Bibelns syn
Är det fel att vara stolt?
ENLIGT en gammal uppfattning är stolthet den första av sju dödssynder. Men det är många nu för tiden som anser att en sådan uppfattning är hopplöst föråldrad. Nu, på tröskeln till 2000-talet, betraktas stolthet som en tillgång, inte som en synd.
Men när Bibeln talar om stolthet är det vanligtvis i negativ betydelse. Enbart i Ordspråksboken i Bibeln finns det flera uttalanden som fördömer stolthet. Ett exempel är Ordspråken 8:13, där det sägs: ”Självupphöjelse och stolthet och den usla vägen och den förvända munnen har jag hatat.” I Ordspråken 16:5 fastslås det: ”Var och en som har ett stolt hjärta är något avskyvärt för Jehova.” Och vers 18 i samma kapitel ger varningen: ”Stolthet går före en krasch och en högmodig ande före snavande.”
Stolthet som skadar
Den stolthet som Bibeln fördömer kan definieras som överdriven självkänsla, en oresonlig inställning av överlägsenhet på grund av förmågor, skönhet, rikedom, utbildning, socialgrupp och så vidare. Den kan ta sig uttryck i ett hånfullt uppträdande, skryt, oförskämdhet eller arrogans. Om man tänker för högt om sig själv, kan det leda till att man inte tar emot den tillrättavisning som behövs, vägrar att erkänna fel och be om ursäkt, inte vill ge med sig och förlora sin prestige eller att man på ett överdrivet sätt tar illa upp av vad någon gjort eller sagt.
De som är stolta insisterar alltid på att saker och ting skall göras på deras sätt eller inte alls. Det är inte svårt att föreställa sig att en sådan inställning ofta leder till konflikter av något slag människor emellan. Stolthet över ras eller nationalitet har lett till oräkneliga krig och till blodsutgjutelse. Bibeln visar att det var stolthet som fick en andlig son till Gud att göra uppror och göra sig själv till Satan, Djävulen. Paulus gav följande råd angående kristna äldstes kvalifikationer: ”Inte en nyomvänd, för att han inte skall bli uppblåst av högmod och råka in under den dom som är avkunnad över Djävulen.” (1 Timoteus 3:6; jämför Hesekiel 28:13–17.) Om detta är resultatet av stolthet, är det inte förvånande att den fördöms av Gud. Men du kanske undrar: ”Finns det inte situationer då stolthet kan vara berättigad?”
Finns det berättigad stolthet?
I de kristna grekiska skrifterna används verbet kaukhạomai, som översatts med ”vara stolt, jubla, berömma sig”, både i negativ och i positiv betydelse. Paulus skriver till exempel att vi skall ”jubla på grund av hoppet om Guds härlighet”. Han förordar också: ”Den som berömmer sig, han må berömma sig av Jehova.” (Romarna 5:2; 2 Korinthierna 10:17) Det innebär att vi skall vara stolta över att ha Jehova som vår Gud, en känsla som bör få oss att känna glädje över hans goda namn och rykte.
För att belysa saken: Är det fel att vilja försvara ett gott namn som blivit utsatt för förtal? Naturligtvis inte. Om människor säger något felaktigt om våra familjemedlemmar eller andra som vi älskar och respekterar, skulle det då inte få oss att känna oss upprörda och påverka oss till att försvara dem? I Bibeln sägs det: ”Ett [gott] namn är att föredra framför överflödande rikedom.” (Ordspråken 22:1) Vid ett tillfälle sade den allsmäktige Guden till en stolt Farao i Egypten: ”Av denna orsak [har jag] låtit dig bestå: för att visa dig min makt och i syfte att få mitt namn förkunnat på hela jorden.” (2 Moseboken 9:16) Gud känner alltså mycket stor glädje över sitt eget goda namn och rykte och ivrar för det. Vi kan också vilja värna om vårt eget goda namn och anseende, men vi bör ändå inte drivas av högfärd och självisk stolthet. — Ordspråken 16:18.
För att det skall råda goda relationer är det nödvändigt med respekt. Vår samvaro med andra och våra affärskontakter kommer att påverkas negativt, om vi förlorar förtroendet för människor i vår omgivning. På samma sätt kan samarbete eller kompanjonskap förstöras om bara en av de inbegripna gör något som leder till att han själv eller hans kolleger råkar i allmänt vanrykte. För att nå de mål man satt upp måste man bevara sitt goda namn och rykte. Detta är ett av skälen till att tillsyningsmän i den kristna församlingen måste ha ”utmärkt vitsord” från utomstående. (1 Timoteus 3:7) Det som ligger bakom deras önskan att ha ett gott namn är inte stolt självupphöjelse, utan att Gud måste representeras på ett värdigt sätt. Hur trovärdig kan egentligen en Guds tjänare vara som har dåliga vitsord från utomstående?
Hur skall man se på stolthet över egna prestationer? Vi kan som exempel ta den glädje föräldrar kan känna, när det går bra för deras barn i skolan. Ett sådant resultat är det passande att känna tillfredsställelse över. När Paulus skrev till medkristna i Thessalonike, visade han att han också gladde sig över resultat som uppnåtts: ”Vi är pliktiga att alltid tacka Gud för er, bröder, såsom lämpligt är, eftersom er tro växer till i så hög grad och den inbördes kärleken hos alla och envar av er blir allt större. Därför är vi själva stolta över er bland Guds församlingar för er uthållighet och tro i alla era förföljelser och de vedermödor som ni uthärdar.” (2 Thessalonikerna 1:3, 4) Det är naturligt att vi känner glädje över det som våra nära och kära utför. Vad skiljer alltså orättfärdig stolthet från rättmätig?
Det är inte olämpligt att vilja bevara sitt goda anseende, ha framgång och vara glad över att man lyckats. Men självupphöjelse, högmod och skryt över sig själv eller andra är sådant som Gud fördömer. Det skulle verkligen vara sorgligt om någon började bli ”uppblåst” av stolthet eller började ”tänka högre om sig själv än man bör tänka”. För de kristna finns det ingen orsak att vara stolta eller skryta över någon eller något förutom Jehova Gud och vad han har gjort för dem. (1 Korinthierna 4:6, 7; Romarna 12:3) Profeten Jeremia förmedlar en fin princip till oss att följa: ”Den som berömmer sig, han må berömma sig av just detta: att ha insikt och att ha kunskap om mig, att jag är Jehova, den som utövar kärleksfull omtanke, rättvisa och rättfärdighet på jorden.” — Jeremia 9:24.
[Bild på sidan 20]
”Påven Innocentius X”, av Don Diego Rodríguez de Silva Velázquez
[Bildkälla]
Scala/Art Resource, NY