Arbetslöshet — varför?

I ÅTSKILLIGA av världens länder är många människor tvungna att förtjäna sitt uppehälle genom hårt fysiskt arbete många timmar om dagen i högt tempo — kanske till och med utföra farligt arbete för rena svältlönen. I andra länder har människor till helt nyligen kunnat lita på att om de väl fått arbete i ett stort företag eller ett statligt verk, har de haft en tryggad anställning ända fram till pensionen. Men i dag tycks det inte längre finnas några företag eller statliga bolag som kan erbjuda sina anställda någon större trygghet — oavsett befattning. Hur kan det komma sig?

Orsaker till problemet

Tusentals unga människor lyckas över huvud taget inte få tag i arbete, vare sig de har akademisk utbildning eller inte. Mer än en tredjedel av alla arbetslösa i Italien är ungdomar i åldrarna 15—24 år. Genomsnittsåldern för dem som redan har fått arbete och vill behålla det fortsätter att öka, och det blir allt svårare för ungdomar att få tillträde till arbetsmarknaden. Även bland kvinnor — som utgör en allt större del av den sammanlagda arbetskraften — är arbetslösheten hög. Det finns följaktligen fler människor än någonsin tidigare som kämpar för att komma ut på arbetsmarknaden.

Alltsedan maskiner började användas för industriell tillverkning har tekniska innovationer minskat behovet av arbetskraft. Eftersom många människor på den tiden hade långa och tunga arbetsdagar, hoppades man att maskinerna skulle förenkla många arbetsmoment eller till och med göra dem överflödiga. Automationen har lett till att produktionen ökat och många farliga arbeten avskaffats, men den har också minskat antalet arbetstillfällen. De som blir friställda riskerar att få gå arbetslösa i långa tider, om de inte omskolas.

I dag är vi så översvämmade av kommersiella produkter att många menar att vi redan har nått gränsen för ekonomisk tillväxt. Dessutom är det naturligtvis så att ju färre som har arbete, desto färre är det som köper alla dessa produkter. Marknaden producerar följaktligen mer än vad som konsumeras. Detta leder i sin tur till att stora anläggningar, som byggts för att klara av den väntade produktionsökningen, inte längre är lönsamma, utan måste stängas eller byggas om. Sådana trender skördar sina offer — människor som förlorar sitt arbete. När konjunkturen är på nedåtgående minskar behovet av arbetskraft, och de arbetstillfällen som går förlorade återskapas sällan när konjunkturen vänder. Det är således många faktorer som bidrar till den ökade arbetslösheten.

Ett samhällsproblem

Eftersom arbetslösheten kan drabba vem som helst, är den ett problem som berör hela samhället. Vissa länder har prövat olika metoder för att skydda dem som fortfarande har arbete — till exempel kortare arbetsvecka med reducerad lön. Detta kan emellertid göra det svårare för dem som söker arbete.

Både anställda och arbetslösa klagar allt oftare över arbetsrelaterade problem. Men medan de arbetslösa kräver fler arbetstillfällen, vill de som har arbete slå vakt om sin egen anställningstrygghet — två önskemål som inte alltid låter sig förenas. ”De som har arbete blir ofta erbjudna att arbeta övertid. De som är arbetslösa förblir arbetslösa. Risken finns att samhället kan komma att delas upp i två grupper ... — å ena sidan de som är översysselsatta och å andra sidan de ratade och arbetslösa som så gott som fullständigt är beroende av andras välvilja”, förklarar den italienska tidskriften Panorama. I Europa har frukterna av den ekonomiska tillväxten främst skördats av dem som redan har arbete och inte av de arbetslösa, hävdar experterna.

Arbetslösheten är också intimt förbunden med lokala ekonomiska förhållanden. I en del länder, till exempel Italien, Spanien och Tyskland, är problemen oerhört mycket större i vissa områden än i andra. Är de arbetssökande villiga att lära sig ett nytt yrke eller kanske rentav flytta till ett annat område eller till ett annat land? Detta kan ofta vara en avgörande faktor.

Är någon lösning i sikte?

De flesta förhoppningar är knutna till en konjunkturuppgång, men många människor är skeptiska och menar att en sådan uppgång inte kommer att inträffa förrän omkring år 2000. Andra hävdar att återhämtningen redan har börjat, även om den ännu inte har hunnit ge några påtagliga resultat, vilket framgår av den minskade sysselsättningen i Italien på senaste tiden. Förbättrade konjunkturer betyder inte nödvändigtvis att arbetslösheten minskar. Så länge tillväxten är måttlig väljer de flesta företag att utnyttja den arbetskraft de redan har i stället för att anställa ny personal, vilket gör att inga nya arbetstillfällen skapas, trots stigande konjunkturer. Dessutom ökar antalet arbetslösa ofta i snabbare takt än antalet nya arbetstillfällen.

På senare tid har de nationella ekonomierna blivit alltmer globaliserade. Somliga ekonomer menar att bildandet av nya, stora, övernationella handelsområden, till exempel NAFTA (North American Free Trade Agreement) och APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation), också kan stimulera världsekonomin. Denna trend får emellertid också till följd att stora företag etablerar sig på platser där arbetskraften är billig, vilket i sin tur leder till att i-länderna förlorar arbetstillfällen. Samtidigt får mindre lyckligt lottade arbetare se sina redan låga löner ytterligare försämras. Det är ingen tillfällighet att det på många håll har förekommit våldsamma protester mot dessa handelsavtal.

Experter har föreslagit många olika recept mot arbetslösheten. Somliga förslag står helt i strid med andra, beroende på om de kommer från ekonomer, politiker eller arbetarna själva. Somliga menar att man bör försöka uppmuntra företagen att öka sin personal genom att ge skattelättnader. Andra rekommenderar massiva statliga insatser. Åter andra föreslår en omfördelning av arbetet och kortare arbetstid. Metoderna har redan prövats i en del större företag, även om man redan på 1800-talet konstaterade att arbetslösheten inte minskade trots att en kortare arbetsvecka systematiskt infördes i alla industriländer. Som ekonomen Renato Brunetta uttrycker det: ”I det långa loppet visar det sig att alla metoder är ineffektiva och att kostnaderna överstiger fördelarna.”

”Vi får inte bedra oss själva”, skriver tidskriften L’Espresso, ”problemet är komplicerat.” Är det alltför komplicerat? Finns det någon lösning på arbetslöshetsproblemet?

[Ruta på sidan 8]

Ett urgammalt problem

Arbetslöshet är ett gammalt problem. I hundratals år har människor vid olika tillfällen ofrivilligt varit utan arbete. Efter väl förrättat värv kunde tiotusentals arbetare som varit sysselsatta i ett stort byggnadsprojekt plötsligt bli friställda — åtminstone tills de fick arbete någon annanstans. Under tiden levde de ett minst sagt otryggt liv.

”Det medeltida samhället kunde därför uppvisa arbetslösa människor, även om det inte hade ett arbetslöshetsproblem i modern mening”, förklarar John Garraty i sin bok Arbetslösheten i historien. På den tiden betraktades emellertid de som inte arbetade vanligtvis som oduglingar och lösdrivare. Så sent som på 1800-talet var det många brittiska analytiker som ”främst associerade arbetslösheten med ’uteliggare’ och landsstrykare som sov under bar himmel eller drev omkring på gatorna under natten”, förklarar professor John Burnett i boken Idle Hands.

”Upptäckten av arbetslösheten” som fenomen skedde i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I många länder tillsattes särskilda kommissioner för att studera och lösa problemet, till exempel ”underhusets särskilda utskott rörande hjälpen mot utarmning genom arbetslöshet” i England år 1895. Arbetslösheten hade blivit ett samhällsproblem.

Insikten om arbetslöshetens natur växte dramatiskt, i synnerhet efter första världskriget. Under kriget, med dess frenetiska vapenproduktion, var arbetslösheten så gott som obefintlig. Men under 1920-talet skakades västvärlden av en rad konjunkturnedgångar som kulminerade i ”den stora depressionen”, vilken började år 1929 och drabbade världens alla industriländer. Efter andra världskriget upplevde många länder en ny högkonjunktur, och arbetslösheten minskade. Men ”dagens arbetslöshetsproblem kan spåras tillbaka till mitten av 1960-talet”, förklarar OECD. Arbetsmarknaden drabbades av nya slag genom 1970-talets oljekriser och den snabba utvecklingen inom informationsteknikens område och därmed sammanhängande permitteringar. Sedan dess har utvecklingen obevekligt gått mot allt större arbetslöshet, och i dag drabbas även tjänstemän och andra grupper som tidigare kunde känna sig säkra.

[Bild på sidan 7]

Kravet på fler arbetstillfällen löser inte arbetslöshetsproblemet

[Bildkälla]

Reuters/Bettmann