När åkermark blir öken

DET uppges att åkermark i nästan 100 länder långsamt förvandlas till öken, vilket påverkar livet för mer än 900 miljoner människor och förorsakar en årlig förlust på uppskattningsvis 280 miljarder kronor i de globala inkomsterna. Även om fattiga områden är hårdast drabbade (81 av länderna är utvecklingsländer), hotas länder på varje kontinent av ökenspridning.

I Förenta nationernas miljöprogram (UNEP) betecknas ökenspridningen som ”ett av de allvarligaste globala miljöproblemen”. Samtidigt säger forskare också att ”öknen inte rycker framåt”. Hur kan det komma sig?

Öknar är i rörelse — definitioner ändras

Efter den långa torkan i Sahelbältet i Afrika (1968–1973) hade bilden av öknar som tog över åkermark etsat sig fast i människors sinnen. De ”scenarier om undergång och död” som vetenskapsmän målade upp på den tiden, säger Donald A. Wilhite, chef för International Drought Information Center vid University of Nebraska i USA, var emellertid ”grundade på otillräcklig information under en relativt kort tidsperiod, vilket gav en felaktig bild”.

Avancerade satellitbilder som registrerar mängden biomassa (levande organismer) visar att vegetationen varierar i mängd under torr- och regnperioder. Dessa variationer, säger experter, ”ger intryck av att öknen utbreder sig eller minskar”. Öknar ”rör sig”, men det är inte alltid så att de ”rycker fram”. Trots detta ”förekommer ökenspridning”, påpekar dr Wilhite. Men vad betyder egentligen detta?

Ökenspridning

”Ökenspridning” förväxlas ofta med öknars utbredning och minskning. Men ökenspridning, förklarar en grupp forskare, syftar på ett annorlunda fenomen. Medan utbredning och minskning sker i utkanterna av befintliga öknar, inträffar ökenspridning i ytterst torra områden, av vilka några kanske ligger långt från någon öken. Stora områden med sådan torr åkermark, vilka utgör 35 procent av jordens landyta, förvandlas långsamt till öknar. Det fenomenet betraktas nu som ökenspridning.

Trots den här vidare synen beträffande var någonstans ökenspridning sker fortsätter ändå förvirringen angående dessa två fenomen. Varför? Panos, en upplysningsorganisation med säte i London som specialiserat sig på utvecklingsfrågor, pekar på en orsak. Ibland håller politiska ideologer liv i den tydliga bilden av framryckande öknar, eftersom det är ”en bild runt vilken det är lättare att få politiskt stöd än det är för den mer komplicerade processen med ’ökenspridning’”.

”Föränderlig kunskap har framkallat åtskilliga debatter angående vad ’ökenspridning’ i själva verket är”, påpekar Panos. Och vem bär skulden för ökenspridningen — människan eller klimatet? Förenta nationerna föreslog först att man definierar ökenspridning som ”jordförstöring i torra, regnfattiga och delvis fuktiga områden huvudsakligen på grund av skadlig mänsklig inverkan”. (Kursiverat av oss) Den här definitionen var många länder inte nöjda med, säger Camilla Toulmin, chef för Drylands Project vid International Institute for Environment and Development, därför att den lägger ansvaret för ökenspridning på människan. För en tid sedan ändrades därför sista delen av definitionen till ”på grund av klimatförändringar och mänsklig verksamhet”. (Kursiverat av oss) Den här nya definitionen lägger skulden för ökenspridning på både människan och klimatet, men den gjorde inte slut på debatten. Varför inte det?

”En del experter tror”, säger Panos, ”att mångfaldigandet av definitioner och efterföljande oenighet i själva verket är ett försök att försäkra sig om extra pengar för ett större antal länder som ansågs vara i riskzonen.” Resultatet av den fortsatta oenigheten är att ”själva uttrycket har blivit nästan meningslöst”. Det finns de som till och med tycker att uttrycket ”ökenspridning” borde frångås helt och hållet. Men att man byter ut ordet kommer naturligtvis inte att lösa problemet eller ta bort orsakerna till det. Vilka är orsakerna till ökenspridning?

Grundorsakerna och konsekvenserna

Alan Grainger framhåller i sin bok Desertification att grundorsakerna är överodling, överbetning, avskogning och undermåliga bevattningsmetoder. När två eller fler av dessa orsaker inträffar samtidigt, leder det vanligtvis till ökenspridning. Därtill kommer att bidragande faktorer — till exempel förändringar i befolkningen, i klimatet och i sociala och ekonomiska förhållanden — gör problemet mer akut.

Ett tydligt resultat av ökenspridningen är att markens förmåga att producera föda försämras i hög grad. Det inträffar över hela världen, men särskilt i Afrika, där 66 procent av kontinenten utgörs av öken eller torrt land. Ökenspridningen har emellertid fått ytterligare bittra följder. Den leder till krig. ”I det invecklade nätverk av orsaker som leder till social och politisk instabilitet, blodsutgjutelse och krig”, konstaterar boken Greenwar—Environment and Conflict, ”spelar utarmningen av miljön en allt större roll.”

Till och med ansträngningar att förhindra krig leder till skada för miljön och förvärrar fattigdomen. Hur då? ”Ställda inför politisk instabilitet orsakad av strider över krympande tillgångar som en följd av jordförstöring”, förklarar Panos, ”svarar regeringar ofta med militära metoder för att kuva våldet. På så sätt anslår regeringar resurser till det militära i stället för till att minska fattigdomen.” Vad kan då göras för att bekämpa ökenspridningens orsaker hellre än att bekämpa följderna av den?

Ingen snabb lösning

Efter att ha funderat över den frågan i 13 månader antog representanter för mer än 100 länder ”FN:s konvention för att bekämpa ökenspridning”, en plan som, enligt FN, är ”ett viktigt steg framåt” för att motverka ökenspridning. Konventionen krävde bland annat att tekniska metoder för bekämpning av ökenspridning förmedlas från industriländerna till utvecklingsländerna, att forsknings- och utbildningsprogram upprättas och, framför allt, att man bättre tillvaratar lokalbefolkningens kunskap. (UN Chronicle) Kommer den här nya överenskommelsen att sätta stopp för förstöringen av odlad jord?

För att åstadkomma en förändring behövs såväl ord som konkret understöd, säger Panos. Hama Arba Diallo, en av organisatörerna bakom konventionen, uppgav att mellan åren 1977 och 1988 användes omkring 7 miljarder kronor per år till åtgärder mot ökenspridning. Men för att få verklig framgång behöver de 81 utvecklingsländerna, enligt UNEP, ge ut omkring fyra till åtta gånger det beloppet.

Men vem skall betala räkningen? ”Det kommer inte att bli mycket nya pengar från industriländerna till bekämpning av ökenspridning”, varnar Panos och tillägger att det är ”orealistiskt för fattiga länder som lider av ökenspridning att förvänta en lätt eller snabb lösning som ett resultat av konventionen”. Det faktum att ökenspridningen nu i alla fall diskuteras över hela världen ger problemet en hög profil, ”vilket i sig självt är en framgång”, avslutar Panos i en optimistisk ton.

”Vildmarken ... kommer att jubla”

Under de senaste årtiondena har verkligen många män och kvinnor haft framgång i att göra mänskligheten mer medveten om den katastrof som fortsatt ökenspridning skulle innebära. Paroller som ”Före människan fanns det skogar, efter henne finns det öken” manar människor att vända på den situationen.

Välinformerade människor inser likväl att ökenspridningen är ett komplicerat problem. De är realistiska nog att förstå att människan, hur välmenande hon än är, har begränsningar när det gäller att göra något åt orsakerna till vår tids globala problem.

Samtidigt är det emellertid uppmuntrande för människor som är oroade över vår planets framtid att veta att jordens Skapare har lovat att på ett effektivt sätt ta itu med detta och andra miljöproblem. Och eftersom Guds löften, som finns upptecknade i Bibeln, alltid har visat sig vara sanna, är det realistiskt att se fram emot uppfyllelsen av det som Jehova inspirerade profeten Jesaja att skriva angående framtiden för öknar och fördärvat land: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen. ... Ty i vildmarken kommer vatten att ha brutit fram och strömmar på ökenslätten. Och den av hetta förbrända marken kommer att ha blivit som en vassrik göl och den törstiga marken som vattenkällor.” (Jesaja 35:1–7; 42:8, 9; 46:8–10) Vilken glädje det kommer att bli att i en nära framtid få bevittna hur ökenspridningen hejdas och går åt andra hållet!

[Ruta på sidan 16]

Andelen land som är öken eller torr mark

Afrika 66%

Asien 46%

Australien 75%

Europa 32%

Nordamerika 34%

Sydamerika 31%

Världen 41%

[Ruta på sidan 17]

Förvandlar konstbevattning uppodlad mark till öken?

Kan konstbevattning — att man bevattnar jorden — förvandla uppodlad mark till öken? Ja, felaktig bevattning kan göra det. Detta inträffar när konstbevattnad mark inte är ordentligt dränerad. Först blir jorden genomdränkt, därefter blir den salt, och sedan bildas en saltskorpa på ytan. ”Felaktig bevattning”, konstaterar Panos, ”förvandlar uppodlad mark till öken lika snabbt som nya bevattningssystem tas i bruk.”

[Karta på sidorna 16, 17]

ÖKEN

I FARA

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.

[Bilder på sidan 15]

Åkermark förvandlas långsamt till öken