Buller — ett nutidens gissel
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I STORBRITANNIEN
”En av livets stora stressfaktorer.” — Makis Tsapogas, medicinsk rådgivare vid Världshälsoorganisationen.
”Amerikas mest påträngande förorening.” — The Boston Sunday Globe.
”Vår tids värsta förorening.” — Londontidningen Daily Express.
DU KAN inte se det eller röra vid det. Det har ingen smak eller lukt. Ändå är BULLER det moderna stadslivets plågoris, och nu har det även börjat förorena landsbygden.
En amerikansk naturforskare som har ägnat omkring 16 år åt att spela in ljud i naturen har funnit att hans uppgift har blivit allt svårare. År 1984 studerade han 21 platser i staten Washington i USA som var praktiskt taget bullerfria i 15 minuter eller mer. Fem år senare återstod endast tre sådana platser.
I många delar av världen kan det vara svårt att hitta ens tre sådana platser. I Japan, till exempel, visade en landsomfattande undersökning som utfördes år 1991 att buller gav anledning till fler klagomål än någon annan typ av förorening. Londontidningen The Times kallar betecknande nog buller för ”det moderna livets största gissel”. Vare sig det gäller en hunds envisa och irriterande skällande, dunket från grannens stereo eller det ihållande ljudet av ett tjutande tjuvlarm eller en skränande bilradio, har buller kommit att bli en del av det dagliga livet. Men buller som förorening är egentligen ingenting nytt. Det har en lång historia.
Ett gammalt problem
För att förhindra trafikstockningar förbjöd Julius Caesar alla hjulburna transporter i Roms centrala delar under dagtid. Men tråkigt nog för honom själv och andra romare gav förbudet upphov till ett intensivt buller nattetid, ”då kärror med trähjul eller järnskodda hjul skramlade fram över gatstenarna”. (Lewis Mumford: The City in History) Mer än hundra år senare klagade poeten Juvenalis över att romarna på grund av bullret var dömda till evig sömnlöshet.
På 1500-talet hade Englands huvudstad, London, blivit en sjudande metropol. ”Det första som måste ha slagit de flesta besökare”, skriver Alison Plowden i sin bok Elizabethan England, ”var oväsendet: slamret och hamrandet från tusentals verkstäder, kärrhjulens skramlande och gnisslande, råmandet från boskap som drevs till marknaden, de hesa skriken från gatuförsäljare som bjöd ut sina varor.”
På 1700-talet tog den industriella revolutionen sin början. Verkningarna av mekaniska ljud blev snart uppenbara, när fabriksarbetare började drabbas av hörselskador. Men även stadsbor som inte bodde i närheten av fabriker klagade över det tilltagande bullret. Historikern Thomas Carlyle tog sin tillflykt till ett ”ljudisolerat och ljuddämpat rum” på taket till sitt hus i London för att slippa höra galande tuppar, grannarnas pianon och trafiken på gatan utanför. Tidningen The Times skriver: ”Det fungerade inte.” Varför det? ”Då blev han störd av en mängd nya irriterande ljud, däribland ångvisslor på flodbåtar och lokomotiv”!
Ett utbrett problem i vår tid
Våra dagars bullermotståndare inriktar sig ofta på flygtrafiken, eftersom flygbolagen energiskt motarbetar alla försök till lagstiftning mot bullerstörningar. Flygplatsen i Manchester i England bötesbelade för en tid sedan alla starter med överljudsplanet Concorde, men visade sig denna åtgärd vara effektiv? Nej. En av flygkaptenerna medgav att planet var bullrigt men förklarade att om det skulle starta med mindre bränsle i tankarna för att minska vikten och ljudnivån, skulle det inte kunna flyga nonstop till Toronto eller New York.
Att minska bullret från vägtrafiken är likaså en svår uppgift. I Tyskland, till exempel, har undersökningar visat att trafikbullret stör 64 procent av befolkningen. Det är också ett växande problem — enligt vissa uppgifter tusen gånger större än det var innan samhället blev motoriserat. I en rapport från Grekland sägs det: ”Athen är en av Europas bullrigaste städer, och oväsendet är så infernaliskt att det skadar athenarnas hälsa.” Den japanska miljöstyrelsen har likaså noterat en ökning av trafikbullret och hänför den till det ständigt växande trafikflödet. Vid låga hastigheter är det bilens motor som är den största bullerkällan, men vid hastigheter över 60 kilometer i timmen är det däcken som förorsakar mest buller.
I Storbritannien är störande grannar det bullerproblem som förorsakar flest klagomål. Ett brittiskt organ som sysslar med miljöfrågor rapporterade år 1996 en 10-procentig ökning av antalet sådana klagomål. En talesman för organisationen säger: ”Det är svårt att förklara. En orsak kan vara att människor har en så pressande situation på sin arbetsplats att de ställer större krav på lugn och ro i hemmet.” Två tredjedelar av alla klagomål som framfördes under 1994 gällde högljudd musik sent på natten eller starka ljud från bilmotorer, tjuvlarm och signalhorn. Men hur går det med de uppskattningsvis 70 procent av alla bullerstörningsoffer som inte vågar klaga av fruktan för repressalier? Problemet är verkligen komplicerat.
På grund av det utbredda bullerproblemet försöker miljövårdsorganisationer få fram lagar för att bekämpa bullret. I USA, till exempel, har vissa kommuner utfärdat lokala bestämmelser för att begränsa bruket av motorgräsklippare och andra motordrivna trädgårdsredskap. I England har man stiftat en ny bullerlag som inriktar sig på störande grannar och ger polisen rätt att utkräva böter på platsen för överträdelser som inträffar mellan klockan elva på kvällen och sju på morgonen. De lokala myndigheterna har till och med rätt att konfiskera fridstörarens stereoutrustning. Men trots detta håller bullret i sig.
Eftersom bullerstörningar verkligen är ett växande problem, kanske du undrar vad du kan göra när du blir utsatt för det. Och hur kan du själv undvika att störa andra? Kommer vi någonsin att få lugn och ro? De följande artiklarna tar upp dessa frågor.