Jag finner tröst i ”den djupa skuggans dal”
Berättat av Barbara Schweizer
Ibland, när allting har gått bra, har mitt liv varit som angenäma ”gräsrika betesmarker”. Men jag har också fått kännas vid hur det är att färdas i ”den djupa skuggans dal”. Eftersom Jehova är vår herde, är jag emellertid övertygad om att vi kan klara av vilka omständigheter som än kan dyka upp. — Psalm 23:1–4.
ÅR 1993, då både min man och jag var nära 70 år, bestämde vi oss för att börja på ett nytt äventyr — att tjäna i Ecuador där behovet av undervisare i Bibeln var större. Vi är födda i USA, men vi talade spanska, och vi hade inga ekonomiska förpliktelser. Eftersom vi visste att människofisket var framgångsrikt i Ecuador, planerade vi att sänka ner våra nät i dessa produktiva vatten. — Matteus 4:19.
Efter några spännande dagar vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Ecuador tog vi oss till busstationen i Guayaquil, ivriga att åka till Machala — en av de städer där det rådde särskilda behov. Men medan vi väntade på bussen, kände sig min man, Fred, plötsligt inte bra, och vi beslöt därför att skjuta upp vår resa. Jag gick till en telefonkiosk för att ordna med att vi kom tillbaka till avdelningskontoret, medan Fred satt med vårt bagage. När jag kom tillbaka några minuter senare, hade min man försvunnit!
Jag såg aldrig Fred i livet igen. Just där vid busstationen, under min korta frånvaro, hade han drabbats av allvarlig hjärtsvikt. Medan jag letade frenetiskt efter honom, kom en anställd vid busstationen fram till mig och berättade att Fred hade förts till ett sjukhus. När jag kom till sjukhuset, fick jag beskedet att han redan hade dött.
Plötsligt var jag ensam i ett främmande land, utan bostad och utan någon man att förlita mig på. Jag säger ”förlita mig på”, eftersom Fred alltid hade tagit ledningen och organiserat saker och ting för oss båda. Jag har ingen stark personlighet, och jag var glad att han tog ledningen. Men nu måste jag själv fatta beslut, organisera mitt liv och samtidigt komma över sorgen. Det var en skrämmande känsla — som om jag hade kastats ner i ”den djupa skuggans dal”. Skulle jag någonsin lära mig att klara mig på egen hand?
Vi lär känna sanningen och förenklar vårt liv
Både Fred och jag var frånskilda då vi först träffades. En fin vänskap blommade ut till ett nära förhållande, och vi beslutade oss för att gifta oss. Vi var bara till namnet kyrkobesökare i Seattle i staten Washington i USA. Men religionen var inte viktig i vårt liv förrän Jamie, en förtjusande ung pionjär (heltidsförkunnare), kom till vår dörr. Hon var så trevlig att jag tackade ja till hennes erbjudande att studera Bibeln med mig.
När Fred också visade intresse, tog Jamies föräldrar över studiet, och ett år senare, år 1968, blev vi båda döpta. Ända från början var vi ivriga att sätta Guds kungarikes intressen först i vårt liv. (Matteus 6:33) De som studerade med oss, Lorne och Rudi Knust, var verkligen goda föredömen i fråga om detta. Kort efter vårt dop flyttade de till en stad på USA:s östkust för att tjäna där behovet var större. Detta sådde ett frö i vårt hjärta.
Vi hade också ett annat skäl till våra flyttplaner. Fred var föreståndare för ett stort varuhus. Hans arbete var mycket engagerande, och han insåg att om vi flyttade någon annanstans skulle han kunna förenkla sitt liv och ägna mer uppmärksamhet åt sanningen och våra två barn. Jag hade också från mitt första äktenskap en dotter som nu var gift, och både hon och hennes man hade tagit emot sanningen, så det var ett svårt beslut att lämna Seattle. Men de förstod våra motiv och understödde vårt beslut.
Så kom det sig att vi år 1973 flyttade till Spanien, där det då rådde ett enormt behov av förkunnare av de goda nyheterna och av bröder som kunde ta ledningen. Fred hade räknat ut att om vi levde sparsamt skulle våra besparingar räcka till att täcka kostnaderna i Spanien, och vi skulle kunna ägna det mesta av vår tid åt tjänsten. Och det var vad vi gjorde. Snart tjänade Fred som äldste, och år 1983 var vi båda pionjärer.
Under 20 år tjänade vi i Spanien och lärde oss spanska och hade många fina erfarenheter. Fred och jag predikade ofta tillsammans och studerade med gifta par, av vilka flera nu är döpta Jehovas vittnen. Efter några år i Spanien började våra två yngsta barn, Heidi och Mike, i pionjärtjänsten. Även om vi inte hade så mycket i materiellt avseende, var detta den lyckligaste tiden i mitt liv. Vi levde enkelt. Som familj kunde vi tillbringa mycket tid tillsammans, och i likhet med änkans olja i den bibliska skildringen tog aldrig våra noggrant budgeterade besparingar slut. — 1 Kungaboken 17:14–16.
Återigen byter vi land
År 1992 började vi återigen fundera på att flytta. Våra barn hade växt upp, och behovet i Spanien var mindre än tidigare. Vi kände en missionär som hade tjänat i Ecuador, och han berättade för oss om det stora behovet av pionjärer och äldste i det landet. Var vi för gamla för att tänka på att börja om i ett nytt land? Vi tyckte inte det, eftersom vi båda hade god hälsa och älskade predikoarbetet. Vi tog därför kontakt med avdelningskontoret i Ecuador och började göra upp planer. I själva verket var min dotter Heidi och hennes man, Juan Manuel, som tjänade i norra Spanien, också ivriga att slå följe med oss.
I februari 1993 hade vi till sist ordnat alla våra angelägenheter och kommit till vårt nya land. Vi var båda mycket glada över möjligheten att vara pionjärer i Ecuador, där många var ivriga att få studera Bibeln. Efter ett hjärtligt välkomnande vid avdelningskontoret planerade vi att besöka flera städer som rekommenderades som platser där det rådde ett särskilt behov. Men då dog min man.
I ”den djupa skuggans dal”
Först drabbades jag av en chock, och sedan kunde jag inte alls tro det. Fred hade nästan aldrig varit sjuk. Vad skulle jag göra? Vart skulle jag ta vägen? Jag kunde inte tänka klart.
Under dessa mina svåraste stunder i livet välsignades jag med stöd från medkännande andliga bröder och systrar, av vilka de flesta knappt kände mig. Bröderna vid avdelningskontoret var mycket vänliga och tog hand om allting, däribland anordningarna med begravningen. Jag minns särskilt den kärlek som broder och syster Bonno visade mig. De såg till att jag aldrig var ensam, och Edith Bonno sov hos mig flera nätter, så att jag inte skulle känna mig ensam. Hela Betelfamiljen visade faktiskt sådan kärlek och omtänksamhet att det var som om de hade virat in mig i en varm, skyddande filt av kärlek.
Inom några få dagar var också mina tre barn hos mig, och utan deras stöd hade jag inte klarat mig. Jag hade många kärleksfulla vänner omkring mig under dagen, men det var svårare att klara av de långa nätterna. Det var då Jehova uppehöll mig. När fruktansvärd ensamhet kom över mig, vände jag mig till honom i bön, och han tröstade mig.
Efter begravningen uppstod frågan: Vad skulle jag ägna mitt liv åt? Jag ville stanna i Ecuador, eftersom det var vårt gemensamma beslut, men jag kände att jag inte kunde klara det ensam. Heidi och Juan Manuel, som hade planerat att flytta till Ecuador inom en nära framtid, ändrade därför sina planer så att de genast kunde komma och vi kunde tjäna tillsammans.
Inom en månad hittade vi ett hus i Loja, en av de städer som avdelningskontoret hade föreslagit. Jag var snart upptagen med att organisera saker och ting för att komma i ordning i ett nytt hem och börja predika i ett nytt land. Allt detta lindrade i någon mån min sorg. Dessutom kunde jag gråta med min dotter som hade stått Fred mycket nära, och det hjälpte mig att få utlopp för mina känslor.
När jag efter några månader hade kommit i ordning med mina nya rutiner, blev emellertid insikten om den hemska förlusten intensivare. Jag märkte att jag inte kunde tänka på de lyckliga stunder som Fred och jag hade haft tillsammans, eftersom det gjorde mig så känslomässigt berörd. Jag utestängde det flydda och tog en dag i taget och var oförmögen att tänka så mycket på framtiden. Men jag försökte fylla varje dag med något meningsfullt, framför allt min predikoverksamhet. Det var det som höll mig i gång.
Jag har alltid tyckt om att predika och undervisa om vad som står i Bibeln, och i Ecuador var människor så mottagliga att det här arbetet var ett rent nöje. En av de första gångerna som jag var ute i arbetet från hus till hus träffade jag en ung gift kvinna som sade: ”Ja, jag skulle vilja skaffa mig kunskap i Bibeln!” Hon var den första som jag studerade Bibeln med i Ecuador. Erfarenheter av det slaget fångade min uppmärksamhet och förhindrade att jag tänkte för mycket på min egen sorg. Jehova välsignade rikligen min tjänst på fältet. Det verkade som om jag fick en fin erfarenhet nästan varje gång jag var ute och predikade de goda nyheterna.
Att jag fortsatte att tjäna som pionjär var utan tvivel en välsignelse. Det gav mig en förpliktelse att leva upp till och gav mig något positivt att göra varje dag. Det dröjde inte länge förrän jag ledde sex bibelstudier.
Låt mig, för att belysa den tillfredsställelse jag får av tjänsten, nämna en medelålders kvinna som helt nyligen har visat verklig uppskattning av Bibelns läror. När jag visar henne ett bibelställe, vill hon först grundligt förstå det, och därefter är hon villig att tillämpa dess råd. När en man nyligen föreslog att de skulle flytta ihop, förkastade hon ståndaktigt hans förslag, trots att hon tidigare levt ett omoraliskt liv. Hon berättade för mig hur lycklig hon var för att hon stod upp för Bibelns normer, eftersom hon nu gläder sig åt en sinnesfrid som hon aldrig tidigare känt. Sådana studier gör mig varm om hjärtat och gör att jag känner mig nyttig.
Jag bevarar glädjen
Även om arbetet med att göra lärjungar ger mig mycket glädje, försvann inte min sorg så snabbt. I mitt fall är sorgsenhet något som kommer och går. Min dotter och svärson har varit ett underbart stöd för mig, men ibland när jag ser dem dela särskilda stunder tillsammans, känner jag förlusten av min man mer än någonsin. Jag saknar honom väldigt mycket, inte bara därför att vi stod varandra så nära, utan också på grund av att jag var så beroende av honom. Det finns stunder då detta att inte kunna tala med honom, fråga honom om råd eller dela en erfarenhet i tjänsten med honom frambringar sorg och tomhet som är långt ifrån lätta att hantera.
Vad är till hjälp för mig vid sådana tillfällen? Jag vänder mig i innerlig bön till Jehova och ber honom hjälpa mig att tänka på något annat, något positivt. (Filipperna 4:6–8) Och han hjälper mig verkligen. Nu, efter några år, kan jag tala om några av de trevliga stunder Fred och jag upplevde tillsammans. Det är tydligt att läkningsprocessen sakta ger resultat. I likhet med psalmisten David känner jag att jag har vandrat i ”den djupa skuggans dal”. Men Jehova fanns till hands för att trösta mig, och trogna bröder ledde mig vänligt i rätt riktning.
Vad jag har lärt mig
Eftersom Fred alltid hade tagit hand om allting, trodde jag aldrig att jag någonsin skulle klara av att gå vidare och göra saker och ting själv. Men tack vare hjälp från Jehova, min familj och vännerna har jag klarat av det. I vissa avseenden är jag starkare än förr. Jag vänder mig oftare till Jehova än jag gjorde tidigare, och jag lär mig att själv fatta beslut.
Jag är så glad över att Fred och jag hade de där 20 åren i Spanien, då vi tjänade tillsammans där det rådde större behov. I den här tingens ordning vet vi aldrig vad som händer från den ena dagen till den andra, och därför tycker jag att det är mycket viktigt att vi gör vårt bästa för Jehova och för vår familj medan vi har möjlighet till det. Vårt liv och vårt äktenskap berikades mycket av de åren, och jag är övertygad om att de förberedde mig för att kunna hantera min förlust. Eftersom pionjärtjänsten hade blivit en levnadsväg redan innan Fred dog, gav den mig en känsla av uppsåt i livet då jag kämpade med att anpassa mig till den nya verkligheten.
När Fred dog, verkade det först som om mitt liv också hade tagit slut. Men så var det naturligtvis inte. Jag hade arbete att utföra i Jehovas tjänst, och jag hade människor som jag behövde hjälpa. Hur skulle jag kunna sluta med tanke på att så många här omkring mig fortfarande behövde höra talas om sanningen? Att hjälpa andra var bra för mig, precis som Jesus sade att det skulle vara. (Apostlagärningarna 20:35) Mina erfarenheter i tjänsten på fältet gav mig något att se fram emot, något att planera för.
För några dagar sedan kom återigen en välbekant känsla av ensamhet över mig. Men när jag gick hemifrån för att gå till ett bibelstudium, kände jag mig genast gladare. Två timmar senare återvände jag hem, nöjd och uppbyggd. Som psalmisten sade får vi kanske ibland ”så med tårar”, men sedan välsignar Jehova våra ansträngningar, och vi får ”skörda med högt fröjderop”. — Psalm 126:5, 6.
Nyligen har jag, på grund av högt blodtryck, varit tvungen att justera mitt schema lite, och jag är nu kontinuerlig hjälppionjär. Jag lever ett tillfredsställande liv, även om jag inte tror att jag någonsin i den här tingens ordning helt och hållet kommer över min förlust. Det ger mig glädje att mina tre barn är i heltidstjänsten. Framför allt ser jag fram emot att få träffa Fred igen i den nya världen. Jag är övertygad om att han kommer att bli mycket glad över att få höra om det arbete som jag har kunnat utföra i Ecuador — att våra planer har burit frukt.
Jag ber att psalmistens ord skall fortsätta att visa sig sanna i mitt fall. ”Sannerligen, idel godhet och kärleksfull omtanke kommer att följa mig alla mina livsdagar; och jag skall bo i Jehovas hus till dagars längd.” — Psalm 23:6.
[Bild på sidan 23]
I tjänsten i San Lucas i Loja i Ecuador