Skall vi minnas det förflutna?

”KAN judarna glömma Förintelsen?” Den frågan ställdes av Virgil Elizondo, som förestår ett mexikansk-amerikanskt kulturcenter i San Antonio i Texas. Hans fråga påminner oss om att de grymheter som begåtts under vårt århundrade kan lämna outplånliga spår i mänsklighetens minne. Folkmordet på armenierna (1915–1923) och massmorden i Kambodja (1975–1979) måste också räknas in i den gruppen, och ändå är listan långt ifrån fullständig.

I ett försök att få till stånd en försoning mellan offren och deras plågoandar har religiösa och politiska ledare vid olika tillfällen i historien uppmanat människor att förlåta genomlidna oförrätter. Detta hände till exempel i Athen år 403 f.v.t. Staden hade just bevittnat slutet på en förtryckande diktatur under de så kallade trettio tyrannerna, en oligarki som, även rent konkret, hade undanröjt så gott som alla motståndare. Den nya regimen försökte återställa friden genom att utfärda amnesti (av ett grekiskt ord som betyder ”glömska”) för alla som hade stött den tidigare diktaturen.

Kan man glömma på befallning?

Det är inte särskilt svårt att utfärda ett påbud för att försöka utplåna minnet av de grymheter som oskyldiga människor utsatts för. Politiska härskare kan besluta sig för att göra detta av opportunistiska skäl, såsom fallet var i det forntida Grekland och i vissa europeiska länder vid slutet av andra världskriget. I Italien, till exempel, utfärdade regeringen år 1946 ett dekret om amnesti för över 200.000 personer ”som i större eller mindre utsträckning varit delaktiga i fascistregimens missgärningar”, som tidningen La Repubblica uttryckte det.

Men beslut som fattas av regeringar eller offentliga institutioner är en sak, och de enskilda medborgarnas uppfattning är en helt annan. Man kan inte genom ett dekret tvinga enskilda individer — kanske försvarslösa offer för blodiga konflikter, massakrer eller andra grymheter — att glömma de lidanden de fått utstå.

Över hundra miljoner människor har dött i krig enbart under vårt århundrade, många efter outsägliga lidanden. Om vi till detta skulle lägga alla dem som dödats genom grymheter som begåtts i fredstid, skulle siffran bli ofattbar. Många människor är villiga att gå mycket långt för att se till att dessa illdåd inte blir bortglömda.

De som vill glömma

De som uppmanar offren eller deras efterlevande att glömma och förlåta hävdar ofta att det bara skapar splittring att minnas forna oförrätter, i synnerhet om lång tid har gått sedan de inträffade, medan det däremot främjar endräkten att glömma dem. Hur tragiska dessa händelser än var, kan man inte få dem ogjorda genom att påminna sig dem, säger de.

Somliga har emellertid gått så långt i sina försök att få människor att glömma att de påstår att några av de mest fasansfulla brott som någonsin begåtts mot mänskligheten aldrig har ägt rum. Understödda av självutnämnda experter på historierevision hävdar till exempel somliga att Förintelsen aldrig har inträffat.a De har till och med anordnat resor till olika utrotningsläger från den tiden, till exempel Auschwitz och Treblinka, och sagt till besökarna att det aldrig har funnits några gaskamrar på dessa platser — och detta trots att det finns otaliga ögonvittnen och en stor mängd urkunder och andra bevis.

Hur kan det komma sig att sådana falska, revisionistiska påståenden vinner gehör i vissa kretsar? Därför att somliga vill glömma sitt eget och sitt folks ansvar. Varför det? Orsaken kan vara nationalism, egna ideologier, eller antisemitism eller liknande åsikter. När grymheterna är bortglömda upphör också ansvaret, menar de. Många motstår emellertid energiskt dessa oansvariga revisionister — ”minnesmördare”, som en fransk historiker kallar dem.

De glömmer inte

Det är naturligtvis svårt för de efterlevande att glömma sina nära och kära som dött i krig eller genom grymheter av olika slag. De flesta av dem som vill minnas massakrer och folkmord gör emellertid detta därför att de hoppas att deras egna och deras anhörigas lidanden skall bli en tankeställare som hjälper människor att undvika sådan brutalitet i framtiden.

Den tyska regeringen har således beslutat om en årlig minneshögtid på årsdagen av upptäckten av de fasansfulla grymheter som nazisterna begick i koncentrationslägret i Auschwitz. Syftet med minneshögtiden är, enligt den tyske förbundspresidenten, att den skall ”tjäna som en varning för kommande släkten”.

Påven Johannes Paulus II uttryckte sig i liknande ordalag på 50-årsdagen av andra världskrigets slut. Han sade: ”Minnet av kriget får inte förblekna med åren, utan bör i stället tjäna som en allvarlig tankeställare för vår generation och för kommande generationer.” Det måste emellertid sägas att katolska kyrkan inte alltid är så angelägen om att komma ihåg offren och de skändligheter som begicks under de åren.

För att den yngre generationen också skall kunna ta lärdom och varning av de folkmord som begåtts under detta sekel och tidigare i historien har flera museer inrättats — till exempel Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. och Beit Hashoah Museum of Tolerance i Los Angeles. Av samma skäl har ett antal gripande dokumentärer och andra filmer om detta ämne spelats in. Allt detta har gjorts för att försöka förhindra att mänskligheten glömmer de lidanden som människor har tillfogat andra människor.

Varför minnas?

”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det”, skrev den spansk-amerikanske filosofen George Santayana. Ja, sorgligt nog verkar det som om mänskligheten under årtusendenas gång mycket snabbt har glömt sitt förflutna och därigenom dömt sig själv att begå samma tragiska misstag om och om igen.

Den långa rad av grymheter och massmord som begåtts under historiens gång visar tydligt att allt mänskligt styre har varit ett fullständigt fiasko. Varför? Därför att människor gång på gång har upprepat samma elementära misstag — de har förkastat Gud och hans lagar. (1 Moseboken 3:1–6; Predikaren 8:9) Och i dag är, precis som Bibeln förutsagt, en ”förvänd generation” i färd med att göra samma sak och får också ta konsekvenserna. — Filipperna 2:15; Psalm 92:7; 2 Timoteus 3:1–5, 13.

Eftersom vi har nämnt Skaparen, Jehova Gud, i sammanhanget, kanske du undrar: Hur ser han på saken? Vad glömmer han, och vad glömmer han inte? Kan den mänskliga tendensen att begå grymheter mot andra människor någonsin brytas? Skall ”de ondskefullas uselhet få ett slut”? — Psalm 7:9.

[Fotnoter]

[Infälld text/Bilder på sidan 7]

”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det.” — George Santayana

Krematorium och ugn i koncentrationslägret Auschwitz

[Bildkälla]

Museet i Oświęcim (Auschwitz)