Ugglor — utformade för nattliv

UGGLOR finns överallt — nästan. Man kan träffa på dem på alla kontinenter utom Antarktis. Storleken varierar; det finns ugglor som är små som sparvar och ugglor som är stora som örnar. De minsta ugglorna är älvugglan och sparvugglan. Mycket större är berguven, som förekommer i Europa och Asien, lappugglan, virginiauven och den mycket vackra fjällugglan. Cirka 140 olika arter förekommer i så skilda livsmiljöer som ängsmarker, prärier, öknar, sumpmarker, djupa skogar, regnskogar och den arktiska tundran. Deras kost är lika varierad som deras livsmiljö: maskar, insekter, grodor, gnagare, småfåglar och fiskar.

Med sitt stora huvud, sina stora, runda orange eller gula ögon, som båda är riktade framåt och stirrar ut från tefatsformade ögonkretsar av utåtstrålande fjädrar, ser herr Uggla väldigt vis ut. Talesättet ”klok som en uggla” har alltså sin förklaring. En del av intrycket av vishet kommer från de stora ögonen som stirrar med så fast och orubblig blick. Denna orubbliga blick beror emellertid inte på någon djup tankeförmåga — ögonhålorna är utformade så att ögonen hindras från att rulla eller röra sig från sida till sida. Inte desto mindre har ugglan alltsedan antiken tillskrivits vishet — den var en fågel helgad åt Pallas Athena, den grekiska vishetsgudinnan.

Inte alla ugglor har en sådan vis utstrålning. Den lilla älvugglan har inte den stora virginiauvens imponerande utseende. Det har inte grävugglan heller. Älvugglorna lever i ökenområden och bor i övergivna hackspettshål i de stora saguarokaktusarna. För att vara så små fåglar är de högröstade, och när en hane och en hona sjunger duett — om man kan kalla det sång — låter det som hundvalpar som gläfser och bjäbbar.

Grävugglorna bor i präriehundars eller jordekorrars hål, och man kan ofta se dem sitta och guppa med huvudet på jordhögar eller stängselstolpar. Om någon fara hotar ungarna i boet, ger de ifrån sig ett våldsamt surrande ljud, som är en efterhärmning av skallerormens varningssignal. Ovälkomna besökare avskräcks då från att ta sig in i boet.

Många tror att ugglor inte kan se så bra i dagsljus. De tror också att ugglor ser bra i mörker. Men de har fel på båda dessa punkter. Ugglor har väldigt god syn. Under dagen ser de utmärkt. På natten klarar de sig också bra. Nattaktiva ugglor — vilket de flesta av dem är — har näthinnor tätt försedda med stavar som gör att de kan se i det svagaste ljus. Under sådana förhållanden samlar deras ögon upp det svaga ljuset hundra gånger bättre än våra ögon gör. Men i totalt mörker skulle de lika gärna kunna vara blinda. En forskare lade ut döda möss på golvet i ett fullständigt mörkt rum och släppte in ugglor där. Ugglorna hittade inte en enda mus.

När öron blir ögon

Men när man placerade en tornuggla (sidan 15) i ett fullständigt mörkt rum med löv på golvet och med levande möss prasslande bland löven, fångade den alla mössen. Andra nattaktiva ugglor skulle ha kunnat utföra samma bedrift, men tornugglan är utan tvivel specialist. I fullständigt mörker tjänar dess öron som ögon. Tornugglorna har en riktningskänslig hörsel som är mer exakt än något annat landdjurs som man har undersökt.

När vi vill uppfatta ett mycket svagt ljud, vänder vi örat mot ljudkällan och kanske kupar handen bakom örat för att samla ljudvågorna och leda in dem i örats öppning. Tornugglans ansikte är konstruerat för att göra detta automatiskt, och den kan med lätthet höra ytterst svaga ljud som vi inte kan uppfatta. Science Year 1983 förklarar: ”Tornugglans höga känslighet för ljud beror till stor del på de ljudsamlande egenskaperna hos ansiktskragen — en mur av styva, tätt packade fjädrar som bildar en hjärtformad inramning kring ansiktet. ... I likhet med en hand som man kupar bakom örat samlar den stora ytan hos kragen in ljud och leder in det i öronöppningarna.”

De ljudförstärkande anordningarna slutar inte med tornugglans krage. Det finns ännu en ”kupad hand” som kan leda ljudet till örats öppning. Science Year 1983 beskriver den så här: ”Den skära klaff som vilar över tornugglans öronöppning har strukturella likheter med människans ytteröra. Fjädrar på utsidan av öronklaffen och i kragen bakom örat fungerar som kupade händer och styr ljudet in i öppningen.”

Denna öronklaff är emellertid inte enbart en extra ”kupad hand” till att förstärka ansiktskragens ljudsamlande förmåga. Den är tillsammans med kragen speciellt utformad för att lägga en helt ny dimension till tornugglans förmåga att med hjälp av hörseln bestämma riktningen till ljudkällan. Öronöppningarna i tornugglans skalle är symmetriska, dvs. den vänstra öronöppningen ligger exakt mitt emot den högra. Ytteröronens struktur är däremot inte symmetrisk. På höger sida sitter både öronklaffen och ytterörats öppning lägre och är riktade uppåt, medan öronklaffen och ytterörats öppning på vänster sida sitter högre och är riktade neråt. Höger öra, med sin klaff och öppning riktade uppåt, är därför känsligare för ljud som kommer uppifrån, medan vänster öra, med klaff och öppning riktade neråt, är känsligare för ljud nerifrån. Om ljudet är kraftigare i höger öra, vet ugglan att ljudkällan är belägen ovanför den själv. Om ljudet är kraftigare i vänster öra, befinner sig ljudkällan lägre än ugglan.

På liknande sätt är det om ljudkällan inte är förskjuten i höjdled, utan i sidled, och ljudet når höger öra före det vänstra. Det uppfattas då omedelbart som kommande från höger. Om det först når vänster öra, uppfattas det som kommande från vänster. Ugglans huvud är litet, så fördröjningen i ljudets ankomst mellan de två öronen är minimal. Den kan mätas i mikrosekunder (en mikrosekund är en miljondels sekund). Ugglan reagerar omedelbart på ljudriktningen — inom en hundradels sekund vänds ugglans huvud mot ljudkällan. Dess förmåga att omedelbart behandla dessa blixtsnabba intryck är helt nödvändig för att exakt kunna bestämma ljudkällans läge.

Som nämnts ovan, är ugglans ögon praktiskt taget orörliga. Detta är emellertid inte något konstruktionsfel. Halsen är så vridbar att vissa ugglor kan vrida huvudet så mycket som 270 grader, vilket gör att ugglan kan se rakt bakåt. Att ögonen är orörliga är faktiskt en tillgång. Det betyder att när ugglan hör ett ljud och vänder huvudet mot ljudkällan, så kommer ögonen automatiskt att riktas ditåt. Den ser ljudkällan hundradelen av en sekund efter det att den hört den.

Vingar med inbyggda ljuddämpare

Fjädrarna hos de flesta fågelarter avger ett visst brus när fåglarna susar fram genom luften. Dock inte ugglefjädrar. De är utformade för att vara tystgående. De är mjuka och duniga, med en sammetslen yta, så vinden frambringar inget ljud när den passerar över dem. Vingfjädrarna har inte raka, hårda kanter som hos de flesta andra fåglar, vilka frambringar ett surrande ljud när de piskar genom luften under flygning. Hakarna på ugglans fjädrar varierar i längd, vilket ger mjuka, fransiga kanter som inte frambringar något ljud när de sveper genom luften.

Denna inriktning på tystnad överges dock när ugglorna sätter i gång med att prata ugglespråk — hoa, kvittra, vissla, smälla med näbben och klappa med vingarna under flykten. En del forskare kallar dessa ljud för ugglesång, och i uggleöron kanske en del av dem låter som sång, eftersom de spelar en roll vid uppvaktningen mellan ugglor som bildat par.

Även om ugglorna kanske inte ursprungligen skapades i ett sådant syfte, gör de i dag en värdefull insats genom att hålla insekter och gnagare under kontroll. Speciellt tornugglan betraktas som bondens vän, eftersom den rensar fälten från möss och råttor och andra skadedjur som äter upp skörden. På vissa platser underlättar man för ugglorna genom speciella ”uggledörrar” som ger fritt tillträde till gårdens byggnader. I Malaysia sätter oljepalmsodlarna upp holkar där tornugglorna kan bygga bo — och det är inte av ren välgörenhet. Uggleparet som bor där betalar hyra i och med att de varje år befriar bonden från upp till 3.000 råttor, som annars skulle ha ätit upp hans skörd. Och tornugglan är ett skönhetsinslag. Den är bland de vackraste av alla fåglar, den finns över hela världen, och dess hjärtformade ansikte är något av det mest intressanta i naturen.

När man tänker på de stora, gula ögonen som samlar upp det svagaste ljus, öronen som uppfattar det svagaste ljud från vilken riktning som helst, och vingfjädrarna som arbetar ljudlöst i luften, då häpnar man inför dessa ugglor som är så väl utformade för sitt nattliv.

[Bilder på sidorna 16, 17]

Till vänster och ovan: Virginiauv och dununge

[Bildkälla]

sidan 16, till vänster, Robert Campbell; sidan 16 till höger, John N. Dean

Till höger: Grävuggla

[Bildkälla]

Paul A. Berquist

Längst till höger: Älvuggla

[Bildkälla]

Paul A. Berquist

[Bildkälla på sidan 15]

Foto: sid. 15, Paul A Berquist