Bibelns syn

Bör de kristna vara pacifister?

”Kyrkorna bör återigen bli pacifistiska, precis som de var under kristendomens första århundraden.” Hubert Butler, irländsk författare.

SÅ SKREV Hubert Butler modigt efter ett besök i Jugoslavien efter andra världskriget. Han skrev det i en essä år 1947, men den kom inte att publiceras förrän i fjol. Han var chockerad över hur ”den kristna kyrkan under kriget blundat för fasansfulla brott och avvikit långt från Kristi lära”.

Butler var inte rädd för att uppträda till försvar för impopulära saker eller grupper, och han var i regel ensam i sin uppfattning. Han ställde oförskräckt kyrkans handlingssätt i kontrast till Jehovas vittnens modiga hållning, vilka i The Irish Times beskrevs som ”den absolut mest oskyldiga och klanderfria opolitiska sekten av alla”. I sin essä ”Rapport om Jugoslavien” skrev Butler att vittnena, som ”förkastade alla de spetsfundigheter genom vilka ledare inom det politiska och religiösa livet sökte rättfärdiga krig”, ställdes inför rätta av de jugoslaviska myndigheterna för sin vägran att ansluta sig till krigsrörelsen.

Men är det enligt Bibeln korrekt att beskriva Jehovas vittnen som pacifister? Det kan, för att förklara saken närmare, bero på vad man lägger i ordet ”pacifist”. Butler använde uttrycket för att berömma vittnena för deras mod att till ett högt pris för sig själva vägra att gripa till vapen i krig. Men många människor som är gripna av krigshysteri betraktar en pacifist enbart som ”en feg stackare eller en förrädare, en som är angelägen att dra sig undan sitt ansvar mot sin nation”. Men är den synen korrekt?

Motstånd mot krig eller våld

I Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary heter det att en pacifist är en person som ”starkt och aktivt är emot konflikt och i synnerhet krig”. Det uppslagsverket definierar ”pacifism” som ”motstånd mot krig eller våld som ett sätt att lösa konflikter; i synnerhet vägran att bära vapen på moraliska eller religiösa grunder”. Hur skulle dessa definitioner passa in på de troende i den första kristna församlingen?

De vägrade verkligen att ”bära vapen på moraliska eller religiösa grunder” och undvek alla konflikter och krig. Varför det? Jo, därför att de visste att Jesus hade sagt att hans efterföljare inte skulle vara ”någon del av världen” och att alla som tog ”till svärd” skulle ”gå under genom svärd”. (Johannes 15:19; Matteus 26:52) I boken The Early Church and the World säger en historiker att ”åtminstone fram till Marcus Aurelius’ regering [161–180 v.t.] blev ingen kristen soldat efter sitt dop”. I boken The New World’s Foundations in the Old skriver en annan historiker: ”De första kristna trodde att det var fel att strida, och de tjänade inte i kejsardömets här ens när den behövde soldater.”

De kristnas uppdrag var att predika de goda nyheterna. (Matteus 24:14; 28:19, 20) De insåg att Gud inte hade gett dem i uppdrag att föra krig mot hans fiender och så att säga handla som hans skarprättare. (Matteus 5:9; Romarna 12:17–21) Det var, som Butler säger, först när de så kallade kristna hade avvikit långt från Kristi lära som de blev insnärjda i nationernas krig. Då välsignade prästerskapet härarna och bad om seger, ofta på båda sidor av konflikten. (Jämför Johannes 17:16; 18:36.) I sin bok Civilisation skriver Kenneth Clark att under gångna århundraden utkämpade exempelvis protestanter och katoliker många blodiga krig som ledde till de ”ohyggligheter” som kom att hemsöka Västeuropa, krig i vilka ”båda sidor förklarade sig vara redskap för Guds vrede”. I McClintock och Strong’s Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature heter det att de argument som framförts för att rättfärdiga detta slags krig av allt att döma hade ”uppstått ur en önskan att blidka den världsliga makten och helt klart är emot den forntida kristna läran och hela andan i evangeliet”. — Jakob 4:4.

Helt och hållet emot krig?

Men var ”den forntida kristna läran och hela andan i evangeliet” egentligen pacifistisk? Kunde de första kristna med rätta beskrivas som pacifister, så som det ordet definierades tidigare? Nej! Varför det? Först och främst för att de erkände Guds rätt att föra krig. (2 Moseboken 14:13, 14; 15:1–4; Josua 10:14; Jesaja 30:30–32) De ifrågasatte inte heller Guds rätt att bemyndiga det forntida Israel att strida för honom, när den nationen tjänade som hans enda redskap på jorden. — Psalm 144:1; Apostlagärningarna 7:45; Hebréerna 11:32–34.

Gud har inte bara rätten, utan också en på rättvisa grundad förpliktelse, att avlägsna onda människor från jorden. Många ogärningsmän kommer aldrig att rätta sig efter Guds tålmodiga vädjanden till dem att ångra sig och bättra sig. (Jesaja 45:22; Matteus 7:13, 14) Det finns gränser för hur länge Gud kommer att tolerera ondskan. (Jesaja 61:2; Apostlagärningarna 17:30) De kristna inser därför att Gud till slut med våld kommer att avlägsna onda människor från jorden. (2 Petrus 3:9, 10) Detta kommer, som Bibeln har förutsagt, att ske vid ”Herren Jesu uppenbarelse från himlen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, då han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. — 2 Thessalonikerna 1:6–9.

I Bibelns sista bok beskrivs denna konflikt som ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” — Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Det sägs där att Jesus Kristus skall ta ledningen i detta krig och att han ”för krig i rättfärdighet”. (Uppenbarelseboken 19:11, 14, 15) Jesus Kristus kallas med rätta ”Fredsfurste”. (Jesaja 9:6) Men han är inte någon pacifist. Han har redan utkämpat ett krig i himlen för att befria den från alla Guds upproriska fiender. (Uppenbarelseboken 12:7–9) Och snart kommer han att utkämpa ännu ett krig för att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. Men hans jordiska efterföljare kommer inte att ta del i verkställandet av den domen från Gud. — Uppenbarelseboken 11:17, 18.

De sanna kristna älskar fred. De förhåller sig fullständigt neutrala till världens militära, politiska och etniska konflikter. Men de är inte pacifister i egentlig mening. Varför inte det? Jo, därför att de välkomnar Guds krig som till slut skall genomföra hans vilja på jorden — ett krig som skall avgöra den stora stridsfrågan om universell suveränitet och en gång för alla befria jorden från alla fiender till fred. — Jeremia 25:31–33; Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10.

[Bildkälla på sidan 22]

Kristus hånad/The Doré Bible Illustrations/Dover Publications, Inc.