Mannen som öppnade världen — Watchtower ONLINE LIBRARY

Mannen som öppnade världen

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

NÄR människor första gången färdades till månen, planerade de med matematisk precision vart de skulle och hur de skulle komma dit. Och de kunde hela tiden kommunicera med basen. Men när Fernão de Magalhães’a fem små skepp av trä — de flesta omkring 20 meter långa, ungefär som en långtradare — lämnade Spanien år 1519, begav de sig ut i det okända. Och de var helt ensamma.

Bland de genom tiderna modigaste seglarbedrifterna hör Magalhães’ resor till de mest imponerande under upptäcktsresornas storhetstid — en tid av mod och fruktan, glädje och tragedi, Gud och Mammon. Låt oss förflytta oss till år 1480, då Fernão de Magalhães föddes i norra Portugal, och bekanta oss med denne märklige man, som öppnade världen, och se närmare på hans epokgörande resor.

Från page till oförskräckt sjöfarare

Familjen Magalhães är av adlig börd, så enligt sedvänjan blir Fernão, då han fortfarande är ung pojke, inkallad för att tjäna som page vid det kungliga hovet. Förutom att han får en utbildning får han här höra talas om de bedrifter som sådana män som Christofer Columbus har utfört. Denne har just kommit hem från Amerika efter att ha sökt efter den västra sjövägen till de berömda Kryddöarna (Indonesien). Den unge Fernão drömmer snart om den dag då han också kan höra ljudet av segel som slår ovanför hans huvud och i ansiktet känna stänket av outforskat hav.

Sorgligt nog blir hans beskyddare, kung Johan, lönnmördad år 1495, och hertig Manuel, som är livligt intresserad av rikedomar men inte av forskningsresor, bestiger tronen. Av någon anledning tycker Manuel inte om den 15-årige Fernão, och i flera år nonchalerar han Fernãos önskan att gå till sjöss. Men när Vasco da Gama återvänder från Indien med en stor last kryddor, vädrar Manuel stora rikedomar. År 1505 ger han slutligen Magalhães tillstånd att gå till sjöss. Magalhães ger sig av till Östafrika och Indien tillsammans med en portugisisk flotta för att hjälpa till att beröva arabiska köpmän kontrollen över handeln med kryddor. Därefter seglar han längre österut till Malacka tillsammans med en annan militärexpedition.

Under en mindre sammanstötning i Marocko år 1513 blir Magalhães svårt skadad i knät. Följden blir att han haltar resten av livet. Han ber Manuel höja hans pension. Men Manuels fientlighet har inte avtagit det minsta trots Magalhães’ senaste bedrifter, uppoffringar och tapperhet. Han skickar i väg honom med endast så mycket att han nätt och jämnt kan leva som en fattig aristokrat.

Under denna den mest miserabla perioden i Magalhães’ liv får han besök av en gammal vän, den berömde sjöfararen João de Lisboa. De båda diskuterar möjligheterna att nå Kryddöarna genom att fara mot sydväst, genom el paso — ett sund som troddes gå tvärs igenom Sydamerika — och sedan korsa det hav som Balboa nyligen hade upptäckt då han genomkorsat det panamanska näset. De tror att Kryddöarna ligger på andra sidan det här havet.

Magalhães längtar nu efter att göra det som Columbus misslyckades med — att finna den västra sjövägen till Orienten, vilken han tror är kortare än den östra sjövägen. Men han behöver ekonomisk hjälp. Eftersom han fortfarande känner av Manuels flammande vrede, gör han samma sak som Columbus hade gjort några år tidigare — han försöker få den spanske kungens stöd.

Kommer Spaniens kung att lyssna?

Med sjökartor utvecklade lägger Magalhães fram sina argument för Spaniens unge härskare, Karl I, som är synnerligen intresserad av Magalhães’ västliga sjöväg till Kryddöarna, eftersom den skulle göra att man slapp göra intrång på portugisiska sjöleder. Dessutom berättar Magalhães för honom att Kryddöarna kanske i själva verket ligger på spanskt territorium, inte portugisiskt! — Se rutan ”Fördraget i Tordesillas”.

Karl är övertygad. Han ger Magalhães fem äldre skepp att utrusta för resan, gör honom till amiral i flottan och lovar honom en andel i vinsten på kryddorna som han för hem. Magalhães sätter genast i gång med arbetet. Men eftersom kung Manuel slugt försöker sabotera projektet, dröjer det mer än ett år innan hans flotta slutligen är färdig för sin epokgörande resa.

”Den största seglarbedriften i historien”

Den 20 september 1519 avseglar skeppen San Antonio, Concepción, Victoria och Santiago — nämnda i storleksordning från det största till det minsta — efter Magalhães’ flaggskepp, Trinidad, det näst största skeppet, mot Sydamerika. Den 13 december når de Brasilien, och med den majestätiska Pão de Açúcar, Sockertoppen, för ögonen seglar de in i den vackra bukten vid Rio de Janeiro för reparationer och för att fylla på livsmedelsförråden. Sedan fortsätter de söderut till vad som nu är känt som Argentina, hela tiden på utkik efter ”el paso”, den gäckande passagen till ett annat hav. Under tiden blir dagarna kallare, och isberg börjar dyka upp. Till slut, den 31 mars 1520, beslutar sig Magalhães för att övervintra i den kalla hamnen San Julián.

Sjöresan har så här långt tagit sex gånger så lång tid som när Columbus första gången korsade Atlanten — och fortfarande inget sund! Andan ombord är lika frostig som vädret i San Julián, och besättningarna, däribland några av kaptenerna och officerarna, är desperata och vill fara hem. Det är inte förvånande att myteri uppstår. Men genom snabbt och beslutsamt handlande från Magalhães’ sida misslyckas det, och två av upprorsmakarna avrättas.

Främmande skepp i hamnen väcker naturligtvis de stora och kraftigt byggda invånarnas nyfikenhet. Eftersom besökarna känner sig som dvärgar bredvid dessa jättar, kallar de landet Patagonien — av ett spanskt ord som betyder ”stora fötter” — vilket det fortfarande heter. De lägger också märke till ”sjövargar som är stora som kalvar och svartvita gäss som simmar under vattnet, äter fisk och har näbbar som kråkor”. Ja, du gissade rätt — sälar och pingviner!

På sydliga breddgrader finns det en benägenhet för plötsliga, våldsamma stormar, och innan vintern är över lider flottan sin första förlust — det lilla skeppet Santiago. Lyckligtvis räddas besättningen från det strandade vraket. Sedan fortsätter de fyra återstående skeppen, lika illa medfarna små nattfjärilar utsatta för oupphörliga iskalla vindar, envist söderut till ännu kallare vatten — till den 21 oktober. Genom rusket får alla syn på en öppning åt väster. ”El paso”? Ja! Till sist styr de in i det sund som senare kommer att kallas Magellans sund! Men även detta ögonblick av triumf grumlas. Skeppet San Antonio försvinner avsiktligt bland sundets olika vikar och återvänder till Spanien.

De tre återstående skeppen, vilka är omgivna av öppna och blåsiga fjordar och snötäckta toppar, banar sig envist väg genom det slingrande sundet. Söderut ser de ett oräkneligt antal eldar, möjligen från indianläger, och därför kallar de landet Tierra del Fuego, ”Eldslandet”.

Prövningen i Stilla havet

Efter fem hemska veckor seglar de ut på ett hav som är så fridfullt och stilla att Magalhães kallar det Stilla havet. Besättningen ber, sjunger hymner och saluterar sin erövring med kanonerna. Men deras exalterade lyckorus är kortlivat. Lidanden som är större än vad de hittills har upplevt väntar dem, för det här är inte det lilla hav som de har trott — det bara fortsätter och fortsätter, och besättningen blir hungrigare och svagare och sjukare.

Antonio Pigafetta, en härdad italienare, för dagbok. Han skriver: ”Onsdagen den tjugoåttonde november 1520 kom vi ... ut på Stilla havet, där vi kom att vara i tre månader och tjugo dagar utan att fylla på livsmedelsförråden. ... Vi åt bara gamla söndersmulade skeppsskorpor som var fulla av mask och som stank av det avfall råttorna lämnat efter sig ... , och vi drack vatten som var gult och illaluktande. Vi åt också oxhudarna ... , sågspån och råttor, vilka kostade en halv dukat stycket, och ändå räckte de inte till.” Så när friska passadvindar fyller seglen och klart vatten glider förbi under kölen, ligger besättningen sjuk i skörbjugg. Nitton dör innan de når fram till Marianerna den 6 mars 1521.

Men på grund av fientligheter med öborna lyckas de inte här få tag i mer än en liten mängd färsk föda innan de seglar vidare. Till sist, den 16 mars, får de Filippinerna i sikte. Slutligen kan hela besättningen äta ordentligt, vila sig och återfå god hälsa och styrka.

Tragedi — En dröm går i kras

Magalhães är en djupt troende man, och därför omvänder han många invånare och deras härskare till katolicismen. Men hans nit blir också hans undergång. Han blir inblandad i en stamtvist, och med endast 60 män går han till angrepp mot omkring 1.500 infödingar i tron att armborst, musköt och Gud skall ge honom seger. I stället blir han själv och flera av hans män dödade. Magalhães är omkring 41 år. Den lojale Pigafetta sörjer: ”De dödade vår förebild, våra ögons ljus, vår tröst och vår trogne anförare.” Några dagar senare blir uppskattningsvis 27 män ur befälet, som hade befunnit sig i säkerhet på skeppen och bara sett på, dödade av tidigare vänligt inställda hövdingar.

När Magalhães dog, stupade han i bekanta vatten. Något åt söder ligger Kryddöarna, och västerut ligger Malacka, där han deltog i strider år 1511. Om han, som en del historiker menar, seglade till Filippinerna efter slaget vid Malacka, då har han i själva verket seglat jorden runt — fast naturligtvis inte på en och samma resa. Han har nått Filippinerna från både öster och väster.

Olycksdrabbad hemresa

Eftersom besättningen inte längre är så stor, är det omöjligt att segla tre skepp, och därför sänker de Concepción och seglar de återstående två skeppen till deras egentliga mål, Kryddöarna. Sedan de båda skeppen har lastats fulla med kryddor, skils de åt. Men besättningen på det kämpande skeppet Trinidad tas till fånga av portugiserna och sätts i fängelse.

Victoria, som står under befäl av den förre myteristen Juan Sebastián de Elcano, kommer emellertid undan. De väljer den riskfyllda portugisiska sjövägen runt Godahoppsudden men undviker alla hamnar utom en. Att de inte stannar för att fylla på livsmedelsförråden visar sig vara en kostsam strategi. När de slutligen når Spanien den 6 september 1522 — tre år efter det att de lämnat landet — finns bara 18 sjuka, utmärglade överlevande kvar. Men de är obestridligen världens första jordenruntseglare, och de Elcano är hjälte. Otroligt nog täcker Victorias last på 26 ton kryddor kostnaderna för hela resan!

Magalhães’ namn lever kvar

Länge förvägras Magalhães sin rätta plats i historien. Under påverkan av rapporterna från kaptenerna som gjorde myteri smutskastar spanjorerna hans namn genom att säga att han var hård och inkompetent. Portugiserna kallar honom förrädare. Tyvärr försvann hans loggbok när han dog — antagligen förstördes den av dem som den avslöjade. Men tack vare den okuvlige Pigafetta — en av de 18 jordenruntseglarna — och omkring 5 andra besättningsmän har vi åtminstone en del noteringar om denna tragiska, men enastående, resa.

Med tiden har historiens dom ändrats, och i dag får namnet Magalhães den ära det förtjänar. Ett sund bär hans namn, och det gör också de magellanska molnen — två diffusa galaxer på södra stjärnhimlen, vilka först beskrevs av hans besättning — och rymdsonden Magellan. Och vi har naturligtvis Magalhães att tacka för namnet på världens största hav — Stilla havet.

Ja, ”ingen annan resa av sådan betydelse gjordes förrän Apollo 11 landade på månen 447 år senare”, skriver Richard Humble i boken The Voyage of Magellan. Varför var resan så betydelsefull? För det första bevisade den att Amerika inte var någon del av Asien eller ens låg i dess närhet, vilket Columbus hade trott. För det andra visade den att då det vid slutet av resan skilde ett dygn behövdes det en internationell datumlinje. Och slutligen, som författaren Isaac Asimov sade, visade den att jorden är sfärisk. Ja, när det gäller det sistnämnda bevisade Magalhães på ett påtagligt sätt det Bibeln hade sagt i 2.250 år. (Jesaja 40:22; jämför Job 26:7.) Denne djupt troende man som öppnade världen skulle säkert ha varit nöjd med detta.

[Fotnot]

a En annan form av hans namn är Ferdinand Magellan.

[Ruta på sidan 14]

Fördraget i Tordesillas

Med en vidsträckt värld som öppnades för dem kom Portugal och Spanien överens genom ett fördrag att dela på rättigheterna till handel och suveränitet över de nya länderna. Under överinseende av påvarna Alexander VI och Julius II drog de därför en linje genom vad som i dag är Brasilien. Länder som upptäcktes öster om denna linje skulle tillfalla Portugal; de övriga var Spaniens. Magalhães var så oförståndig att han antydde för Portugals kung, Manuel, att eftersom denna linje beräknades gå genom polerna till andra sidan jorden, skulle Kryddöarna faktiskt kunna falla inom Spaniens domän. Denna uppriktiga iakttagelse, vilken grundade sig på den allmänna föreställningen att Stilla havet var betydligt mindre, gjorde att han fick en skarp tillrättavisning. Ironiskt nog bevisade Magalhães själv att han hade fel. Men hans övertygelse gav honom ytterligare orsak att söka den spanske kungens beskydd.

[Ruta/Bild på sidan 15]

Vad dåtidens sjömän fick utstå

Livet för de enkla sjömännen var inte någon idyllisk kryssning, särskilt på de längre upptäcktsresorna, vilka ofta varade i flera år. Här följer några exempel på vad sjöfararna utsattes för:

• Extrem trångboddhet och knappast något privatliv

• Ofta grym bestraffning, beroende på kaptenens humör

• Skörbjugg och död på grund av brist på vitamin C

• Död på grund av skeppsbrott, hunger, törst, väder och vind, infödingar

• Dysenteri eller tyfoid på grund av förorenat dricksvatten

• Matförgiftning på grund av skämd, angripen mat

• Råttbettssjukdom efter bett av hungriga råttor

• Tyfus på grund av mängder av loppor på smutsiga kroppar och kläder

• I de flesta fall omkring femtio procents chans att komma hem levande

[Bildkälla]

Century Magazine

[Karta/Bilder på sidorna 16, 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Magalhães’ resa 1519–1522

⇦••• Rutten ◻ Här började och slutade resan

Magellans sund

Magalhães dödades i Filippinerna

Sista etappen seglades av Juan Sebastián de Elcano

[Bildkälla]

[Bild på sidan 16]

Fernão de Magalhães

[Bild på sidan 16]

Victoria, det första skepp som gjorde en jordenruntsegling. Av de fem skeppen var detta det fjärde i storlek och hade 45 män ombord. Det var omkring 20 meter långt

[Bilder på sidan 17]

Navigeringsinstrument: Timglaset mätte tiden medan astrolabiet avgjorde skeppets latitud