Är ditt sätt att leva ditt liv dödsorienterat?
MÄNNISKAN har en önskan att leva. Likväl är döden ett av den nutida mänskliga tillvarons drag. Detta enda förhållande påverkar ytterst kraftigt människors sätt att leva sitt liv, såväl som deras syn på livet självt.
Också de som förnekar att de är religiöst sinnade försöker ofta fylla sin korta levnad med så mycket liv de kan. De lever i dödens skugga. Många religiöst orienterade personer, som tror att människan har en odödlig andesjäl, hoppas att döden skall rädda dem undan den fysiska tillvaron till en andlig existens. Det är orsaken till att så många kulturer är dödsorienterade och att de kännetecknas av att man följer sedvänjor som på ett eller annat sätt hedrar de döda, vilkas själar man tror är medvetna i en andevärld. Hoppet om liv, som bibeln håller fram, är däremot inte grundat på uppfattningen att själen lever vidare efter döden.
VAD BIBELN LÄR
Bibeln säger att den levande människan är en ”levande själ” (Åkeson; NW), som består av kroppen och ”livsande” (1917) eller ”livets andedräkt” (NW). (1 Mos. 2:7) Bibeln talar också om en ande som finns i både djur och människor. (Ps. 104:25—30; Pred. 3:19, 20) Denna ande är livskraften i varje cell i kroppen. Den vidmakthålls med hjälp av den syrerika luften och mat som Gud har dragit försorg om. Då Gud danade det första människoparet, gav han dem alla förutsättningar för att de och deras avkomlingar skulle kunna fortsätta att leva för evigt, om de förblev lydiga mot sin skapare. Olydnad skulle komma död åstad. — 1 Mos. 2:8, 9, 15—17.
Död är motsatsen till liv som en levande själ. Sedan Adam hade syndat till följd av olydnad, sade Gud därför till honom: ”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd, om vilket jag hade bjudit dig. ... Med vedermöda skall du nära dig ... alla dina livsdagar; ... till dess du vänder åter till jorden. ... Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” Eftersom människan Adam inte uppfyllde Guds krav för livet, löpte hans livsdagar ut, och han vände åter till det stoft, varav han var tagen. Han dog. — 1 Mos. 3:17—19.
Bibeln framlägger konsekvent denna syn på döden. Om verkningarna av syndafloden på Noas tid heter det i skildringen: ”Då förgicks allt kött, som rörde sig på jorden, ... alla människor. Allt ... på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av livsande i sin näsa” (1917), ”allting, vari livskraftens andedräkt var verksam” (NW). (1 Mos. 7:21, 22) ”Åtta själar” blev ”tryggt ... burna igenom vattnet”. (1 Petr. 3:20; även 1883; Åkeson) Den kristne nedskrivaren av bibelboken Romarna bekräftade att ”den lön synden betalar ut är död”. (Rom. 6:23) Han instämde i bibelns tillkännagivande att ”den själ, som syndar, hon skall dö” och att själen vid döden upphör att ha en medveten tillvaro: ”På den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Hes. 18:20, 1878; Ps. 146:4, NW.
SEDVÄNJOR GRUNDADE PÅ ETT BEDRÄGERI
Bibeln lär emellertid att det finns en andevärld. ”Gud är en Ande.” (Joh. 4:24) Han skapade andra andevarelser långt innan människan eller djuren danades. (Job 38:4, 7) Några av dessa, den som nu är känd såsom Satan inbegripen, gjorde uppror mot Gud och har blivit bannlysta från den upplysning som ges trogna änglar i Guds familj. (1 Mos. 3:1—15; 6:1—7; 1 Petr. 3:19, 20; Jud. v. 6) De har blivit bedragare, som är beslutna att övertyga människor om att människan lever vidare efter döden, i andlig gestalt. (Upp. 12:9) Det är de som ger sig ut för att vara döda människor och åstadkommer sådana framträdanden att de får folk att tro att de kan ha kontakt med de dödas andar. Detta är orsaken till att dyrkan av de döda försiggår i någon form i alla delar av världen. — Jes. 8:19.
I många delar av Nigeria till exempel tror man att själen, efter döden, råkar i ett slumrande tillstånd, där den förblir tills en första och en andra begravningsceremoni har utförts. Den första ceremonin består i begravningen av den dödes kropp. Den andra, ett slags minnesmässa, är en religiös begravningsakt, och avsikten med den är att själen skall frigöras från de dödas värld och tillåtas att helt och fullt få träda in i andarnas land. För många nigerianer är därför den minnesmässa som hålls i kyrkorna en vecka efter begravningen liktydig med en andra begravning.
”Likvaka” är en av flera andra seder, som har utvecklats för att söka hindra onda andar att störa liket eller hindra den avlidnes ande att återvända till denna världen. Dessa seder inbegriper ofta invecklade och dyra ceremonier, som är avsedda att öppet och offentligt visa att den döde hålls högt i ära. Man hoppas också på det sättet vinna hans ynnest.
För någon tid sedan visades en nigeriansk begravningsceremoni i TV, och där fick man se dyrbart klädda sörjare som grät vid graven. Några bjöd rentav till att kasta sig i graven. Så snart själva begravningen av den döde hade skett, följde en stor fest, där man drack, åt och roade sig med besked. Somliga har beräknat att denna begravning kostade omkring 5.000 naira (omkring 38.000 kronor). På de flesta håll i Nigeria ger sorg och därpå glädjeyttringar vid en gammal persons begravning uttryck åt den uppfattningen att den döde lyckosamt har fullbordat sitt liv som människa och är beredd att träda in i andelivet.
Den ära man visar de döda kan ytterligare belysas av innehållet i ett brev till en nigeriansk dagstidning. Brevskrivaren berättade om en vän som inte kunde ta sig tid att hälsa på sin sjuke far och inte hade råd att sända mer än 20 naira (150 kronor) för att betala läkarvård åt fadern. Men när den gamle mannen dog en månad senare, då kunde samme son få ledigt från sitt arbete och lånade mer än 580 naira (omkring 4.500 kronor) ”till bestridande av kostnaderna för begravningsceremonin”. Ytterligare utgifter bestreds av andra släktingar. Brevskrivaren gjorde denna kommentar: ”När mannen var sjuk, fick han bara 20 naira för att söka vård, men när han dog, blev hans kvarlevor — den obrukbara, livlösa kroppen — gladeligen undanskaffade ... för inte mindre än 2.000 naira” (15.000 kronor).
I många fall rakar den dödes nära släktingar av sig håret, klipper fingernaglarna, gör märken eller sår på sin kropp eller hänger på sig särskilda halsband eller små påsar som innehåller frön eller mischmasch av olika slag. Allt detta är egentligen ”medicin”, ett särskilt skyddsmedel mot den dödes ande. Sådana saker ägnar sig inte Jehovas tillbedjare åt, och bibeln förbjuder dem. — 3 Mos. 19:28.
DET ÄR NATURLIGT ATT KÄNNA SORG NÄR EN KÄR VÄN DÖR
Det är naturligt för människor att känna smärta och sorg över förlusten av en kär anhörig eller vän. Guds tjänare har gett uttryck åt sådan sorg och visat hur bedrövade de är genom att gråta och genom enkel, vårdad klädsel. (1 Mos. 23:2; 5 Mos. 34:8; Joh. 11:33, 35, 38) I förkristen tid klädde man sig i säcktyg, och ibland iakttog man fastställda sorgetider som uttryck för sin smärta och bedrövelse i samband med andra olyckor, förutom dödsfall. (2 Sam. 14:2; Est. 4:1) Sorgen hade inget samband med försök att blidka de döda. Den var ett uttryck för verklig ledsnad till följd av en personlig tragedi eller en olycka som drabbat hela samhället.
På liknande sätt ger kristna tillbedjare av Jehova inte efter för överdriven sorg, och bibeln anger skälet: ”Vi [vill] inte att ni skall vara okunniga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp.” (1 Tess. 4:13) De kristna betraktar sina döda såsom omedvetna, sådana ”som sover” i hopp om en uppståndelse och som inte har behov av blidkande ritualer eller försoningshandlingar. — Joh. 11:11—14.
Uppståndelsehoppet grundar sig på den föranstaltning som Gud har gjort för att upphäva syndens verkningar och avlägsna dödens fördömelse. Kärleksfullt anskaffade han en lösen för människosläktet genom Jesu Kristi död. Detta har öppnat vägen för Gud till att uppväcka de döda och ge dem möjlighet att leva på nytt i framtiden, med utsikt att vinna evigt liv. — Joh. 3:16; Matt. 20:28; Joh. 11:24—26.
SE TILL ATT ANORDNINGARNA VID BEGRAVNING HÅLLS INOM SKRIFTENS RÅMÄRKEN
De kristna måste därför undvika att besmittas av sin omgivnings seder som har sin rot i felaktiga uppfattningar. De måste sky alla sedvänjor som är grundade på den uppfattningen att själen överlever, lever vidare i en andevärld. Det behövs inga invecklade begravningsritualer. Jordbegravningar är det vanligaste begravningssättet. Men kremering och ”begravning” i havet förekommer också. Om man av renlighetsskäl tvättar den dödes kropp före begravningen, får inte detta förbindas med den oskriftenliga ritualen att förbereda den döde för livet ”efter detta”. — Apg. 9:37.
Den vise kung Salomo gav rådet: ”Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat.” (Pred. 7:3) Detta råd klarlägger två saker i samband med begravningar. För det första är gästabud, ”skrytkalas”, opassande i förbindelse med att man sörjer en död. För det andra kan det vara lämpligt att förstående vänner besöker och tröstar de sörjande.
När sådana besök görs, bör besökare som bor relativt nära och kommer för att kondolera familjen visa hänsyn genom att göra besöket kort och inte få familjen att känna sig tvingad att bjuda på något att äta. De förstående vänner som kommer mera långväga ifrån kanske familjen vill bjuda på mat och dryck. På så sätt visar de gästfrihet. Alla besökare bör å andra sidan önska visa hänsyn genom att inte själviskt uppträda på ett sådant sätt att de utgifter, som familjen redan har ådragit sig för begravningsförberedelserna, ytterligare skulle öka. I stället kan det vara en utmärkt sak om de erbjuder sig att hjälpa familjen med hushållsarbetet eller genom att uträtta ärenden.
Begravningar som anordnas bland Jehovas vittnen kan hållas på vilken lämplig plats som helst, t. ex. i ett begravningskapell, i en Rikets sal, i någon familjemedlems hem eller ute på själva begravningsplatsen. Familjen kanske önskar be en respekterad man i församlingen hålla ett tal vid begravningen. Ett enkelt, på bibeln grundat tal framförs då, som med hänvisningar till Skriften förklarar dödens orsak och Guds uppsåt att återföra de döda till livet genom en uppståndelse. Efter denna begravningsakt följer gravsättningen, utan någon särskild ritual.
Den bibliska skildringen vittnar om att det fanns tillfällen då de som tillbad Jehova förde kroppen i procession till begravningsplatsen. Det var i samband med en sådan procession som Jesus uppväckte en ung man. (Luk. 7:12—16) Vi bör tänka på att detta inträffade i samband med att man bar ut kroppen för att begrava den. Det var inte så att man gick runt staden enligt någon ritual. I själva verket är enkelhet ett framträdande drag vid kristna begravningar. Beskrivningarna av Jesu begravning och av begravningen av förkristna tillbedjare av Gud vittnar om att man på ett enkelt, respektabelt sätt skaffade undan kroppen. (Matt. 27:59, 60; 1 Mos. 25:9, 10; 49:29—32) Sådan enkelhet stämmer väl överens med den enkla sanningen att de döda ”veta alls intet. ... Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände.” (Pred. 9:5, 6) När de kristna anordnar begravningar, bör de inte heller samverka med religionssamfund som har felaktiga uppfattningar om de döda. — 2 Kor. 6:14—17.
Efter begravningen kan man inte göra något mer för de döda. I Predikaren 9:5, 10 får vi veta att ”de hava ingen vinning mer att vänta, ... där finnes ingen insikt eller vishet” i graven, dit de döda går. De döda kan således inte göra något för att ändra på sin egen situation, och inte heller kan de störa de levande. Det innebär också att de levande inte kan utföra något som kan vara till nytta för de döda. En ”andra begravning”, likvaka, minnesmässor, som har drag av hedersbevisning eller försök att blidka, offergåvor av olika slag, speciella böner om att själen måtte vila i frid — ”R. I. P.” — allt grundat på uppfattningen att själen för en medveten tillvaro i skärselden eller någon annanstans, ja allt detta är utan värde och bygger på felaktiga uppfattningar. — Ps. 49:7—10.
I stället för en begravningsakt före gravsättningen kan en sådan mycket väl anordnas vid en lämplig tidpunkt kort efter gravsättningen. En sådan begravningsakt är inte avsedd att vara till gagn för den döde, och inte heller anordnas den av fruktan för den döde. Avsikten är att bereda tillfälle att ge tröst åt efterlevande släktingar och nära bekanta i deras tunga sorg, eftersom det ju tar tid att komma över den svåra smärta och den förlust de efterlevande känner. Just detta antyder också att de kristna inte har något försvar för att hålla minnesstunder årligen, eller med andra regelbundna intervaller, för döda släktingar. Bibeln bemyndigar en sådan minnesstund endast till minne av Jesus Kristus, som gav sig själv till en lösen för mänskligheten för att åstadkomma befrielse från dödens fördömelse. — Luk. 22:19; 1 Kor. 11:24, 25.
Även om vi måste acceptera döden såsom ett av den nutida mänskliga erfarenhetens drag, finns det ingen orsak att betrakta den med sjuklig fruktan eller otillbörlig vördnad. Hoppet om uppståndelsen skyddar oss från att känna överdriven smärta och sorg. ”Ty om vi tror att Jesus dog och uppstod igen, så skall Gud också föra dem som genom Jesus har somnat in i döden fram tillsammans med honom”, genom en uppståndelse. (1 Tess. 4:13, 14; Upp. 21:4) Av detta skäl är de kristnas liv inte dödsorienterat. De ser mot framtiden med hopp om liv. De inriktar sitt liv på att hjälpa de levande.
[Bild på sidan 5]
Bör man hedra de döda mer än de levande?