Kartografi — en nyckel till kunskap om världen
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CANADA
”Paradiset ligger i den Fjärran Östern. Jerusalem är världens medelpunkt, och jorden är en flat skiva som på alla håll är omgiven av oceaner. Så såg medeltidens kartritande munkar på den värld de levde i.”
MED dessa ord inledde utgivarna av Det Bästas stora världsatlas sin introduktion. Sådana religiösa uppfattningar, vilka inte har något stöd i Bibeln, är en del av förklaringen till att det gjordes få framsteg inom kartografin, framställningen av kartor, under den tidiga medeltiden.
Kartor är grundläggande för kännedom om geografi, något som i sig självt är en grundförutsättning för att vi skall kunna förstå världen omkring oss. Men vid en jämförelse har ändå geografikunskaperna hos många inte gjort några större framsteg sedan medeltiden. För ungefär hundra år sedan använde sig författaren Mark Twain av sin uppdiktade person Huckleberry Finn till att påvisa den tidens problem. Uppe i en luftballong försäkrade Huckleberry sin kamrat Tom Sawyer om att de fortfarande inte hade kommit fram till staten Indiana, eftersom marken fortfarande var grön. Huckleberry hade sett på en karta att Indiana var skärt.
På något senare tid brukade en lärare vid en high school i USA börja första geografilektionen i en viss årskurs med att be en av eleverna peka ut USA på en världskarta. I tio års tid började han på detta sätt. Han berättade att inte en enda gång under den tiden hade den första eleven — eller den andra — lyckats peka ut USA! Möjligen ännu mer förvånande är att, enligt tidskriften Time, ”3 amerikaner av 10 inte kan skilja mellan norr och söder på en karta”.
En krönika över kartografin
Konsten att rita kartor är en av de äldsta och mest speciella formerna av kommunikation. Kartor har ristats på sten och trä, ritats i sand och på papper och pergament, målats på skinn och tyg och till och med formats med händerna i snö.
The World Book Encyclopedia daterar den äldsta kända kartan till omkring år 2300 f.v.t. och beskriver den som ”en liten lertavla från Babylonien som troligtvis visar en lantegendom i en dal kantad av berg”. Babylonierna använde liknande lerritningar över stadsmurar i en tidig satsning på samhällsutveckling.
Den grekiske geografen Ptolemaios, som var från Alexandria och levde på 100-talet v.t., visste att jorden var rund, alldeles som Bibeln uppenbarade på 700-talet f.v.t., när den talade om Gud som ”En som bor över jordens cirkel”. (Jesaja 40:22) Enligt tidskriften Equinox är Ptolemaios kartor ”bland de första dokumenterade försöken till kosmografi — att med kartor beskriva den kända världens utformning”.
Inte många kände till Ptolemaios kartor förrän de kom i tryck i en atlas i slutet av 1400-talet. Därefter blev de den källa till geografisk information som sådana sjöfarare som Columbus, Cabot, Magalhães, Drake och Vespucci använde sig av. Ptolemaios världskarta ser ut som en del av en glob och liknar moderna kartor, fastän Eurasiens landmassa är överdrivet stor på hans karta. Reader’s Digest Atlas of the World kommenterar att denna överdrivna storlek ”gjorde att Columbus missbedömde avståndet till Asien, när han gav sig i väg över Atlanten, och därför inte insåg att han hade upptäckt den däremellan liggande Nya världen”. Den så kallade Nya världen, Amerika, som fick sitt namn efter Amerigo Vespucci, kom med på en världskarta för första gången år 1507.
De resor som därpå följde under upptäcktsresornas tid, mellan omkring åren 1500 och 1700, försåg kartograferna med mer exakt information. Deras kartor blev till strategiskt viktiga dokument och har beskrivits som ”redskap för statsmakten” och som ”krigsvapen”. Kartritarna fick avlägga tysthetslöfte, och de arbetade åtskilda från andra och vaktade sina kartor ända in i döden. Om ett skepp bordades av fiender, lades kartorna i en säck med tyngder och kastades i havet. Under lång tid vaktade nationerna sina officiella kartor mycket noga, och under krigstid var det mycket få som fick möjlighet att se dem.
Allteftersom nya länder upptäcktes, blev det nödvändigt att rita nya kartor. Den flamländske geografen Gerardus Mercator (1512–1594) tog itu med det genom att framställa den första vetenskapliga kartboken. I sin bok använde Mercator en bild av den mytologiske jätten Atlas, och sedan dess har ordet ”atlas” kommit att användas som namn på en samling av kartor.
Modern kartografi
Allteftersom de geografiska kunskaperna växte, förbättrades kartornas kvalitet. Ny teknik för kartläggning hade stor betydelse för utvecklingen. I Canadian Geographic beskrivs det hur oerhört svår lantmätarnas uppgift var under den senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet: ”I hetta och kyla, till häst, med kanot, med flotte och till fots ... kartlade de städer och gårdar, skogar och fält, leriga vägar och insektsmyllrande träsk. De mätte avstånd med kedjor och gjorde vinkelmätningar med kompassteodoliter. De upprättade fixpunkter efter stjärnorna ... och lodade havsdjupet längs kusterna.”
På 1900-talet fick kartografin bokstavligt talat ett lyft. Man utrustade flygplan med kameror och började ta flygfoton. Sedan kom 1950-talets satelliter och förde kartografin in i rymdåldern. Vid 1980-talets slut kunde man med hjälp av mottagare till ett globalt positioneringssystem (GPS) fastställa platsers geografiska läge på en timme, något som några år tidigare kunde ha tagit flera månader.
Nu för tiden tar kartograferna elektroniken till hjälp. De uppdaterar sina kartor med hjälp av instrument som skickats upp i omloppsbanor runt jorden, kompletterade med avancerad utrustning på marken. Datorer med specialgjorda program gör det möjligt för kartograferna att lagra biljontals upplysningar, både kartografiska och andra. Så på några minuter kan man framställa en karta med just de upplysningar man önskar, utan tidskrävande gravering för hand.
Med ett datoriserat geografiskt informationssystem (GIS) kan man lägga in nästan vilken information som helst på en karta. På så vis kan man framställa en stadskarta med den allra senaste informationen för att med hjälp av den underlätta trafiksituationen under rusningstid. Med GIS kan man också följa och ge vägbeskrivningar åt lastbilstransporter under deras färd, och det kan till och med vara till vägledning för lantbruket vid höbärgningen.
Kartor — en återspegling av verkligheten?
”En karta kan ljuga, men den skämtar aldrig”, skrev poeten Howard McCordin. Om till exempel en karta ritad för hand på en papperslapp visar en in på fel avtagsväg, så är det inget man skrattar åt. Vi förväntar oss att alla kartor stämmer och att de återspeglar verkligheten som den är. Men sanningen är den att inte alla kartor stämmer och att de inte heller ger en sann bild av verkligheten.
En arkivarie skaffade sig en färgrik karta över Quebec i Canada och upptäckte senare något som verkade vara ett uppenbart misstag på kartan. ”Hela Labrador var inbegripet som en del av Quebec”, förklarade han. ”När jag talade med en kollega om det, blev jag förbluffad när han sade att det troligen inte var något förbiseende, utan en avsiktlig felåtergivning.” Det förefaller som om Quebec inte varit helt tillfreds med ett beslut som togs år 1927 om gränsdragningen mellan Labrador och Quebec och att kartan därför inte återspeglade denna oönskade verklighet.
Arkivariens kollega visade på ytterligare exempel på avsiktligt missvisande kartor. Senare skrev arkivarien en artikel i Canadian Geographic med rubriken ”Kartor som vilseleder”, och i den framhöll han att ”kartografin lätt kan manipuleras till att stödja någon viss åsikt”. Han skrev: ”Jag hade alltid trott att kartor var trovärdiga återgivningar av verkligheten, men i själva verket fanns det kartor fulla av lögner!”
Torontotidningen The Globe and Mail skrev år 1991 att ”en delegation från Japan, vars regering hävdar att den Sovjetkontrollerade ögruppen Kurilerna tillhör Japan, bad [National Geographic Society] att markera det omtvistade området med en annan färg”. Varför ville de att färgen skulle ändras? John Garver j:r, chefskartograf för National Geographic, förklarade: ”De ville att färgen skulle ändras till grönt, därför att Japan är grönt på kartan.”
Således kan olika färger användas på en karta för att ge vissa associationer eller för att framhäva någon särskild aspekt. Som exempel kan nämnas att i samband med upptäckten av guldfyndigheterna vid Klondikefloden år 1897 bidrog kartorna mycket till att uppskattningsvis 100.000 guldgrävare begav sig dit. Karttillverkarna hade gett Alaska och Yukon en djupt gul färg för att ge en antydan om att det fanns stora möjligheter att lyckas.
Andra åsikter kan påverka en kartas utformning på ett mycket mera drastiskt sätt. År 1982 utgavs ”Den omvända kartan”, som hade södra halvklotet upptill. Varför? Tanken var att belägenheten på den övre delen betecknar överlägsenhet och värdighet och att en sådan karta skulle ha en positiv inverkan på fattigare länder på södra halvklotet.
En utmaning för kartograferna
Men också en kartograf som vill återspegla verkligheten stöter på problemet med att göra en karta med en plan yta. Det beror på att om man avbildar en sfär på en plan yta uppstår förvrängningar. Det är som att försöka platta ut ett apelsinskal. Kontinenternas konturer kanske stämmer, men proportionerna förändras så att ytorna förstoras med avståndet från ekvatorn. Som John Garver j:r sade: ”Den enda exakta kartan är globen.” Men eftersom jordglober är besvärliga att gå och bära på, är det uppskattat och ändamålsenligt med en plan världskarta i färg.
År 1988 gav National Geographic ut en ny världskarta. I en rapport om den händelsen förklarade tidskriften Time det problem som kartograferna ställs inför: ”Kartans avbildning återger ofta inte kontinenternas och havens verkliga form och relativa storlek.” Det kan man lätt se om man jämför den världskarta som National Geographic Society gav ut år 1988 med världskartor som getts ut av samma organisation under tidigare år.
Beträffande den markanta skillnaden mellan sådana kartor skrev Time: ”På den nya världskartan som ... [National Geographic Society] nu skickar ut till sina 11 miljoner medlemmar har Sovjetunionen förlorat 47 miljoner kvadratkilometer — mer än två tredjedelar av det område det tyckts omfatta på de kartor som National Geographic gett ut under de senaste 50 åren.”
Ända sedan Ptolemaios tid har kartografer kämpat med problemet att återge jordens olika områdens relativa storlek. På en projektion som National Geographic använde sig av i 66 år ser till exempel Alaska ut att vara fem gånger så stort som det borde vara i jämförelse med områden vid ekvatorn! Det slaget av problem kan hjälpa en att förstå varför Arthur Robinson, som av många anses som kartografernas nestor i USA, sade: ”Kartografi är lika mycket en konstart som en vetenskap.” Den karta som National Geographic Society valde att använda år 1988 har enligt Garver ”den bästa möjliga avvägningen mellan geografi och estetik”.
Vad väntar i framtiden?
Att framställa kartor inbegriper helt klart mycket mer än vad många tänker sig. Ju mer kunskapen om jorden ökar, desto mer exakta kan man göra kartorna. Men den kunskapen är inte alltid så lättillgänglig. Författaren Lloyd A. Brown sade för många år sedan att ”tills den tid kommer då man kan segla in till sin grannes strand utan fruktan och kan färdas genom eller flyga över vilket land man vill utan att bli stoppad eller beskjuten, kommer den fulländade världskarta människor drömt om i århundraden att få vänta. Kanske blir den färdig en dag.”
Lyckligtvis kommer, enligt Bibelns profetior, hela jorden till sist att bli enad under Guds förordnade kungs, Jesu Kristi, styre. Om honom förkunnar en profetia i Bibeln: ”Han kommer att ha undersåtar från hav till hav och från Floden till jordens ändar.” (Psalm 72:8) När politisk rivalitet och tvister om territorier slutligen tas bort och när konflikter nationer emellan inte längre finns, då kommer den tid då man kan göra en fulländad världskarta.
[Bild på sidan 16, 17]
Ptolemaios och hans världskarta
Gerardus Mercator
[Bildkällor]
Ptolemaios och Mercator: Culver Pictures; Ptolemaios världskarta: Gianni Dagli Orti/Corbis; jordglob: Mountain High Maps® Copyright© 1997 Digital Wisdom, Inc.; bakgrund på sidorna 16-19: The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck