Vilka är några av problemen?
Far- och morföräldrar, föräldrar och barnbarn — tre generationer som i fråga om ålder skils åt av bara några få decennier, men i fråga om uppfattningar och normer av en avgrund.
MÅNGA far- och morföräldrar upplevde andra världskrigets fasor och efterkrigstidens många problem. Deras barn var förmodligen unga på 1960-talet, med dess proteströrelser och ekonomiska uppsving. Deras barnbarn lever i en värld utan normer. Med dagens snabba förändringar när det gäller rollförebilder är det inte lätt för en generation att vidarebefordra sin egen erfarenhet till nästa. Det är något som saknas, något som kunde få människor av olika generationer att samarbeta och respektera varandra. Men vad skulle det kunna vara?
Välmenande far- och morföräldrar blandar sig ofta i sina gifta barns familjeangelägenheter och klagar över att föräldrarna tycks vara alltför stränga eller alltför släpphänta med barnbarnen. Å andra sidan finns det ett spanskt ordspråk som säger: ”Straff från far- och morföräldrar gör inte barnbarnen snälla” — eftersom de äldre har en benägenhet att vara eftergivna. De kanske ingriper därför att de vill hjälpa sina barn att undvika vissa misstag som de, tack vare sin erfarenhet, har lättare att urskilja. De kan emellertid ha svårt att på ett balanserat sätt omvärdera och tolka de förändrade relationerna till sina vuxna barn. Barnen i sin tur, som genom sitt giftermål har uppnått det oberoende som de så länge längtat efter, har ingen lust att finna sig i föräldrarnas inblandning. Nu, när de själva arbetar och försörjer sin familj, vill de inte acceptera något intrång i rätten att själva fatta beslut. Barnbarnen, som kanske tror att de redan kan och vet allting, ogillar regler och bestämmelser och tycker kanhända att far- och morföräldrarna är hopplöst gammalmodiga. I dagens moderna samhälle tycks de äldre ha mist sitt värde. Deras erfarenhet ignoreras mycket ofta.
När kommunikationerna bryter samman
En ogenomtränglig mur av bristande förståelse håller ibland far- och morföräldrar isolerade från den övriga familjen, även när de bor tillsammans med sina barn. Tyvärr inträffar detta just vid den tid då de, på grund av ålderdomens krämpor och bekymmer, är i särskilt stort behov av ömhet och kärlek. En person behöver inte vara ensam för att känna sig ensam. När kommunikationerna bryter samman, när respekt och tillgivenhet ersätts av nedlåtenhet eller irritation, erfar de äldre en djup känsla av främlingskap och besvikelse. De känner sig sårade i sitt innersta. Pedagogen Giacomo Dacquino skriver: ”Kärlek i familjekretsen, som någon nyligen liknade vid en gammal, omodern bilmodell, är fortfarande den bästa medicinen för äldre personer. Ett förstående ansiktsuttryck, ett vänligt leende, ett uppmuntrande ord eller en liten smekning hjälper mer än många mediciner.” — Libertà di invecchiare (Frihet att bli gammal).
Ditt exempel betyder mycket
De spänningar som blir följden av störda familjerelationer leder också till ständiga tvister generationerna emellan. En viss familjemedlem kan tycka att allt vad någon annan gör är fel. Men alla blir lidande i en sådan situation. Barnen ser hur deras föräldrar behandlar far- och morföräldrarna och hur dessa i sin tur reagerar. Även om de äldre kanske i de flesta fall lider i tysthet, hör och ser deras barnbarn vad som sker och lägger det på minnet. Det påverkar deras eget framtida beteendemönster. Som vuxna kommer de troligen att behandla sina föräldrar på ungefär samma sätt som dessa behandlade far- och morföräldrarna. Det går inte att komma ifrån den bibliska principen: ”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” — Galaterna 6:7.
Om barn ser sina föräldrar behandla de äldre på ett nedlåtande sätt — förlöjliga dem, bryskt avbryta dem eller till och med utnyttja dem — kan de i sin tur komma att behandla sina föräldrar på samma sätt när dessa blir gamla. Det räcker inte att ha ett inramat fotografi av far- och morföräldrarna på sideboardet — man måste också älska dem och respektera dem som människor. I sinom tid kan barnbarnen annars komma att handla på samma sätt. Det har sagts att misshandel av far- och morföräldrar är något som sprider sig mer och mer. I vissa europeiska länder finns det nu speciella telefonlinjer för äldre personer som blir illa behandlade, precis som det på somliga håll finns telefonjour för misshandlade barn.
Själviskhet, stolthet och bristande kärlek underblåser och förvärrar bristen på förståelse. Följden har blivit att allt fler försöker bli av med sina gamla föräldrar genom att placera dem på vårdhem och andra institutioner. Somliga skyr knappast några kostnader för att slippa omsorgen om de gamla och flyttar dem till hypermoderna servicehus eller till speciella byar för äldre, till exempel sådana som finns i Florida och Kalifornien. Dessa anläggningar är mycket välutrustade när det gäller affärer och nöjeslokaler, men det kan inte ersätta barnbarnens kramar eller ett leende och en smekning från en kär anförvant. Speciellt i semestertider är det många som letar efter ett ställe där de kan ”parkera” farfar och farmor. I Indien kan situationen ibland vara ännu värre, när far- och morföräldrar helt enkelt överges och lämnas att sköta sig själva.
Skilsmässor gör det ofta ännu svårare att ha goda relationer familjemedlemmarna emellan. I Storbritannien har bara var fjärde familj båda föräldrarna kvar i hushållet. Antalet skilsmässor ökar överallt i världen. I Förenta staterna inträffar nu över en miljon skilsmässor per år. Far- och morföräldrar kan därför plötsligt bli indragna i sina barns äktenskapskriser och de drastiska förändringar av relationerna till barnbarnen som ofta blir följden. Förutom det problematiska förhållandet till en före detta måg eller sonhustru kan det också bli problem med ”nya” barnbarn, om ”deras sons eller dotters nya partner har barn från ett tidigare äktenskap”, skriver den italienska tidningen Corriere Salute.
”En ljusglimt i livet”
Ett varmt och kärleksfullt förhållande generationerna emellan är emellertid till stor glädje för alla parter, vare sig far- och morföräldrarna bor tillsammans med familjen eller inte. ”Att kunna göra något för våra barn och barnbarn ger oss en ljusglimt i livet”, säger Ryoko, en farmor från Fukui i Japan. En undersökning som publicerades i Corriere Salute citerar en grupp amerikanska experter, som säger: ”När far- eller morföräldrar och barnbarn är lyckliga nog att åtnjuta ett innerligt och kärleksfullt förhållande till varandra, är detta mycket välgörande, inte bara för barnen, utan för hela familjen.”
Vad kan man då göra för att övervinna personliga meningsskiljaktigheter, generationsklyftor och den medfödda tendensen till själviskhet som utövar ett så negativt inflytande på familjerelationerna? Detta ämne tas upp i nästa artikel.
[Infälld text på sidan 6]
”Det värsta med att bli gammal är att ingen lyssnar till en.” — Den franske författaren Albert Camus