Kattugglan vid Hadrianus’ vall

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN

EN TUNN dimslöja hängde i höjd med trädtopparna när ett crescendo av ljuvliga melodier bröt gryningens stillhet. Flyttfåglarna hade nyligen kommit till norra delen av England för att i sång förena sig med de övervintrande koltrastarna och andra trastar.

Jag följde en bäck med av mossa brunfärgat vatten som slingrade sig fram mellan sluttningar översållade med jordvivor och skogsvioler fram till boplatsen för kattugglan vid Hadrianus’ vall.a Jag visste att ugglemor skulle hålla till ungefär en och en halv kilometer uppströms nära stammen av en gammal alm och hålla vakt över sina fyra små ungar. De hade det varmt, skönt och tryggt i en ihålig död askstam.

Ugglan — ett skapelsens under! Dess synförmåga på natten är hundra gånger skarpare än människans. Till och med i det dunkla månljuset kan ugglan fånga ett byte. I det mänskliga ögat finns celler som separerar färger och celler som samlar ljuset. De kallas tappar respektive stavar. Men ugglans ögon är tätt packade med stavar som innehåller ett kemiskt ämne känt som synpurpur. Det omvandlar det svagaste ljussken till en kemisk signal som ger fågeln en synlig bild, när vi människor bara ser själva ljuset.

Ugglor kan inte röra på ögonen i ögonhålorna som de flesta andra djur kan göra. Varje öga är fixerat ungefär som strålkastaren på en bil. För att kompensera det har ugglan — tack vare en fantastiskt flexibel hals — möjlighet att vrida huvudet minst 270 grader för att kunna se åt alla håll!

Det har sagts att en uggla som sitter 15 meter upp i ett träd inte bara är i stånd att se en mus, utan att den också hör det prasslande ljudet när musen rör sig i gräset. Dess fenomenala hörsel beror på öronens utformning. Om man granskar ugglans ansikte, ser man att styva, böjda fjädrar sitter som en krans runt dess ögon och sammanför och reflekterar ljudvågorna till öronen, så att ljudet studsar in mot fågelvärldens största trumhinnor. Öronen är placerade så att det ena sitter lite högre på huvudet än det andra, vilket gör att ugglan kan lokalisera ljudkällan exakt.

När ugglan väl har lokaliserat sitt byte — antingen genom syn eller hörsel — gör den en tyst störtdykning. Ugglans kropp är täckt med så mjuka fjädrar att allt ljud dämpas. Till och med fjädrarna på vingarnas yttersidor har en sammetsliknande yta för att eliminera allt vinande ljud när den flyger. Under en mörk kväll har folk på landsbygden ibland blivit skrämda av den lysande formen av en uggla som sveper ner lågt utefter vägen. De känner inte till att ugglan kan lysa med fosforescens som har fastnat på fjädrarna. Den kommer från en självlysande svamp som växer på det murknande träet i ugglans bo.

Jag fortsatte ett stycke uppströms och kom snart till den knotiga gamla trädstammen. Morgonvärmen hade lockat fram en av fågelungarna till bohålets ingång för att värma sig i de låga solstrålarna, som strilade ner genom den lummiga baldakinen ovanför. Där satt den och blinkade med ögonen i det tilltagande solljuset — en bedårande syn!

Gömd någonstans bland grenarna ovanför satt den gamla kattugglan med sin make och granskade allt inom synhåll med halvslutna ögon. Jag visste att hon omsorgsfullt skulle vaka över sina ungar till dess de kunde klara sig själva genom den instinktiva vishet de fått av sin store Skapare.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 15]

Med benäget tillstånd av English Heritage