Tsetseflugan — Afrikas gissel?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NIGERIA
VI HADE nyligen flyttat till ett landsbygdsområde i Västafrika, och vi hade tropisk skog omkring oss. En eftermiddag gick min hustru in i klädkammaren och skrek: ”Det är en broms här inne!”
Flugan flög ut som ett skott ur klädkammaren och for in i badrummet. Jag ryckte åt mig en burk insektsmedel och sprang efter flugan och stängde dörren. Flugan syntes inte till någonstans. Plötsligt flög den rakt mot mitt ansikte. Den anfaller mig! Med fäktande armar försökte jag slå ihjäl den men lyckades inte. Flugan susade bort till fönstret. Myggnätet spärrade av flyktvägen, och flugan landade på det.
Jag siktade och sprejade insektsmedel på flugan. Vanligtvis skulle en sådan direktträff med insektsmedel omedelbart döda vilken insekt som helst. Men inte den här flugan. Den flög i väg och fortsatte att surra omkring i badrummet.
Den här flugan är tuff! Jag var övertygad om att insektsmedlet skulle göra sin verkan och att flugan snart skulle falla till golvet. Men det gjorde den inte. Nästa gång den landade sprejade jag den en andra gång, men den flög i väg igen.
Vad är det här för en superfluga? Ytterligare två direkta sprejträffar dödade den slutligen.
Jag tog på mig glasögonen och undersökte insekten noggrant. Den var större än en husfluga, men inte lika stor som en broms. Vingarna låg saxade över varandra på ryggen, vilket gav den ett mer strömlinjeformat utseende än vanliga flugor. En lång, nålliknande sugsnabel gick ut från området kring munnen.
Jag ropade till min hustru: ”Det är ingen broms. Det är en tsetsefluga.”
Sammandrabbningen gjorde mig medveten om svårigheten att utrota flugan från dess afrikanska domän på 11,7 miljoner kvadratkilometer, en yta större än USA:s. Varför vill människor utrota flugan? Tre anklagelser har riktats mot den. Första anklagelsen:
Den livnär sig på blod
Det finns 22 olika arter av tsetseflugor. Alla förekommer i de delar av Afrika som ligger söder om Sahara. Båda könen frossar på blod från ryggradsdjur och suger upp så mycket som tre gånger sin egen vikt vid ett enda bett.
De kalasar på ett stort antal betande djur — både sådana som hör hemma i Afrika och sådana som inte gör det. De biter också människor. Bettet är ett djupt, blodsugande stick, vasst och smärtsamt. Det kliar och gör ont på samma gång, och det blir en bulnad efter bettet.
Tsetseflugorna är skickliga. De slösar inte bort tid genom att flyga runt huvudet på dig. De kan fara som en kula mot någon men på något sätt slå till bromsarna och landa så försiktigt i ansiktet att det inte känns. De kan vara som tjuvar; ibland vet man inte om att de har stulit lite blod förrän de har gett sig av — och allt som återstår att göra är att utvärdera skadan.
Vanligtvis angriper de oskyddad hud. (De verkar tycka om min nacke!) Men ibland bestämmer de sig för att krypa upp i ett byxben eller en skjortärm innan de suger blod ur ett blodkärl. De kan också bita igenom kläder om de vill — det är ingen svårighet för en insekt som kan tränga igenom den tjocka huden på en noshörning.
Människor anklagar tsetseflugan för att vara inte bara smart, utan även fyndig. När jag en gång försökte döda en tsetsefluga med insektsmedel, flög den in i klädkammaren och gömde sig i mina badbyxor. När jag två dagar senare skulle ta på mig badbyxorna, bet den mig två gånger! Vid ett annat tillfälle gömde sig en tsetsefluga i min hustrus handväska. Hon tog med sig handväskan till ett kontor, och när hon skulle ta något i väskan, bet flugan henne i handen. Sedan flög den omkring i rummet och skapade förvirring bland kontorspersonalen. Alla slutade arbeta och försökte slå till den.
Den första anklagelsen mot tsetseflugan är alltså att den är en blodsugare med ett smärtsamt bett. Andra anklagelsen:
Den dödar djur
En del arter av tsetseflugor överför en sjukdom som förorsakas av små parasiter som kallas trypanosomer. När tsetseflugan suger blod från ett djur som har sjukdomen, sväljer den blod som innehåller parasiterna. Dessa utvecklas och förökar sig inne i flugan. När flugan sedan biter ett annat djur, överförs parasiterna från flugan till djurets blodomlopp.
Sjukdomen heter trypanosomiasis. Den form som påträffas hos djur kallas nagana. Naganaparasiter frodas i blodomloppet hos många djur som hör hemma i Afrika, speciellt buffel, blådykare, rörbock, penselsvin och vårtsvin. Parasiterna dödar inte dessa djur.
Men parasiterna är förödande för boskap som från början inte hörde hemma i Afrika — får, getter, grisar, hundar, hästar, kameler, mulåsnor, oxar och åsnor. Varje år dödar sjukdomen nagana tre miljoner djur, enligt tidskriften National Geographic.
Boskapsuppfödare i Östafrika, till exempel massajstammen, har lärt sig att undvika de områden där tsetseflugor är mest talrika, men ibland är det omöjligt på grund av torka och brist på bete. Under en torka för en tid sedan förlorade fyra familjer, som hade sina 600 djur tillsammans, ett djur om dagen på grund av flugan. Lesalon, en familjeäldste bland dem, sade: ”Vi massajer är ett modigt folk. Vi spetsar lejonet och möter den anfallande buffeln. Vi slår ihjäl den svarta mamban och tar itu med den arga elefanten. Men hur är det med orkimbai [tsetseflugan]? Då är vi hjälplösa.”
Det finns läkemedel för att bota nagana, men en del regeringar tillåter användning av dem endast under veterinärers tillsyn. Det finns goda skäl för det, eftersom ofullständiga doseringar inte bara leder till djurets undergång, utan också frambringar parasiter som är resistenta mot läkemedel. Det kan vara svårt för boskapsuppfödaren ute i bushen att i tid få tag på en veterinär som kan behandla hans döende djur.
De två första anklagelserna mot tsetseflugan har bevisats utom varje tvivel — den livnär sig på blod och sprider en sjukdom som dödar djur. Men det finns mer att säga. Tredje anklagelsen:
Den dödar människor
Människor berörs inte av naganatrypanosomer. Men mellan människor överför tsetseflugan en annan typ av trypanosomer. Den här formen av trypanosomiasis kallas sömnsjuka. Tro inte att en person som har sömnsjuka bara sover mycket. Sjukdomen är inte någon lycklig sömn. Sjukdomen börjar med lätt illamående, trötthet och låg feber. Därefter följer ihållande dåsighet, hög feber, ledsmärtor, svullna vävnader och förstorad lever och mjälte. I de sista stadierna, då parasiterna tränger in i centrala nervsystemet, drabbas patienten av en försämring av de mentala förmågorna, kramper, koma och död.
I början av detta århundrade hemsöktes den afrikanska kontinenten av sömnsjukeepidemier. Mellan åren 1902 och 1905 dödade sjukdomen cirka 30.000 människor i närheten av Victoriasjön. Under de årtionden som följde spreds sjukdomen till Ghana, Kamerun och Nigeria. I många byar var en tredjedel av invånarna smittade, vilket krävde omfattande evakuering av människor från flera floddalar. Olika läkarteam for ut till byarna och behandlade hundratusentals människor. Det var inte förrän mot slutet av 1930-talet som epidemin mattades av och upphörde.
I dag drabbar sjukdomen omkring 25.000 människor varje år. Mer än 50 miljoner människor i 36 länder som ligger söder om Sahara riskerar att drabbas av sjukdomen, enligt Världshälsoorganisationen. Även om sömnsjukan leder till döden om den inte behandlas, finns det läkemedel för att behandla den. Nyligen framställdes ett nytt läkemedel, kallat eflornithine, för att behandla sjukdomen — det första nya läkemedlet mot sjukdomen på 40 år.
Människor har utkämpat ett långt krig mot tsetseflugan och den sjukdom den sprider. År 1907 skrev Winston Churchill angående en kampanj för att utrota tsetseflugan: ”Ett finmaskigt nät håller obevekligt på att vävas runt den.” Så här i efterhand är det uppenbart att Churchills ”finmaskiga nät” hade stora hål. I boken Foundations of Parasitology heter det: ”Hittills har 80 års ansträngningar att utrota tsetseflugan haft ringa effekt på dess spridning.”
En värld i försvarsställning
Den amerikanske poeten Ogden Nash skrev: ”Gud skapade i sin vishet flugan, men glömde sedan tala om för oss varför.” Även om det är sant att Jehova Gud är Skaparen och har danat allting, är det verkligen inte sant att han är glömsk. Han låter oss utforska många saker själva. Hur är det då med tsetseflugan? Finns det något att säga till försvar för en som verkar vara en skurk?
Det kanske starkaste försvaret hittills är att dess roll i att förgöra boskap har varit till skydd för de vilda djuren i Afrika. Stora områden i Afrika påminner om grässlätterna i västra Förenta staterna — de har möjlighet att försörja hjordar av boskap. Men på grund av tsetseflugan dödas boskapsdjur av trypanosomer, parasiter som inte dödar de inhemska vilda betande djuren.
Många tror att om det inte hade varit för tsetseflugan, så hade de stora viltreservaten i Afrika för länge sedan intagits av boskapshjordar. ”Jag försvarar tsetseflugan”, sade Willie van Niekerk, guide i ett viltreservat i Botswana. ”Om vi skulle ta bort tsetseflugan, blir det en invasion av boskap, och boskap är Afrikas plundrare, eftersom de avbetar marken så hårt att kontinenten blir till en enda stor ödemark.” Han tillade: ”Flugan måste vara kvar.”
Alla håller naturligtvis inte med om det. Argumentet är inte övertygande för den man som ser hur barnen eller boskapen lider av trypanosomiasis. Det övertygar inte heller dem som hävdar att Afrika behöver boskap för att kunna vara självförsörjande.
Men utan tvivel finns det fortfarande mycket att lära om den roll tsetseflugan spelar i naturen. Även om anklagelserna mot den verkar starka, är det kanske för tidigt att fälla en dom.
På tal om flugor, så har en just flugit in i rummet. Ursäkta mig, medan jag förvissar mig om att det inte är en tsetsefluga.
[Bildkälla på sidan 11]
Tsetsefluga: ©Martin Dohrn, The National Audubon Society Collection/PR