Stolthetens pris — Hur högt är det?

HAR du någon gång kommit i kontakt med en person som avsiktligt försökt få dig att känna dig liten — kanske en lagledare, en chef, en förman eller rentav en släkting som sett ner på dig och behandlat dig med överlägset förakt? Hur kände du det för den personen? Kände du dig dragen till honom eller henne? Säkert inte! Varför? Därför att stolthet skapar barriärer och hämmar kommunicerandet.

Stolthet får en person att förringa andra människor, så att han eller hon själv alltid skall verka överlägsen. Personer som har en sådan inställning säger sällan något gott om andra. Det finns alltid någon reservation: ”Ja, det kanske är sant, men han har det eller det felet.”

I boken Thoughts of Gold in Words of Silver sägs det: ”Stolthet är en nedbrytande egenskap. Den förtär en människa och gör att det blir mycket lite kvar att beundra.” Är det då så underligt att ingen känner sig väl till mods i en stolt persons sällskap? En sådan person har i själva verket sällan några verkliga vänner. ”Däremot”, sägs det i samma bok, ”älskar alla dem som är ödmjuka — inte sådana som låtsas vara ödmjuka, utan sådana som verkligen är det.” Som Bibeln så träffande uttrycker det: ”En människas högmod blir henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.” — Ordspråken 29:23, 1982.

En fråga som är ännu viktigare än människors vänskap och ära är emellertid: Hur påverkar stolthet vårt förhållande till Gud? Hur betraktar Gud människor som är stolta, överlägsna och arroganta? Har det någon betydelse för honom om vi är stolta eller ödmjuka?

En lektion i ödmjukhet

Den inspirerade skribenten säger i ett bibliskt ordspråk: ”Stolthet går före en krasch och en högmodig ande före snavande. Bättre är det att vara ödmjuk i anden tillsammans med de saktmodiga än att dela byte med dem som upphöjer sig själva.” (Ordspråken 16:18, 19) Visheten i dessa ord kommer tydligt till synes i fallet med den syriske härföraren Naaman, som levde på den israelitiske profeten Elisas tid.

Naaman var spetälsk. I hopp om att bli botad begav han sig till profeten Elisa i Samaria. Han trodde att han skulle få träffa Elisa personligen, men i stället sände profeten sin tjänare och lät säga till Naaman att han skulle bada sig sju gånger i floden Jordan. Naaman kände sig kränkt över bemötandet och rådet. Varför kunde inte profeten komma ut och tala med honom personligen i stället för att skicka en tjänare? Och Syriens floder var minsann lika bra som floden Jordan! Naamans känslor bottnade i stolthet. Hur gick det då? Lyckligtvis svalde han stoltheten och följde de anvisningar han fått. Som det uttrycks i Bibeln: ”Då begav han sig ner och doppade sig sedan i Jordan sju gånger, i enlighet med den sanne Gudens mans ord, varefter hans kött kom tillbaka och blev som en liten pojkes kött, och han blev ren.” — 2 Kungaboken 5:14.

Ibland kan en smula ödmjukhet leda till stora välsignelser.

Förmätenhetens pris

Stolthet kan emellertid kosta oss mycket mer än vissa privilegier eller fördelar. Det finns ett slag av stolthet som kallas ”hybris”, som har definierats som en ”överdriven stolthet eller självsäkerhet som ofta straffar sig i längden”. (Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary) Ordet hybris kommer från grekiskan, och enligt en expert på grekiska språket, William Barclay, betecknar det ”en blandning av stolthet och grymhet ... , ett högmodigt förakt som får ... [en person] att trampa på andra människor”.

I Bibeln finner vi ett belysande exempel på sådan överdriven stolthet — den ammonitiske kungen Hanun. Vi läser i Insight on the Scriptures: ”På grund av den kärleksfulla omtanke som Nahas hade visat honom sände David budbärare för att trösta Hanun när hans far hade dött. Men Hanun, som av sina furstar låtit sig övertygas om att detta bara var en list från Davids sida för att kunna utspionera staden, vanärade Davids tjänare genom att raka av dem halva skägget och skära av deras kläder ända upp till baken på dem och sedan skicka i väg dem.”a Barclay säger beträffande denna händelse: ”Detta var hybris. Det var en skymf, en kränkning, en offentlig förödmjukelse.” — 2 Samuelsboken 10:1–5.

Ja, en stolt person kan gripas av hybris, begå förmätna handlingar och avsiktligt förödmjuka andra människor. Han njuter av att såra andra på ett kallt och opersonligt sätt och gottar sig sedan åt deras förlägenhet och förnedring. Men att undergräva eller rasera en annan människas självaktning är ett tveeggat svärd — man förlorar en vän och får förmodligen också en fiende.

Hur skulle sanna kristna kunna lägga i dagen sådan nedbrytande stolthet, när deras Mästare har befallt dem att älska sin nästa som sig själva? (Matteus 7:12; 22:39) Ett sådant handlingssätt strider mot allt som Gud och Kristus står för. Barclay framhåller allvaret i detta när han säger: ”Hybris är en form av stolthet som får en människa att trotsa Gud.” Det är sådana människor som säger: ”Det finns ingen Jehova.” (Psalm 14:1) Eller som det uttrycks i Psalm 10:4: ”Den ondskefulle gör, på grund av sin högdragenhet, ingen efterforskning; alla hans tankar är: ’Det finns ingen Gud.’” En sådan stolt eller högmodig inställning fjärmar inte bara en individ från vänner och släktingar utan också från Gud. Vilket högt pris!

Låt inte stolthet fördärva din personlighet

Stolthet kan ha många olika orsaker — den kan bottna i nationalism, i rasism, i klass- och kastskillnader och i sådana faktorer som utbildning, rikedom, prestige och makt. På ett eller annat sätt kan den lätt smyga sig på dig och fördärva din personlighet.

Många människor verkar ödmjuka när de har med överordnade eller jämlikar att göra. Men vad händer ofta med en sådan person, när han kommer i maktställning? Plötsligt blir han en despot som gör livet surt för dem som står ”under” honom! Så reagerar vissa personer när de får på sig en uniform eller bär något annat tecken på makt. Även statstjänstemän kan få en överlägsen attityd till allmänheten och mena att allmänheten är till för att betjäna dem och inte tvärtom. Stolthet kan göra oss hårda och okänsliga; ödmjukhet kan göra oss omtänksamma och godhjärtade.

Jesus kunde ha varit stolt och sträng i sitt umgänge med sina lärjungar. Han var en fullkomlig människa, Guds Son, och hans efterföljare var ofullkomliga, impulsiva och obehärskade. Men vilken inbjudan gav han dem som lyssnade till honom? ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” — Matteus 11:28–30.

Strävar vi alltid efter att följa Jesu exempel? Eller märker vi ibland att vi är hårda, omedgörliga, despotiska, obarmhärtiga och stolta? Vi bör försöka efterlikna Jesus genom att vara vederkvickande, inte förtryckande, och motstå stolthetens nedbrytande verkan.

Men är all stolthet av ondo?

Självaktning kontra egenkärlek

Stolthet kan också definieras som ”tillbörlig eller rättmätig självaktning”. (Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary) Självaktning innebär att ha aktning för sig själv. Det innebär att man bryr sig om vad andra människor tycker om en. Det innebär också att man bryr sig om sitt yttre och sitt anseende. Som det så träffande uttrycks i ett välkänt talesätt: ”Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig vem du är.” Om du väljer att umgås med människor som är slarviga, lata, ohyfsade och ovettiga, kommer du så småningom att bli som de. Deras inställning kommer att smitta av sig på dig, och precis som de kommer du att förlora din självaktning.

Det finns naturligtvis en annan ytterlighet — stolthet som leder till egenkärlek eller fåfänga. De skriftlärda och fariséerna på Jesu tid var stolta över sina traditioner och sin extrema religiositet. Jesus sade beträffande sådana personer: ”Alla sina gärningar gör de för att bli sedda av människorna; kapslarna innehållande skriftcitat, som de bär till skydd, gör de nämligen breda, och fransarna på sina kläder gör de stora. De tycker om den främsta liggplatsen vid kvällsmåltiderna och de främsta sittplatserna i synagogorna, och hälsningarna på torgen och att av människorna bli kallade Rabbi.” — Matteus 23:5–7.

Tillbörlig stolthet kännetecknas således av balans. Tänk också på att Jehova ser till hjärtat, inte bara till det yttre. (1 Samuelsboken 16:7; Jeremia 17:10) En egenrättfärdig person är inte rättfärdig på Guds sätt. Men frågan är: Hur kan vi uppodla sann ödmjukhet och slippa betala stolthetens höga pris?

[Fotnoter]

[Bild på sidan 4]

En smula ödmjukhet ledde till stora välsignelser för Naaman