Watchtower ONLINE LIBRARY
Watchtower
ONLINE LIBRARY
Svenska
  • BIBELN
  • PUBLIKATIONER
  • MÖTEN
  • w87 1/6 s. 20-23
  • Min bägare har flödat över

Ingen video finns tillgänglig för valet.

Tyvärr kunde videon inte laddas.

  • Min bägare har flödat över
  • Vakttornet – 1987
  • Underrubriker
  • Liknande material
  • Vem skall vi gå bort till?
  • Tragedin drabbar mig igen
  • Flagghälsningsfrågan
  • Vittnen organiserar skola
  • Fördomar och omtanke
  • Min bägare har flödat över
  • Mod att sätta Gud främst
    Vakna! – 1993
  • Jag finner tröst i ”den djupa skuggans dal”
    Vakna! – 1998
  • De gav aldrig upp hoppet om mig
    Vakna! – 2012
  • Jehovas vittnens årsbok 1986
    Jehovas vittnens årsbok 1986
Mer
Vakttornet – 1987
w87 1/6 s. 20-23

Min bägare har flödat över

Berättat av Tarissa P. Gott

”VARFÖR måste detta hända?” Min man och jag ställde oss denna fråga, när vi satt i en hästdroska och höll en liten kista i våra armar. Min nyfödde pojke hade drabbats av kolik och avlidit efter några veckor. På den tiden, år 1914, kände man inte till särskilt mycket om vad man skulle göra åt denna sjukdom. Det var så fruktansvärt att först älska ett nyfött barn i sex månader och se det le mot en, bara för att sedan få uppleva hur döden ryckte det ur ens armar. Mitt hjärta var förkrossat.

Min mor besökte oss under denna tid av sorg och började trösta oss med bibelns budskap om uppståndelsen. Detta betydde så mycket för oss. Vilken lättnad för min man Walter och mig att få veta att det skulle bli möjligt att få träffa lille Stanley igen.

Detta var inte min första kontakt med bibelns sanning. Lite tidigare hade min morfar skaffat sig de tre första banden av Studier i Skriften av Charles Taze Russell. Det som min morfar hade läst i dem, samtidigt som han studerade bibeln, fick honom att gå ut och predika. Detta retade ortens prästerskap, som utestängde honom från kyrkorna i Providence i Rhode Island. Min mor gick inte heller någonsin i kyrkan efter detta. Hon och morfar var nu med vid mötena hos bibelforskarna, men jag tog inte så allvarligt på sanningen den gången.

Vid 16 års ålder gifte jag mig med en ung man, Walter Skillings, och vi bosatte oss i Providence. Vi ville båda gärna umgås med människor som älskade Guds ord. Redan år 1914 hade vi en sex år gammal dotter, Lillian, men det var inte förrän vår nyfödde pojke dog som det som min mor hade berättat för oss om sanningen sjönk in. Nästa år, 1915, döptes min man och jag av bibelforskarna. Vårt dop ägde rum på sommaren vid en strand i närheten. Jag hade på mig en lång, svart klänning med hög hals och långa ärmar, som var helt olik de baddräkter som används nu för tiden. Detta var naturligtvis inte det normala strandmodet på den tiden, men det var särskilt avsett för dopet.

Efter dopet förändrades vår tillvaro. Walter arbetade för Lynn Gas and Electric Company, och under kalla vinterdagar sändes han ibland till olika kyrkor för att tina upp deras frusna vattenledningar. Han brukade utnyttja möjligheten att skriva skriftställen på kyrkornas svarta tavla, sådana skriftställen som visade vad bibeln hade att säga om odödligheten, treenigheten, helvetet och så vidare. — Hesekiel 18:4, NW; Johannes 14:28; Predikaren 9:5, 10.

Vem skall vi gå bort till?

År 1916 dog broder Russell, den förste presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, och det tycktes som om allting började falla sönder. Nu var det många av dem som hade förefallit vara så starka och hängivna mot Herren som började dra sig undan. Det blev tydligt att somliga hade följt en människa i stället för Jehova och Jesus Kristus.

Två äldste som presiderade över vår församling slöt sig till en motståndargrupp och blev därigenom medlemmar av den ”onde slavens” klass. (Matteus 24:48) Allt detta föreföll helt enkelt inte rätt, men det ägde rum, och det gjorde oss upprörda. Men jag sade till mig själv: ”Var det inte den här organisationen som Jehova använde för att befria oss från den falska religionens bojor? Har vi inte smakat hans godhet? Om vi skulle lämna den nu, vart skulle vi då gå? Skulle det då inte sluta med att vi följde någon människa?” Vi kunde inte förstå varför vi skulle slå följe med avfällingarna, och därför stannade vi kvar. — Johannes 6:68; Hebréerna 6:4—6.

Tragedin drabbar mig igen

Min man ådrog sig spanska sjukan, och den 9 januari 1919 dog han, samtidigt som jag också var sängliggande till följd av sjukdomen. Jag tillfrisknade från min sjukdom, men jag saknade Walter oerhört mycket.

Eftersom Walter var borta, var jag tvungen att förvärvsarbeta, så därför sålde jag mitt hus och flyttade in hos en andlig syster. Jag lät stuva undan mina möbler till förvaring i en annan systers bostad i Saugus i Massachusetts. Hennes son, Fred A. Gott, blev senare min andre man. Vi gifte oss år 1921, och inom de tre följande åren blev vi föräldrar till Fred och Shirley.

Flagghälsningsfrågan

Senare, när Fred och Shirley gick i skolan, kom flagghälsningsfrågan upp. Denna stridsfråga baserade sig på bibelns lära om att ”fly från avgudadyrkan”. (1 Korintierna 10:14) En ung broder i församlingen i Lynn hade vägrat att hälsa flaggan och lova den tro och lydnad. Inom en månad relegerades sju barn i församlingen från skolan, bland dem Fred och Shirley.

Jag måste bekänna att det blev något av en överraskning för oss att våra barn tog så fast ståndpunkt i skolan som de gjorde. Vi hade naturligtvis lärt dem respekt för landet och flaggan, och vi hade också lärt dem Guds befallningar om att inte dyrka bilder och avgudar. Som föräldrar ville vi inte att våra barn skulle relegeras från skolan. Men nu då stridsfrågan hade drivits till sin spets, föreföll det endast rätt och riktigt att de tog ståndpunkt för Guds rike. Och när vi tog dessa saker under övervägande, insåg vi att våra barn gjorde det rätta och att om vi förlitade oss på Jehova, så skulle allt komma att bli till ett vittnesbörd för hans namn.

Vittnen organiserar skola

Frågan var nu: Hur skulle barnen få sin utbildning? Under någon tid försökte vi undervisa dem hemma med hjälp av alla slags läroböcker vi kunde uppbringa. Men min man och jag hade det mycket besvärligt detta första skolår, när vi försökte undervisa våra två barn. Min man arbetade heltid, och jag tog på mig extra tvätt och strykning för att dryga ut veckokassan. Förutom detta hade jag min femårige son Robert att ta hand om.

Precis vid den tiden, på våren år 1936, blev Cora Foster, en syster i församlingen och lärare i den vanliga skolan i Lynn sedan 40 år, avskedad från sitt arbete, därför att hon inte hade hälsat flaggan och inte svurit en lärared som var på modet vid den tiden. Det gjordes därför anordningar för att Cora skulle undervisa de barn som hade blivit relegerade från skolan och att vårt hem skulle användas som skola för vittnenas barn. Cora lät forsla över sitt piano till vårt hem tillsammans med några läroböcker för barnen, och några av de äldre pojkarna förfärdigade skolbänkar av apelsinlådor och plywood. Vi började skolan påföljande höst med tio deltagande barn.

Min yngre son, Robert, började sin skolgång genom att gå första klassen i denna skola. ”Innan vi började med vårt vanliga lektionsarbete”, erinrar sig Robert, ”inleddes skolan med en av Rikets sånger varje dag, och sedan brukade vi studera följande veckas studieavsnitt i Vakttornet.” På den tiden tryckte Sällskapet inte frågorna till paragraferna i studieartikeln, och därför blev det barnens ansvar att utarbeta de frågor till paragraferna som skulle användas vid församlingens möte.

Cora var en hängiven lärare. ”När jag hade kikhosta”, påminner sig Robert, ”och skolan var stängd till dess att den smittosamma sjukdomen var över, gjorde syster Foster besök hemma hos varje elev och gav dem läxor.” Trots sin hängivenhet måste hon ha känt sig otillräcklig ibland, för hon var tvungen att undervisa eleverna i alla 12 klasserna i ett enda rum. Mot slutet av den femårsperiod som vi hade skolan i vårt hem var det 22 barn som deltog i skolan.

Fördomar och omtanke

Stridsfrågan om flagghälsningen förde inte enbart med sig en tid av prövningar och påfrestningar, utan också mycket publicitet genom tidningar och radio. Det var en ganska vanlig företeelse att se fotografer framför vårt hus som tog bilder av barnen, när de kom till vår skola. Många av våra grannar, som tidigare hade varit ganska vänligt inställda, blev nu fientligt stämda. De ansåg att det var förfärligt att våra barn skulle vägra hälsa den amerikanska flaggan. ”När allt kommer omkring”, brukade de säga, ”är det inte det här landet som ger er ert bröd och smör?” De insåg inte att det inte skulle finnas något bröd eller något smör utan Jehovas försorg om oss.

Å andra sidan fanns det andra som förstod de stridsfrågor som var inbegripna och gav oss stöd. När människor på orten bojkottade en speceriaffär, där vår församlings presiderande tillsyningsman arbetade som föreståndare, var det en välbärgad person som var intresserad av medborgerlig frihet som köpte upp de flesta varor i affären och delade ut dem gratis till bröderna i församlingen.

Det var inte förrän år 1943, när Förenta staternas högsta domstol ändrade sin inställning till flagghälsningsfrågan, som min son Robert fick tillåtelse att gå i den vanliga skolan.

Min bägare har flödat över

Jag blev oerhört lycklig över att få uppleva att Robert överlämnade sig åt Jehova och blev döpt vid konventet i Saint Louis år 1941. Det var också vid det konventet som alla mina tre yngsta barn hade privilegiet att vara bland de många barn som utan kostnad fick ett personligt exemplar av boken Barnen av broder Rutherford, som då var president för Sällskapet Vakttornet.

År 1943 trädde min äldste son, Fred, in i heltidstjänsten som pionjär. Detta varade emellertid endast några månader, för andra världskriget utkämpades, och han var i värnpliktsåldern. När den lokala värnpliktsnämnden vägrade erkänna hans skäl att som en Ordets förkunnare bli frikallad, blev han följaktligen dömd till tre år i det federala tukthuset i Danbury i Connecticut. År 1946 blev han frigiven, och mot slutet av detta år arbetade han på heltid vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York, där han hade glädjen att tjäna flera år. Nu är han tillsyningsman och tjänar tillsammans med sin familj i Providence i Rhode Island.

År 1951 blev Robert också inbjuden till Betel, och han har blivit kvar där ända till denna dag tillsammans med sin hustru Alice. Han är också tillsyningsman i en församling i New York.

Dessutom har jag min älskade dotter Shirley, som har stannat kvar hemma. Hon tog hand om min man och mig, tills min man dog år 1972. Sedan dess har hon varit till stor tröst för mig. Jag vet verkligen inte hur saker och ting skulle ha varit utan henne, och jag är tacksam mot Jehova för hennes kärlek och hängivenhet.

Jag är 95 år gammal nu, men hoppet om Jehovas nya ordning är ljusare än någonsin. Ibland kommer jag på mig själv med att säga: ”Om jag bara hade de krafter jag ägde under tidigare år.” Jag kan inte längre gå från hus till hus, men så länge jag har en tunga, kommer jag att fortsätta att lovprisa Jehova. Jag uppskattar detta privilegium mera i dag än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Ja, min bägare har flödat över. — Psalm 23:5.

[Bild på sidan 21]

Skolan för vittnenas barn hålls i vårt hem under 1930-talet

[Bild på sidan 23]

Tarissa Gott tillsammans med Robert, Shirley och Fred

    Svenska publikationer (1950–2026)
    Logga ut
    Logga in
    • Svenska
    • Dela
    • Inställningar
    • Copyright © 2025 Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania
    • Användarvillkor
    • Sekretesspolicy
    • Sekretessinställningar
    • JW.ORG
    • Logga in
    Dela