Han gav inte upp

DEN 5 oktober 1995 blev 14-årige Matt Tapio opererad för en tumör på hjärnstammen. Tumören visade sig vara elakartad. Det här var den första av de operationer som han skulle genomgå under de kommande två och ett halvt åren. Sedan följde kemoterapi och strålbehandling.

Matt bodde i Michigan i USA där han gick i skolan och var med vid kristna möten. Han tog vara på möjligheterna att tala med lärare och skolkamrater om sin tro och att besöka andra i den offentliga förkunnartjänsten. Under alla de gånger han låg på sjukhus — av de sista två och halvt åren av sitt liv var han inlagd 18 månader — lämnade han mängder av biblisk litteratur till dem han träffade.

Många gånger såg det ut som om Matt inte skulle överleva, men varje gång återhämtade han sig. När han en gång var på väg till sjukhuset, fick han en attack och slutade andas. Man satte i gång med hjärt-lungräddning, och han återupplivades. När han återfick medvetandet, började han gråta och sade högt: ”Jag är en kämpe! Jag är en kämpe! Jag är inte en som ger upp!” Människor sade att det var Matts tro på Gud som höll honom vid liv så länge.

Den 13 januari 1996 förverkligade Matt sin högsta önskan, då han blev döpt som en symbol av sitt överlämnande åt Jehova Gud. På grund av risken för infektioner skedde dopet i en privat bassäng. Några dagar senare var han tillbaka på sjukhuset för ännu en operation. Under augusti 1997 kräktes Matt under flera veckor, men efter ytterligare en operation stabiliserades hans tillstånd.

Under de här förhållandena fortsatte Matt att ha sinne för humor och skämtade med läkarna och sköterskorna. De kunde inte förstå hur han kunde vara så humoristisk. En av läkarna sade till honom: ”Matt, om jag hade varit i din situation hade jag dragit för draperiet, dragit täcket över huvudet och sagt till alla att försvinna.”

En av de sista gångerna Matt kom hem från sjukhuset var i februari 1998. Han var så glad över att vara vid liv och hemma att han, så snart som han kom in genom dörren, sade: ”Jag är så lycklig! Vi kan väl be en bön.” Han gav sedan i bön till Jehova uttryck åt sin glädje. Två månader senare, den 19 april, dog han till sist av cancern.

Tidigare hade man, vid ett av Jehovas vittnens möten i Rikets sal, spelat upp en bandad intervju med Matt. Han fick frågan: ”Vad skulle du vilja säga till oss som har ett mått av hälsa om vår tjänst och våra kristna möten?”

Matt svarade: ”Gör vad du kan nu. ... Du vet aldrig vad som kan hända. ... Men vad som än händer, sluta aldrig att vittna om Jehova.”