag går redan ut och predikar tillsammans med pappa och mamma. Jag älskar att tala med människor om Guds kungarike. Jag älskar också att läsa tidskriften Vakna! Den ges ut på ryska bara en gång i månaden men på engelska två gånger i månaden. Jag skulle mycket gärna vilja ha den här tidskriften två gånger i månaden, eftersom jag tycker väldigt, väldigt mycket om den. Vill ni vara snälla och göra det.”

Det var inte lätt att lämna våra vänner i Moskva. På den korta tiden hade vi kommit att älska dem mycket.

Precis som i det första århundradet

Vi åkte med nattåg till Tallinn i Estland. Vi besökte där de vackra nya byggnaderna från vilka predikoarbetet nu organiseras i den tidigare Sovjetrepubliken. Tre dagar senare tog vi tåget till S:t Petersburg. Medkristna på båda ställena frågade oss hur det gick med predikoarbetet i Moskva. ”Att ha varit där och sett tillväxten”, svarade jag, ”har hjälpt mig att bättre förstå det som står i Apostlagärningarna, i början av kapitel 17, och i breven till thessalonikerna.”

Jag har alltid förvånats över att en församling bildades i Thessalonike tydligen bara några veckor efter det att aposteln Paulus hade börjat sitt predikoarbete där. Vad som också förvånat mig är att Paulus nästan innan ett år hade gått skrev två brev till dessa nya kristna och behandlade sådana djupa andliga ämnen som uppståndelsen och att ”ryckas bort i moln”, ”Jehovas dag”, utropandet av ”fred och säkerhet!” och ”vår Herre Jesu Kristi närvaro”. (1 Thessalonikerna 4:13—17; 5:1—3; 2 Thessalonikerna 2:1, 2) Resultatet av de första kristnas nitiska verksamhet var faktiskt ett underverk i det första århundradet — en mogen, andligen stark internationell organisation av förkunnare på mycket kort tid. Omkring tio år senare skrev Paulus att de goda nyheterna hade ”predikats i hela skapelsen under himlen”! — Kolosserna 1:23.

Det som händer i Ryssland tycker jag kan jämföras med det som hände i det första århundradet.

Ansträngningen att hålla jämna steg med tillväxten

Ryssland är det största landet på jorden. Det är därför ingen liten uppgift att leda arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike i det landet. — Matteus 24:14.

Bibeln säger angående dem som hörde det kristna budskapet i det första århundradet: ”Jehovas hand [var] med dem, och ett stort antal som blev troende vände sig till Herren.” (Apostlagärningarna 11:21) De orden passar verkligen väl in på våra kristna bröder i Ryssland! Må det ryska fältet fortsätta att vara moget till andlig skörd, och må tusentals fler där i landet få glädja sig åt det dyrbara privilegiet att hjälpa ytterligare andra på livets väg. — Från en av våra läsare.

[Fotnot]

[Bilder på sidorna 24, 25]

Överst: Familjen vi bodde hos. Ovan och till höger: Parkvittnande. Nertill till höger: Serosja och hans brev

[Bild på sidan 26]

Sällskapet Vakttornets nya avdelningskontor i Tallinn i Estland