Bibelns syn

Bör man hedra de döda?

”EN DJUPT ROTAD KÄNSLA DRIVER DE FLESTA MÄNNISKOR TILL ATT BEHANDLA EN DÖD MÄNNISKAS KROPP MED EN RESPEKT SOM MAN INTE KÄNNER FÖR ETT DÖTT DJUR.” — ENCYCLOPÆDIA BRITANNICA.

DE FLESTA människor hedrar på ett eller annat sätt sina kära anförvanter som har dött. De döda hedras med dödsannonser i dagstidningar och prisas i minnestal. I en del länder är det vanligt med påkostade begravningar med religiösa och traditionella ritualer. Ceremonier för de döda kan pågå i dagar, veckor eller månader. Skolor, flygplatser, gator och städer uppkallas efter berömda människor som dött. Monument uppförs och helgdagar instiftas för att hedra minnet av hjältemodiga personer.

Men enligt Guds ord är de döda helt ovetande om den ära som visas dem. (Job 14:10, 21; Psalm 49:17) De döda lever endast i minnet hos dem som kommer ihåg dem. Bibeln säger: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” (Predikaren 9:5) Bibeln framhåller hoppet om en uppståndelse som kommer att äga rum i framtiden. (Johannes 5:28, 29; 11:25) Men fram till dess existerar inte de döda. De återgår bokstavligt talat till markens stoft. — 1 Moseboken 3:19; Job 34:15.

Med tanke på Bibelns klara syn på de dödas tillstånd, tjänar det då något syfte att hedra dem? Bör kristna följa traditionella seder i samband med begravningar av kära anförvanter?

Ritualer grundade på ett falskt antagande

Många, kanske de flesta, traditionella ritualer i förbindelse med de döda är djupt rotade i icke-bibliska religiösa läror. Vissa riter påstås ”skydda den döde mot demonangrepp; ibland har syftet med riterna varit att skydda de levande mot att smittas av döden eller mot den dödes illvilja”, sägs det i Encyclopædia Britannica. Alla sådana seder som grundas på det falska antagandet att de döda lever vidare i en osynlig andevärld är i direkt strid med bibliska sanningar. — Predikaren 9:10.

Många människor dyrkar sina döda. I denna form av tillbedjan ingår att man frambär offer och även böner till döda förfäder. En del som ägnar sig åt sådana ritualer ser inte sina handlingar som en form av tillbedjan, utan mera som uttryck för vördnad eller djup respekt för de döda. Men detta slag av hängivenhet för döda förfäder har ändå religiös grund och är oförenligt med det som Bibeln lär. Jesus Kristus sade: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” — Lukas 4:8.

En balanserad syn

Att visa ära och respekt för döda är inte alltid förbundet med falska religiösa läror. I Bibeln talas det till exempel om hur den trogne kung Hiskia ärades efter sin död. Guds folk ”begravde honom i stigningen upp till Davids söners gravplatser; och hela Juda och Jerusalems invånare visade honom ära vid hans död.” (2 Krönikeboken 32:33) Ett annat sådant exempel är det med Jesus. Det sägs i Bibeln att lärjungarna tog ”Jesu kropp och band om den med linnebindlar tillsammans med de välluktande kryddorna, alldeles på det sätt som judarna har för sed att förbereda för begravning”. — Johannes 19:40.

Bibeln beskriver många andra sådana tillfällen då särskilda tillvägagångssätt beträffande döda kroppar och begravningar följdes. Dessa seder var inte någon form av förfädersdyrkan, och inte heller var de grundade på den felaktiga trosuppfattningen att de döda fortsätter att ha inflytande över de levande och vad de sysslar med. Det var i stället så att de sörjande visade djup respekt för dem de älskade. Bibeln invänder inte mot att man visar sådan respekt, eftersom den grundar sig på naturliga mänskliga känslor, men den rekommenderar inte mycket påkostade begravningar eller begravningar där man uppträder hysteriskt. Å andra sidan uppmanar den inte heller de kristna att hålla tillbaka sina känslor eller att inte ge uttryck åt sin sorg när de drabbas av någon kär anförvants död.

När Jehovas vittnen är med vid begravningar, visar de därför tillbörlig ära och respekt för den döde. (Predikaren 7:2) När det gäller frågor om blommor, begravningsakter och andra lokala seder, fattar de kristna väl övervägda personliga beslut för att avhålla sig från sådant som är i strid med Bibelns läror. Gott omdöme och balans är nödvändigt i detta sammanhang. I uppslagsverket Encyclopædia of Religion and Ethics förklaras att ”en rits innebörd och värde skiftar från tid till annan, så att den innebörd den har fått på senare tid kan vara en helt annan än den som den ursprungligen hade, och den allmänna förklaring man ger av den kanske inte säger något om dess ursprung”.a

Är det fel att hålla lovtal över den döde?

Principen om att vara balanserad gäller också frågan om att hålla lovtal över den döde. Vid begravningar bemödar sig Jehovas vittnen om att så mycket de kan trösta de sörjande. (2 Korinthierna 1:3–5) Ett formellt program kan inbegripa en eller flera talare. Men det skulle vara olämpligt att vid ett sådant tillfälle låta en lång rad talare stå upp och lovprisa den döde. I stället ger en begravning tillfälle till att lovprisa Guds underbara egenskaper, däribland hans omtanke som kommer till uttryck i det att han ger oss hoppet om en uppståndelse.

Det betyder emellertid inte att det skulle vara fel att i ett begravningstal påminna om den dödes goda egenskaper. (Jämför 2 Samuelsboken 1:17–27.) När den döde har varit trogen mot Gud ända till sin död, blir han eller hon till ett utmärkt exempel, väl värt att följa. (Hebréerna 6:12) Det är bra att begrunda hur Guds tjänare bevarat ostraffligheten i sitt liv. Att dela med sig av sådana positiva tankar vid en begravning tröstar de levande och hedrar minnet av den döde.

Sanna kristna tillber inte de döda. De tar inte del i seder som är i strid med Bibelns sanning. Men de har inte heller den extrema synen att eftersom de döda endast är stoft, är alla begravningsseder meningslösa och onödiga. De sörjer och bevarar sina döda i minnet. Men deras sorg och smärta mildras av Bibelns sanning om att de döda inte lider och att det finns ett hopp om en uppståndelse.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 10]

Begravningsprocession till ära för Gustav II Adolf, efter hans död 1632

[Bildkälla]

Från boken Bildersaal deutscher Geschichte