Brolgatranan, hjälmkasuaren, emun och den svarthalsade storken — några av Australiens sällsynta fåglar

Från Vakna!:s korrespondent i Australien

HJÄLMKASUAREN saknar visserligen flygförmåga, men den är utrustad med skräckinjagande klor och beskrivs som världens farligaste fågel. Den kan hoppa, sparka och klösa med en förkrossande styrka. Sedd i profil liknar den sin släkting emun, som är lika välbeväpnad. Emun behöver inte heller några vingar — den springer med vindens hastighet. Som danskonstnär bär brolgatranan vittne om sin Skapares och Koreografs snillrikhet. Och när den svarthalsade storken skrider fram, högväxt och gracil, är den ett fågelvärldens paradexempel på värdighet och upphöjt lugn. Vare sig viggstjärtörnen befinner sig i luften eller sitter och bevakar ett byte, är det den fulländade jaktflygarens enkla och rena linjer som faller en i ögonen. Ja, var och en av dessa magnifika fåglar är i sanning ett skapelsens under. Det är oss därför ett nöje att få presentera ...

Den färgstarka hjälmkasuaren — regnskogens vän

I nordöstra Australiens och Nya Guineas yppiga regnskogar för den vackra hjälmkasuaren en undangömd tillvaro. Under den blå strupen hänger ett par långa, röda skinnflikar. Den väger mellan 30 och 60 kilo. Honan är större än hanen och kan bli nästan två meter hög. Dessutom är hon en aning färgrikare än han — en ovanlig företeelse i fågelvärlden. Frånsett under parningstiden går hanen förståndigt nog ur vägen för henne. När parningen är överstökad, lägger honan en kull glänsande gröna ägg, men sedan smiter hon helt enkelt i väg och låter hanen ruva dem och ta hand om ungarna. I stället parar hon sig med andra hanar och lämnar dem en efter en med var sin kull att ta hand om!

Skogsskövlingen har emellertid krävt sin tribut bland kasuarerna. I ett försök att öka populationen har man i naturreservatet Billabong Sanctuary i närheten av Townsville i Queensland gått in för att föda upp kasuarer i fångenskap och sedan släppa ut dem i det fria för att klara sig själva när de är gamla nog. Kasuaren är visserligen allätare, men i första hand äter den frukter, som den sväljer hela. Fröna från över hundra växtarter färdas på så sätt osmälta genom fågelns tarmkanal. Inbäddade i en skyddande och näringsrik klick gödningsmedel får de alltså en vidsträckt spridning i hela skogen. Naturskyddsexperter säger att detta kanske ger kasuaren en central plats bland växt- och djurarterna, för om den försvinner, så försvinner åtskilliga andra arter med den. Men är fågeln farlig för människan?

Bara för sådana som är dåraktiga nog att komma för nära. I själva verket är människorna ett långt större hot mot kasuaren än den någonsin har varit mot dem. I regnskogens dunkel kommer den att låta dig höra ett gutturalt muller för att du skall veta att den är i närheten. Du gör bäst i att förstå vinken. Gå inte närmare. Med all sannolikhet kommer den att rusa i väg genom undervegetationen och då använda sin hårda hjälm som skydd för huvudet. Men om den blir inträngd i ett hörn eller är sårad eller har ungar att försvara, kan den gå till angrepp, om du kommer för nära.

Emun — nomad och nationalsymbol

Emun är en nära släkting till kasuaren och något lite mer högväxt än den. Den finns i de flesta delarna av Australiens obygder. Av alla fåglar är det bara strutsen som är större. Den lättskrämda emun har höga, kraftiga ben som kan skicka i väg den med en hastighet av cirka 50 kilometer i timmen. Liksom kasuaren stoltserar den med tre livsfarliga klor på varje fot. Men till skillnad från sin släkting är emun en kringströvande nomad och är sällan aggressiv. Den äter praktiskt taget allt — larver, kål, till och med gamla kängor! Så snart emuhonan har lagt sina mörkgröna ägg — vanligen mellan 7 och 10, men ibland ända till 20 — gör hon precis som kasuarhonan — hon delegerar ruvningen och ungarnas uppfostran till hanen.

Mötet med européerna blev plågsamt för emun. På Tasmanien blev den snabbt utrotad av nybyggarna. Eftersom den gillar vete, förskaffade den sig på kontinenten epitetet skadedjur och föll därmed offer för prisjägare. Men trots den skoningslösa massakern visade emubeståndet prov på en enastående förmåga att komma igen, ja, i så hög grad att man i Västaustralien utfärdade en formlig krigsförklaring mot fågeln år 1932. Regeringen kallade bokstavligen talat in armén, som ryckte ut med flyg och två kulsprutor! Även om emun inte är känd för att vara någon lysande begåvning, så vann den faktiskt striden. ”Kriget” blev till offentligt åtlöje och en politisk belastning; tio tusen avlossade skott krävde på sin höjd några hundra fåglars liv. Men i det efterföljande utnötningskriget — emun kontra prisjägarnas dubbelbössor och statsfinansierad fri ammunition till bönderna — blev det omöjligt för emuerna att hålla ställningarna.

Trots allt har emun i våra dagar blivit en nationalsymbol. På Australiens vapensköld står den och blickar stolt mot en känguru, och den strövar omkring utan risk ute i vildmarken. Nu är det regnbrist som är dess värsta fiende. Det pågår till och med på försök avel och uppfödning av emuer. Man tar sikte på en lång rad produkter: kött som är helt och hållet fritt från fett; starkt, hållbart läder; fjädrar; olja, som kommer från ett fettförråd på fågelns bröst. Att emuns kött är fullständigt fettfritt beror på att dess fett är samlat på detta enda ställe.

Tycker du om att dansa?

Kanske inte, men brolgatranorna gör det verkligen. ”De radar upp sig någotsånär mitt emot varandra i sin ’balsal’ på strandkanten”, heter det i boken The Waterbirds of Australia, ”alltifrån ett enda par till ett dussintal, antalet gör detsamma, och så börjar de dansa. De struttar fram på sina styltor till ben, medan de skakar de till hälften utfällda vingarna, bugar och knycker på huvudet. De rycker fram och retirerar, samtidigt som de utstöter milt klunkande och skallande rop. Då och då stannar en fågel upp, kastar huvudet tillbaka och trumpetar vilt. Fåglarna kan också ta ett språng någon meter upp i luften och landa mjukt på marken tack vare de breda svarta och grå vingarna. Småkvistar eller grässtrån tas upp och kastas omkring. När de faller tillbaka, försöker brolgatranorna fånga dem i luften eller genomborra dem med näbben.” En imponerande föreställning, särskilt när man tänker på fågelns storlek, en meter hög och med en vingbredd på två meter!

Många fågelarter genomför komplicerade parningslekar och uppvisningar under häckningstiden, men brolgatranan, en av de största av alla tranor, är en entusiastisk åretruntdansare. Den har i själva verket fått sitt namn från aboriginernas gamla sägen om en ryktbar dansös som hette Buralga. En elak trollkarl uppvaktade henne, men hon visade ifrån sig hans närmanden. Han hämnades genom att förvandla henne till en behagfull trana.

Den svarthalsade storken

En fågel som, även den, tillhör våtmarkerna är den svarthalsade storken, Australiens enda stork. Den hör hemma i kontinentens norra och östra kusttrakter, där det är hett och fuktigt. (Den kallas här också jabiru. Den sydamerikanska jabirun är emellertid en helt annan storkart.) Med sin smärta gestalt, 130 centimeter i längd, och sina effektfulla färger är den svarthalsade storken lätt att urskilja bland de otaliga andra fåglarna i våtmarken. När den skrider fram i det grunda vattnet, stöter den sin långa, bastanta näbb så kraftigt ner i vattnet att den måste fälla ut vingarna en bit för att inte tappa balansen.

Vilka väldiga vingar sedan! Med sina två meter mellan vingspetsarna och handpennorna utspärrade som fingrar svingar den svarthalsade storken sig upp i långsamma cirklar, tills man bara ser ett litet kryss på himlen. Ja, en flygande stork, som med sin långa hals och sina långa vingar och ben avtecknar sig mot den nedgående tropiksolens väldiga röda klot, är faktiskt en omhuldad symbol för Nordaustraliens våtmarker.

Viggstjärtörnen — luftens kung

Ett stenkast rakt ut från en bergstopp i Victoria fladdrade en viggstjärtörn av och an trots den bitande hårda vinden som höll alla andra fåglar borta från luftrummet. Författaren David Hollands fick bevittna sitt livs uppvisning i konstflygning: ”Örnen hängde där”, skriver han, ”praktiskt taget orörlig och fullständigt hemmastadd i denna stormiga omgivning. ... Medan jag tittade på, sänkte den sig, drog in vingarna och dök lodrätt. Den föll hundra meter, och därpå bredde den ut vingarna bara en aning men tillräckligt för att fara upp igen nästan lika högt som den hade varit från början. ... Den planade ut med en halv roll, steg sedan högre [och] upprepade skådespelet på nytt och på nytt genom att göra en nervkittlande djupdykning ner mot dalbottnen och så stiga igen i en outtröttlig och spännande uppvisning.”

Med sin vingbredd på två och en halv meter och den tydligt kilformade stjärten är denne behagfulle och kraftfulle monark omöjlig att förväxla med någon annan fågel på det australiska himlavalvet. Klorna kan gripa tag i något med tre tons styrka! Men en tid menade man att det enda ”rätta” sättet att betrakta en viggstjärtörn var genom kikarsiktet på ett gevär. Den har nämligen blivit förföljd därför att den då och då tar sig ett lamm. Så var det också med dess amerikanska släkting, den vithövdade havsörnen. Den sköts skoningslöst i avsikt att skydda laxen och pälsindustrin. I boken Birds of Prey heter det att ”få andra rovfåglar i världen har blivit så svårt förföljda som viggstjärtörnen. ... I nästan hundra år betraktade man den som ett skadedjur ... , och de som kunde visa att de hade dödat någon fick skottpengar.”

Men allteftersom åren gick upphörde anklagelserna. Dess huvudsakliga kost visade sig vara vildkaniner och då och då något djur ur den ursprungliga australiska faunan, däribland vallabyer upp till två gånger örnens egen vikt. Detta avslöjande förskaffade äntligen örnen människans vänskap liksom också lagligt skydd.

Ja, vilken förvånansvärt sammansatt, vacker och livsnödvändig del av livets väv här på jorden är inte fåglarna! Det får vi nog lära oss med tiden, men ofta når denna insikt fram alldeles för sent — inte förrän girigheten och okunnigheten krävt sin tribut. Men det är verkligen uppmuntrande att veta att vi, om vi är uppmärksamma, redan nu kan låta våra öron njuta av allt som på himlavalvet, i skogarna och i våtmarkerna på vår vackra planet kluckar, sisar, skrockar, kacklar, kvittrar, piper, knarrar, visslar, drillar, snattrar och skriar!

[Bilder på sidan 16]

Hjälmkasuar

Brolgatrana

[Bildkälla]

Till vänster och längst ner: Australian Tourist Commission (ATC); högst upp i mitten och till höger: naturreservatet Billabong Sanctuary, Townsville, Australien

[Bilder på sidan 17]

Örn

Emu

Svarthalsad stork

[Bildkälla]

Örnungar och emuhuvud: Graham Robertson/NSW National Parks and Wildlife Service, Australien; flygande örn: NSW National Parks and Wildlife Service, Australien; emu med unge samt svarthalsad stork: Australian Tourist Commission (ATC)

[Bildkälla på sidan 15]

Till vänster: Graham Robertson/NSW National Parks and Wildlife Service, Australien; till höger: Australian Tourist Commission (ATC); högst upp: naturreservatet Billabong Sanctuary, Townsville, Australien