Bibelns syn

Finner Gud behag i att se oss lida?

UNDER tyngden av ett stort träkors stretar en man sig mödosamt fram genom folkskarorna, medan blodet sipprar fram under törnekronan på hans huvud. När han väl är framme vid ”avrättningsplatsen”, sträcks han ut på korset, och stora spikar slås in i hans händer. Han vrider sig i smärta, när spikarna tränger igenom hans kött. När korset reses upp blir smärtan olidlig. Enligt Panorama, en filippinsk tidskrift, är sådana plågsamma ritualer ett regelbundet återkommande inslag i firandet av den heliga veckan i Filippinerna.

Det som just har beskrivits är en nutida tolkning av Jesu lidanden. Men den här mannen agerar inte bara i en scen i ett drama. Spikarna, blodet och smärtan är alltsammans mycket verkligt.

På andra håll kan man få se hängivna romerska katoliker piska sig själva offentligt i en önskan att få uppleva Kristi lidanden. Varför det? Somliga gör detta i tron att deras lidande skall åstadkomma underverk, till exempel att någon kär vän eller anförvant, som är sjuk, skall bli botad. Andra gör det för att sona synder för vilka de fruktar att det inte finns någon förlåtelse med mindre än att deras eget blod utgjuts. I boken The Filipinos heter det: ”Smärta är bra för att rena sinne och själ. ... Syndaren antas komma ut ur smärtan renad från sina synder och befriad från sina bördor.”

Men detta att vålla sig själv smärta är på intet sätt begränsat till katoliker i Filippinerna. Människor inom olika religioner och i olika länder tror att smärta man åsamkar sig själv har ett visst värde inför Gud.

I sitt sökande efter sanningen lämnade exempelvis Buddha, Siddhārtha Gautama, sin hustru och son och sökte en tillflykt i öknen, där han i sex år levde som asket. Han intog i timmar obekväma och smärtsamma ställningar, och senare påstod han sig i långa perioder ha levt på ett enda riskorn om dagen och att han blev så mager att han sade: ”Huden på min mage kom att låda vid min ryggrad.” Men ingen självåsamkad tortyr i världen kunde skänka honom den upplysning han sökte.

Hinduiska fakirer i Indien underkastade sig också olika botövningar, vilka ibland var extremt svåra — de låg mellan eldar, stirrade in i solen tills de blev blinda eller stod under lång tid på ett ben eller i någon annan obekväm ställning. Vissa asketiska övningar troddes ha så stort värde att det kunde skydda en stad mot fiendeangrepp.

Bibeln talar likaså om hur tillbedjare av Baal ”enligt sin sedvänja” ristade sig ”med dolkar och med lansar”, tills de i ett fåfängt försök att få sin guds uppmärksamhet ”fick blod att flyta ner över sig”. — 1 Kungaboken 18:28.

”Ni skall utsätta era själar för betryck”

Det är visserligen sant att Jehova befallde sin utvalda nation: ”Ni skall utsätta era själar för betryck”, men detta har allmänt uppfattats att åsyfta fasta. (3 Moseboken 16:31) Sådan fasta var ett uttryck för sorg och ånger över synder eller var något man gjorde när man var i trångmål. Fastan var således inte någon självpåtagen form av bestraffning, utan den representerade att man ödmjukade sig inför Gud. — Esra 8:21.

Det fanns emellertid vissa judar vilka felaktigt trodde att det låg en förtjänst i själva det obehag som plågandet av själen vållade och att det förpliktade Gud att ge dem något i gengäld. När de inte fick någon sådan belöning, ställde de förmätet följande fråga till Gud om den lön som de tyckte att de hade förtjänat: ”Varför fastade vi, och du såg det inte, och utsatte vi vår själ för betryck, och du brukade inte ta notis om det?” — Jesaja 58:3.

Men de hade fel. Det rätta slaget av religiös fasta inbegrep inte asketism, att man plågade sin kropp med hunger, som om kroppslig smärta eller kroppsligt obehag var något förtjänstfullt i sig självt. Stark sinnesrörelse kunde ha minskat deras hunger. Om sinnet är helt upptaget med tryckande problem, kan det få till följd att kroppen inte känner behov av mat. Detta kan visa Gud den fastandes intensiva känslor.

Finner Gud behag i smärta man åsamkar sig själv?

Skänker det vår kärleksfulle Skapare någon glädje att se människor tortera sig själva? Även om det är sant att de kristna ibland kan bli tvungna att ha ”del i Kristi lidanden”, innebär inte detta att de söker problem eller martyrskap. — 1 Petrus 4:13.

Jesus var förvisso inte någon asket. De religiösa ledarna klagade över att hans lärjungar inte fastade, och de beskyllde honom rentav för att vara en människa som var ”glupsk och begiven på vin”. (Matteus 9:14; 11:19) Jesus visade måttlighet i allt, och han krävde inte mer än vad som var rimligt vare sig av sig själv eller av andra. — Markus 6:31; Johannes 4:6.

Vi finner inte något stöd för asketism i Bibeln, som om det skulle skänka oss ynnest hos Gud att vi förnekade oss själva livets nödtorft eller ens sådant som gör livet angenämt. Lägg märke till vad aposteln Paulus sade om sådana smärtsamma sedvänjor: ”Just dessa ting har visserligen sken av vishet i en självvald form av gudsdyrkan och hycklad ödmjukhet, en skoningslös behandling av kroppen; men de har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet.” — Kolosserna 2:23.

Martin Luther torterade bokstavligen sig själv när han var munk. Men senare vände han sig emot sådana sedvänjor och sade att de uppmuntrade tanken att det fanns två vägar till Gud, en högre och en lägre, medan Bibeln däremot lärde om endast en väg till frälsning, nämligen att man utövar tro på Jesus Kristus och hans Fader, Jehova. (Johannes 17:3) Somliga betraktade å andra sidan plågsamma ritualer som ett slags självfrälsning.

Boken Church History in Plain Language har följande att säga om asketism: ”Det var en felaktig syn på människan som låg till grund för klosterväsendet. Munkarna sade att själen var fängslad vid köttet som en fånge vid ett lik. Detta är inte den bibliska synen på mänskligt liv.” Ja, själva tanken att smärta man åsamkar sig själv kan behaga Gud är främmande för Bibeln. Den har sin grund i den gnostiska vanföreställningen att allt som har med köttet att göra är ont och att köttet bör misshandlas så mycket som möjligt för att man skall vinna frälsning.

Jehova vill att vi skall vara lyckliga, och det är därför inte fråga om att bli asket för att tjäna en sådan underbar Gud. (Predikaren 7:16) Bibeln säger således inte någonstans att sådant självförvållat lidande är vägen till frälsning. Guds ord klargör i stället att det är Kristi blod och vår tro på det som renar oss från all synd. — Romarna 5:1; 1 Johannes 1:7.