Från våra läsare

Vård i hemmet — en utmaning  Den här fina artikelserien (8 februari 1997) uppmuntrade mig mycket. Jag är 17 år, och jag tar vård om min morfar som har fått stroke och min mamma som har fått ett nervsammanbrott. Det var tröstande att läsa att det är normalt att ibland bli irriterad på de sjuka och att fråga sig: ”Varför skulle detta hända mig?” Jag uppskattade också artikeln om den praktiska hjälp man kan ge dem som hjälper.

P. T., Italien

Er beskrivning av de människors känslor som tar vård om sjuka anhöriga var saklig och full av förståelse. Jag tackar Jehova för att han drev er att skriva dessa fina artiklar. Jag är säker på att de kommer att vara till hjälp för dem av oss som är i den här situationen att förlika oss med den och att fortsätta att tjäna Jehova med glädje och nit.

B. V., Tjeckien

Jag är en nyligen skild mor till två tonåringar, och min son lider kännbart av ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder). Den stress som är förbunden med denna börda är enorm. Genom dessa artiklar om vård i hemmet kunde jag komma till klarhet om mina känslor av förödmjukelse, vrede, depression och hjälplöshet. Något som är positivt är att äldre bröder i församlingen har tagit sig an min son. Vilken glädje det är att se kärlek i verksamhet!

C. C., USA

Min man lider av demens och är beroende av min vård. Jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Jeanny, som nämndes i artiklarna, gav mig mod när hon gav rådet: ”Rädslan för vad som kan hända är ofta värre än verkligheten.”

A. P., Slovakien

Jag var en tid anhörigvårdare och hade många av de känslor som beskrivs i artiklarna. Många gånger kunde jag inte berätta för andra om min besvikelse och skuld. Dessa artiklar har hjälpt mig att samtala om mina känslor.

F. F., Nigeria

Jag trodde aldrig att sådana specialartiklar skulle publiceras. Min mor har varit sängliggande sedan år 1989. Som ende sonen, utan vare sig syskon eller far, fick jag ta på mig ansvaret att sköta om henne. Jag instämmer i det sista stycket i artikelserien — att Jehova och hans Son, Jesus Kristus, är de mest medlidsamma av alla när det gäller omsorgen om de sjuka. Vid många tillfällen, då situationen blev hopplös och jag tyckte att jag inte kunde klara av det, brukade jag vända mig till Jehova i bön och vädja till honom om hjälp. Bara vetskapen om att han lyssnade gjorde att jag kunde känna att kraften kom tillbaka.

M. A. M., Peru

Min man är sjuk, och jag har upplevt nästan allt det som togs upp i tidskriften. Jag kommer ihåg många tillfällen då bröder och systrar frågade hur det är med min man. Ibland blev jag irriterad och tänkte: ”Varför frågar de alltid om honom? Hur är det med mig då?” Nu förstår jag att det bara är naturligt med sådana känslor.

M. A. I. I., Spanien

Inlärningssvårigheter  Jag är förälder till en tioårig son med grav ADHD. Jag är glad över att kunna berätta att sedan artikelserien ”Hjälp åt barn med inlärningssvårigheter” (22 februari 1997) publicerades, har flera vänner sagt till mig att även om de har försökt att förstå problemet och hjälpa mig, har de aldrig helt och fullt förstått hur min son och jag kände det. De flesta sade att de nu var ännu mer villiga att hjälpa till. En syster i församlingen tog sig tid att gå igenom artikeln med min son och uppmuntra honom. Min son kom senare till mig och bad att få läsa tidskriften igen.

L. A. D., USA