Varför Jehovas vittnen inte är pacifister

”Jehova är en stridsman; Jehova är hans namn.” — 2 Mos. 15:3, AS; Yg.

1. På vilken fråga angående Jehovas vittnen söker vi här finna svaret?

JEHOVAS vittnen! Bara en hop pacifister!” Så kommer en hel mängd människor att utropa med hån i stämman. Och så har de blivit ledda till att tänka genom de anklagelser som har utslungats mot dessa vittnen av deras, fiender. Men är vittnena pacifister, som söker krypa in under den täckmantel som heter krigstjänstvägran av samvetsskäl, därför att de är rädda för att slåss? Låt oss här ärligt försöka få fram det rätta och rättvisa svaret på denna brännande fråga. Vad har de att säga till sitt försvar?

2. Vilket uttalande gjorde de om detta i Yankee Stadium? Varför?

2. Vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Yankee Stadium i New York år 1950 hade 10.000 utländska deltagare infunnit sig från mer än sextio andra länder. De flesta av dessa hade blivit bemötta med mycken religiös partiskhet och fått utstå stora svårigheter, påfrestningar och obehag, därför att de blev tvungna att rentvå sig från den falska beskyllningen att vara ”extrema pacifister”. Ett protestmöte hölls under sammankomsten på fredagseftermiddagen den 4 augusti, varvid de 70.000 amerikanska deltagarna i dessa utländska bröders närvaro antog ett gemensamt uttalande, kallat ”Beklagande och protest”, och vid slutet av eftermiddagens möten utdelades en million tryckta exemplar av detta uttalande. Detta fyrsidiga tryckalster riktade med kraft uppmärksamheten på vad det kallade ”Partiskt bemötande på grund av falsk anklagelse för pacifism” och sade: ”När man klistrar på oss etiketten ’extrema pacifister’, sker detta utan grund och är en medveten lögn, som har till syfte att framkalla fördomar emot oss och denna internationella sammankomst. De har gjort såsom Skriften har profeterat, ’övat våld i lagens namn’. — Ps. 94:20. Extrem pacifism är inte vad vi predikar. Vi är inte pacifister. ... Att påstå att vi är extrema pacifister är en lögn.”

3. Hur definieras pacifism? Kan vittnena beskyllas för denna inställning?

3. Enligt definitionen i Websters New International Dictionary (andra oförkortade upplagan, av år 1943) har pacifism denna innebörd: ”Opposition mot krig eller mot bruket av militärmakt i något som helst syfte; i synnerhet ett tänkesätt som opponerar mot allt vad krig heter, framhåller den militära utbildningens nackdelar och de kostnader, som krig medför, och gör gällande att intenationella tvister bör biläggas uteslutande genom skiljedom.” Denna pacifism kan inte ens, bibeln själv beskyllas för att lära, och inte heller kan Jehovas vittnen, som på det mest skrupulösa sätt håller sig till bibeln, påstås göra detta.

4. Hur lång är deras historia? Visar den att de kan anklagas för pacifism?

4. När folk uttalar en dom över Jehovas vittnen, är de böjda för att tänka på dem som en religiös sammanslutning, vilken ännu inte är hundra år gammal. Det är sant att detta säregna namn kom i rampljuset år 1931, när dessa trogna kristna överallt på jorden offentligt och enhälligt antog resolutioner, genom vilka de tillbakavisade de föraktfulla namn som fienderna hade fästat vid dem och vidkände sig det skriftenliga namnet ”Jehovas vittnen”. Men deras historia är mycket längre än hundra år. Redan på 700-talet före Kristus tillkännagav profetian för Guds utvalda folk: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare som jag har utvalt; ... jag har kungjort, och jag har frälsat, och jag har visat; och det fanns ingen främmande gud ibland eder; därför ären I mina vittnen, säger Jehova, och jag är Gud.” (Jes. 43:10—12, AS) I själva verket sträcker sig Jehovas vittnens historia hela vägen tillbaka till Adams son Abel, som dennes broder Kain dödade, därför att Abel hade fått ett gynnsamt vittnesbörd från Jehova Gud. I kapitlen 11 och 12 av sitt brev till hebréerna visar aposteln Paulus, att det förhåller sig så. I hela denna historia, som omfattar nästan sex tusen år, finns inte ett enda fall omtalat, som visar att Jehovas, vittnen kan anklagas för ”opposition mot krig eller mot bruket av militärmakt i något som helst syfte”, vilket är definitionen av begreppet pacifism.

5. Hur visar Paulus att de var krigare? Vem gav dem seger?

5. Vi skulle kunna gå igenom hela listan över Jehovas vittnen alltifrån Abraham för att visa att de inte var pacifister. Aposteln Paulus talar om för oss, hur Abraham ”återvände från att hava dräpt konungarna” och mottog konung Melkisedeks välsignelse. (Hebr. 7:1—4; 1 Mos. 14:14—21) Han talar om Mose, som förde israeliterna till det utlovade landets gränser. Därpå omtalar han en höjdpunkt under Josuas krig för att rensa det utlovade landet från de omoraliska hedniska inbyggarna och tillägger: ”Och vad mera skall jag säga? Ty tiden räcker icke till för mig, om jag fortsätter och berättar om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David, såväl som Samuel och de andra profeterna, vilka genom tro besegrade riken i strid, verkade rättfärdighet, fingo löften, tillstoppade lejons gap, höllo tillbaka eldens kraft, undgingo svärdets egg, efter svaghetstillstånd gjordes fulla av kraft, blevo tappra i krig, drevo utländska härar på flykten.” (Hebr. 11:30—34, NW) Var och en som Paulus omnämner där var en krigare. Jehova gav dem seger. Endast därför att Jerusalem bevisade sig otroget mot Gud efter upprepade varningar genom hans vittnen, överlämnade Jehova judarna åt de babyloniska krigshärarna och stred inte för dem. Han hade i förväg underrättat dem om att straff skulle följa på olydnad, och så lät han detta komma över dem och hävdade därigenom sitt ord. — 5 Mos. 28:36—67.

Nehemja, Mordokai och Ester var krigare

6. Stred de landsflyktiga judarna i Babylons krigshärar eller inte? Vad var orsaken?

6. I sjuttio år var judarna eller israeliterna i landsflykt i babyloniska provinser. Anslöt de sig till Babylons här och stred för Babylons världsherravälde? Nej, det gjorde de inte, om också några judar, såsom Daniel och hans tre hebreiska kamrater, togs i regeringens tjänst trots sin samvetsgranna tillbedjan av Jehova Gud. Fastän de tre nämnda hebréerna intog höga tjänsteställningar inom rikets förvaltning, vägrade de likväl att våldföra sig på sitt samvete och böja sig för härskarens, Nebukadnessars, påbud och utöva avgudadyrkan genom att hylla bildstoden som representerade den politiska staten, den gyllene bildstod som den diktatoriske härskaren hade ställt upp till att gemensamt tillbedjas av alla element inom hans rike. (Dan. 3:1—30) När Babylon blev omstörtat, var de fångna israeliterna inte med i dess härar, som stred för att rädda det från fall. De visste att Jehovas profetior hade förutsagt dess störtande, och varför skulle de då strida mot de gudomliga profetiornas uppfyllelse och till på köpet för ett förtryckande världsvälde?

7. Hur handlade Daniel, när staten sökte hindra honom att tillbedja Gud?

7. Under de segrande medernas och persernas nya styrelse togs den åldrige Daniel i regeringens tjänst av den mediske konung Darius eller Darejaves. Han blev den ledande fursten över alla konungens satraper. När de avundsjuka fienderna inte kunde finna någon sak mot Daniel annat än i hans trogna lydnad för sin Guds, Jehovas, lag, då övade de våld mot honom i lagens namn. Fastän Daniel riskerade att bli kastad i lejongropen och fast hans statliga ämbete stod på spel, vägrade han likväl att våldföra sig på sitt samvete. Han böjde sig inte för den rikets lag, som förbjöd bön till Jehova och som krävde att envar skulle se upp till den politiska staten som den som kunde skänka allt. Daniel gav åt härskaren endast vad som tillhörde denne, men åt Gud den tillbedjan och lydnad som tillhörde eller tillkom honom. Gud tillslöt lejonens gap för Daniel, men de som hade övat våld mot honom genom en listigt uttänkt lag blev själva kastade för lejonen. — Dan. 6:1—28.

8, 9. Blev judarna pacifister, sedan de kommit tillbaka från landsflykten i Babylon? Hur kastar Nehemja ljus över denna fråga?

8. Persern Cyrus eller Kores efterträdde Darius som härskare. I hans första regeringsår fick de fångna judarna tillåtelse att återvända till den plats där Jerusalem hade stått och återuppbygga Jehovas tempel. De behövde inte strida för sin befrielse med vapenmakt, utan den allsmäktige Guden återförde dem för sitt namns skull och därför att de bättrade sig och ägnade sig åt hans tillbedjan. Men inte ens efter detta återbördande till sitt hemland blev judarna pacifister.

9. Detta förhållande är värt att lägga märke till i Nehemjas fall. Han var en jude i statens tjänst såsom munskänk och nära rådgivare åt den persiske konung Ahasverus. Han gjordes till ståthållare över den judiska provinsen i Palestina och sändes för att bygga goda murar åt den återuppbyggda staden Jerusalem. De hedniska fienderna anklagade Nehemja för att försöka separera från riket. ”Och de sammansvuro sig allasammans för att gå åstad och angripa Jerusalem och störa folket i deras arbete.” Hur handlade Nehemja? Han lämnade inte Gud ur räkningen, ty han visste, att ”om Jehova icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt”. (Ps. 127:1, AS) Därför säger oss berättelsen följande: ”Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag och natt för att skydda oss mot dem. ... Och sedan jag hade besett allt, stod jag upp och sade till ädlingarna och föreståndarna och det övriga folket: ’Frukten icke för dem; tänken på Herren, den store och fruktansvärde, och striden för edra bröder, edra söner och döttrar, edra hustrur och edra hus.’” Från den stunden arbetade byggningsmännen på muren, beväpnade med spjut, sköldar, bågar och ringbrynjor och omgjordade med svärd. Sammansvärjningen blev på det sättet omintetgjord. (Neh. 4:8—23) Det gällde här Guds sak och hans folks frihet att obehindrat tillbedja honom. Det var därför som dessa israeliter hade valt att strida. Det var inte för det persiska väldets ära och makt de stred. De kämpade för sina bröder, som tillhörde Guds organisation och som tillbad honom.

10, 11. Hur visades detta också i Mordokais och Esters fall?

10. I andra provinser av det persiska riket rådde heller ingen pacifism å judarnas sida. Mer än sextio år efter det att en judisk kvarleva hade återbördats till Jerusalem blev judarna överallt i perserriket anklagade av en religiös fiende i hög statlig ämbetsställning. De var olika alla andra människor; jämte rikets lag hade de Jehovas lagar, som innehöll stadgar om deras tillbedjan av Gud. Därför sade den onde fienden Haman: ”Deras lagar äro olika alla andra folks, och de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen värdigt [icke till konungens fördel, KJ] att låta dem vara.” Och han begärde och fick en lag införd om att de skulle förgöras, redan innan det åter hann bli tid för påsken. — Est. 3:8—15.

11. Enligt juden Mordokais råd förde drottning Ester en kamp med lagen som vapen och vädjade till den allra högsta juridiska instansen i riket, konung Ahasveros själv. Med risk att själv mista livet anropade hon honom om hjälp åt sitt folk och avslöjade samtidigt deras religiöse fiende Hamans, illvilliga anslag. Denne onde förföljare blev hängd i en galge som han hade upprest åt Mordokai, och Mordokai blev befordrad till ett högre ämbete inom den persiska statsförvaltningen. Med konungens bemyndigande utfärdade han en stadga som lades till statens lagar och gav judarna tillåtelse att på den dag, då deras fiender enligt bestämmelsen skulle angripa dem, ”församla sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som angrepe dem, deras barn och kvinnor”. Vägrade judarna pacifistiskt att handla i överensstämmelse med denna lag och försvara sig med vapenmakt? Nej! På den trettonde och fjortonde dagen i deras sista månad, Adar, kämpade de tappert till försvar för sitt eget och för sina bröders liv. Jehova Gud var med dem i detta och skänkte dem seger och uppfyllde sin egen profetiska befallning om att amalekiterna skulle utrotas till sista man. Judarna, hans vittnen, brukade han såsom sina skarprättare. — Est. 8:10 till och med 9:16, AS; 2 Mos. 17:13—16.

Ingen övergång till pacifism vid världens ände

12. Varför uppehåller inte vittnena i våra dagar denna tradition i fråga om att deltaga i krig, då de inte utger sig för att vara pacifister?

12. Många av våra läsare eller ämbetsmän i det allmännas tjänst kan fråga: Om Jehovas vittnen i våra dagar är sammanlänkade i en enda obruten kedja med dessa forntida vittnen, som har en sådan historia, hur kommer det sig då, att de inte fullföljer denna tradition och strider med vapenmakt? Varför finner man dem inte i kristenhetens arméer? Varför söker de bli befriade från militärtjänst? Varför går de så långt, att de till och med vägrar att utföra civilt arbete, som anvisas åt pacifister och samvetsömma, eller att taga någon del i försvars- eller krigsåtgärder? Fråga Jehovas vittnen varför, och de kommer att tala om för er, att det inte beror på att de har blivit pacifistiska. Det beror på att de hyser samvetsbetänkligheter mot att taga del i denna kristenhetens och den övriga världens krigs- och försvarsåtgärder, och deras betänkligheter är grundade på Guds ord, bibeln. Men, frågar ni, hur kan de ha samvetsbetänkligheter och ändå inte vara pacifister? De är inte emot krig mellan nationerna, och de lägger inga hinder i vägen för nationernas krigsåtgärder eller för någon som med gott samvete kan ta del i dessa. De strider endast när Gud befaller dem att göra det, därför att det då är teokratisk krigföring.

13. Om vi påstode oss vara pacifister, vad fordrar då konsekvensen att vi skulle göra gentemot vittnena före Kristus? Varför kan vi inte göra detta?

13. Om Jehovas vittnen i våra dagar skulle påstå sig vara pacifister, skulle det betyda att de måste taga avstånd från alla de Jehovas vittnen som levde före Kristus och som grep till vapen för att vidmakthålla och försvara Jehovas universella suveränitet och hans teokratiska nation, Israel. Men detta avståndstagande kan vi inte göra oss skyldiga till. Jesus Kristus gjorde aldrig det, och han är Jehovas största vittne, som har gjort sig förtjänt av titeln ”det trogna och sanna vittnet”. (Upp. 3:14, KJ) Jehova själv är ingen pacifist. Inte heller är hans vittnen det, fastän de av samvetsskäl vägrar krigstjänst. Jesus var ingen pacifist, fastän det inte finns omtalat någonstans att han någonsin grep till köttsliga vapen till självförsvar. Å, säger ni, men gjorde inte Jesus ett gissel av rep för att driva ut alla försäljarna ur templet i Jerusalem? Jo, men berättelsen säger inte att han använde detta gissel på de män som höll på med försäljningen, utan han använde det på deras får och boskap, som de hade fört in på denna heliga plats, varigenom de hade gjort ”min Faders hus till ett marknadshus”. — Joh. 2:13—16, NW.

14. När Jesus tillsade sina apostlar att sälja ett klädesplagg och skaffa ett svärd, menade han då, att vi skulle gripa till svärdet? Vad visade hans uppförande?

14. Återigen gör ni en invändning: Var det inte så, att sedan Jesus hade instiftat Åminnelsen för sina lärjungar, sade han, innan de alla gick ut till Getsemane, följande till dem: ”Må den som icke har något svärd sälja sin ytterklädnad och köpa ett”? Och när hans lärjungar sade: ”Mästare, se, här äro två svärd”, sade han till dem: ”Det är nog.” (Luk. 22:36—38, NW) Jo, men därigenom angav Jesus för dem, att han skulle komma att gripas av en beväpnad skara, under omständigheter som skulle kunna egga till väpnat motstånd. Händelseförloppet visade att Jesus inte grep till svärd, när den stund kom då han blev olagligen fängslad. Varför föreslog han då att man skulle skaffa ett svärd och låta åtminstone ett svärd tagas med till Getsemane? Han gjorde det för att visa att han valde att inte tillgripa väpnat motstånd, utan skulle frivilligt överlämna sig i överensstämmelse med sin Faders vilja. Petrus försökte bjuda väpnat motstånd, använde svärdet och högg av en mans öra. Då sade Jesus till Petrus: ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan, ty alla de som gripa till svärdet skola förgås genom svärdet. Eller menar du, att jag icke kan anropa miri Fader om att i detta ögonblick sända mig mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle i så fall Skriften bliva uppfylld, att det måste ske på detta sätt?” (Matt. 26:52—54, NW) Enligt Johannes’ skildring tilläde Jesus: ”Den kalk, som Fadern har givit mig, bör jag icke ovillkorligen dricka den?” (Joh. 18:11, NW) Alltså ser vi, varför Jesus handlade på ett sätt som för några ser ut som pacifism. Han skulle emellertid inte träda inför sin Faders domstol eller inför landets domstolar på grund av en anklagelse för väpnat motstånd. Han utsatte sig inte för att bli dödad under väpnat motstånd; han måste dö villigt, måste dö offerdöden, likt ett lamm som föres till slaktning.

I överensstämmelse med profetiorna och det budskap de förkunnar

15. Varför skulle vi, med tanke på Jesu profetia, inte kunna vara pacifister?

15. Jehovas vittnen efterliknar Jesus och lyder hans föreskrifter. Det är därför som de inte har anslutit sig till världsliga arméer och inte på något sätt har tagit del i nationernas krigsansträngningar. Detta betyder inte att de är pacifister, som är emot allt vad krig heter och motstår det och försöker hindra de världsliga regeringarna i att föra anfallskrig eller försvarskrig. De kan inte vara motståndare till krig, ty de böjer sig för eller fogar sig i uppfyllelsen av Jesu ord om fullständigandet av denna tingens ordning. När hans lärjungar frågade honom: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på fullständigandet av tingens ordning?” svarade han dem: ”Ni skola få höra krigslarm och krigsrapporter; se till, att ni icke bliva förskräckta. Ty detta måste ske, men det fullständiga slutet är icke ännu. Ty nation skall resa sig mot nation och rike mot rike, och det skall bliva perioder av livsmedelsbrist och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Allt detta är en början till nödens våndor.” (Matt. 24:3, 6—8, NW) Hur skulle då Jehovas kristna vittnen kunna opponera sig mot världsliga krig eller försöka förhindra dem, då Jesus profeterade att de förvisso skulle komma att utkämpas? Jesus sade inte till dem, att de skulle vara med i striden. De skulle endast bli vittnen till hur krigen utkämpades inom hörhåll för dem eller också få höra redogörelser för krig som utkämpades på andra platser.

16—18. a) Om de vore pacifister, vilken aktion, som Jehova snart kommer att företaga, måste de i så fall opponera sig emot? b) Vilken icke-pacifistisk förkunnelse låter han dem frambära?

16. Skulle Jehovas vittnen i våra dagar vara pacifister, så skulle de, för att vara konsekventa, vara tvungna att opponera sig mot Jehovas krig mot djävulens hela värld på stridsfronten vid Harmageddon. De har sett denna världens nationer angripa Guds synliga organisation, som omfattar hans folk och som profetiskt omtalas såsom ”Jerusalem”, under världskriget 1914—1918, såsom det hade förutsagts av Sakar ja. Nu väntar de på att resten av hans profetia inom kort skall fullbordas, nämligen detta: ”Då skall Jehova draga ut och strida mot de nationerna, såsom han stred på drabbningens dag. ... Jehova, min Gud, skall komma och alla de heliga med dig. ... Och Jehova skall vara Konung över hela jorden; på den dagen skall Jehova vara en och hans namn ett.” (Sak. 14:1—3, 5—9, AS) Det kommer då att bli ett stort slaktande, som blev visat i en skuggbild genom slaktandet av Guds förenade fiender, vilka i konung Josafats dagar var på marsch mot Jerusalem för att angripa det. Därför kallar han slagfältet för ”Josafats dal” och uppmanar alla denna världens nationer att komma dit ned. (2 Krön. 20:1—25) Han utfärdar denna befallning:

17. ”Kungören detta bland nationerna; gören krigsförberedelser; väcken upp de mäktiga männen; må alla stridsmännen nalkas, må de komma fram. Smiden edra plogbillar till svärd och edra vingårdsknivar till spjut; må den svage säga: Jag är stark. Skynden eder och kommen, alla I nationer runt omkring, och församlen eder; låt dina mäktiga komma dit ned, o Jehova. Må nationerna skynda sig och draga åstad till Josafats dal, ty där vill jag sitta till doms över alla nationer runt omkring. Låten lien gå, ty skörden är mogen; kommen och trampen, ty vinpressen är full, presskaren flöda över; ty deras ondska är stor. Skaror på skaror i avgörandets dal! Ty Jehovas dag är nära i avgörandets dal. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna hålla tillbaka sitt sken. Och Jehova skall ryta från Sion och låta höra sin röst från Jerusalem; och himlarna och jorden skola bäva, men Jehova skall vara en tillflykt för sitt folk.” — Joel 3:9—16, AS.

18. Jehovas vittnen i våra dagar är de som fått befallning att förkunna detta för nationerna, och det gör de också. Men hur skulle de kunna göra det och samtidigt vara pacifister?

19. Hur har det sedan 1914 bevisats, att Jesus nu inte är någon pacifist?

19. På grund av sina handlingar sedan året 1914 skulle Jesus Kristus aldrig kunna bli anklagad för att vara pacifist. Varför inte? Därför att sedan den tiden har Satan, djävulen, och hans demoner blivit utkastade ur himmelen, och Satan har kommit ned till vår jord med stor vrede, eftersom han vet att han nu endast har kort tid på sig. Det outsägliga ve och elände som i våra dagar hemsöker jorden och havet, sammanlänkat med alla de andra uppfyllelserna av profetior, bevisar att det är så. Hur blev Satan nedslungad hit? Uppenbarelseboken 12:1—12 svarar, att efter det att Guds rike blivit fött och hans Son, Jesus Kristus, blivit insatt på tronen, ”utbröt krig i himmelen”. Det var denne Konung, Jesus Kristus — som alltså inte är någon pacifist — som stred mot Satan och hans demoner och slungade ned dem till sin fotapall, jorden. Nu brukar den förödmjukade Satan sina demoner till att driva alla nationer till Harmageddon, till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Upp. 16:14—16, NW) Men vilka är Jehovas ”mäktiga”, som Jehova för ned till ”avgörandets dal” för att för alltid avgöra den allt annat överskuggande frågan om världsherraväldet? Det är ”Guds Lamm” och de änglar som stred under honom i ”kriget i himmelen” mot Satan. På jorden såg denne Guds lammliknande Son ut som en pacifist, men nu är han ”lejonet av Juda stam”. (Upp. 5:5, 6) Till denne oförskräckte krigare säger Psalm 110:4—6: ”Herrena är på din högra sida, han skall krossa konungar på sin vredes dag. Han skall hålla dom bland hedningarna [nationerna, AS], överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa huvuden vida omkring på jorden.” Läs den målande beskrivningen av denne Jehova Guds konungslige kämpe i Uppenbarelseboken 19:11—16. Må alla de militariserade nationerna veta, att de allesammans kommer att drabbas av ett bestående nederlag i detta universella krig vid Harmageddon, och för kapprustningarna kommer det till sist att för all framtid sättas stopp.

20. Efter vad kommer en garanterad fred? Vad kommer de överlevande att göra?

20. Efter striden vid Harmageddon kommer de som har överlevat på segrarens sida, Jehovas sida, att åtnjuta en fred med fullkomliga garantier. Då kommer de att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida”. — Jes. 2:4.

[Fotnot]