Från rytande lejon till fogligt lamm
BERÄTTAT AV ENRIQUE TORRES J:R
JAG föddes 1941 på den karibiska ön Puerto Rico, där man talar spanska. Mina enkla föräldrar var romerska katoliker, men varken de, mina systrar, min bror (som dog när han var liten) eller jag fick någon religiös undervisning, och vi gick sällan i kyrkan.
Familjen flyttade 1949 från Puerto Rico till USA. Vi bosatte oss i New York, i East Harlem, en stadsdel som är känd som El Barrio. Vi bodde där till 1953. Jag hade svårt för att lära mig engelska. Det gjorde att jag kände mig underlägsen.
Skadligt inflytande
Sedan flyttade vi till området Prospect Heights i Brooklyn. Det var då mina kamrater fick mig att gå med i ett gatugäng. Jag blev senare deras ledare. Längre fram blev jag ledare för ett annat gäng, som var inblandat i bilstölder. Jag sysslade också med indrivning (av illegala spelskulder) för några bookmakers i närheten. Jag fortsatte på den inslagna vägen med att begå inbrott och blev anhållen flera gånger innan jag var 15 år. Vid det laget hade jag hoppat av från skolan.
Efter en uppgörelse med myndigheterna förvisades jag, när jag var 16 år, till Puerto Rico på fem år. Jag skickades till min farfar och hans släkt. Han var en välkänd och aktad pensionerad polis. Men ett år senare skickade han mig tillbaka till Brooklyn, på grund av att jag deltagit i fyllslagsmål, varit tillsammans med personer som inte var lämpligt umgänge och gjort inbrott.
Min fars betydelse i mitt liv
När jag kom tillbaka till New York från Puerto Rico, fick jag veta att min far hade börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Men mitt liv gick i motsatt riktning. Jag framhärdade i att leva ett gudlöst liv och blev indragen i narkotika- och alkoholmissbruk. Jag blev medlem av ett gäng som ägnade sig åt inbrott och väpnade rån, och det ledde till att jag blev anhållen 1960. Jag fick tre års fängelse.
Jag blev villkorligt frigiven 1963. Men snart blev jag återigen gripen för inbrott, och i två år satt jag i fängelse på Rikers Island i New York. Jag blev frigiven 1965. Samma år blev jag anhållen för mord. Jag hade verkligen utvecklat en vildsint, lejonlik karaktär!
Domstolen dömde mig till 20 år i fängelset i Dannemora i norra delen av staten New York. Där blev jag påverkad av fängelsementaliteten.
Men som jag tidigare nämnde studerade min far Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Han blev senare döpt och tjänade som äldste i en församling i Harlem. Han besökte mig ofta när jag satt inspärrad och talade alltid med mig om Gud, hans namn och hans uppsåt.
Men när jag satt i fängelse i Dannemora, kom jag att tillhöra en grupp som lånade ut pengar mot ockerränta. Då, 1971, utbröt ett upplopp i ett annat fängelse i staten New York, Attica. Dessa oroligheter skapade rubriker i många tidningar och behandlades i radio och TV över hela världen. För att förhindra ett liknande upplopp i Dannemora ansåg fängelsedirektören att han måste plocka ut de interner som skulle kunna ha ett dåligt inflytande på andra fångar. Dessa isolerades i särskilda avdelningar.
Av 2.200 fångar var vi omkring 200 som blev isolerade. Man granskade oss ytterligare, och det medförde att några blev svårt slagna. Dessutom blandades lugnande medel i maten som en del i vad som kallades ”beteendeförändrande behandling”.
Det var inte första gången jag på grund av upproriskhet hamnade på isoleringsavdelningen. Men det här var första gången jag blev utsatt för sådan grymhet, och det hade stor inverkan på mig. Jag hade både hand- och fotbojor, och jag blev svårt slagen av vakterna flera gånger. Jag måste också uthärda att ständigt bli skymfad för mitt puertoricanska ursprung. Förödmjukelserna och misshandeln gjorde att jag satte i gång en begränsad hungerstrejk så länge mitt isoleringsstraff varade, vilket var i omkring tre månader. Det ledde till att jag gick ner nästan 25 kilo i vikt.
Fängelsemyndigheterna brydde sig inte om min fars förfrågningar om min försämrade hälsa. Därför blev jag förtvivlad och började skriva till politiker för att få deras hjälp mot den orättvisa behandlingen.
Men far vände sig upprepade gånger till olika tidningar och berättade om misshandeln, förnedringen och användningen av lugnande medel i maten till fångarna på isoleringsavdelningen. Det var bara en tidning i New York, Amsterdam News, som svarade med en artikel om den bedrövliga situationen. Min far vände sig också flera gånger till chefen för kriminalvården i Albany i New York och fick alltid svaret att jag befann mig på en vanlig fängelseavdelning. Politikerna tog ingen notis om vad jag skrev till dem om fängelseförhållandena. Jag kände mig mer modfälld än någonsin tidigare, eftersom jag till synes inte hade någon annanstans att vända mig.
Då kom jag ihåg något av det som min far hade talat med mig om. Jag bestämde mig för att be till Gud om hjälp.
Jag vänder mig till Gud
Innan jag bad påminde jag mig att far om och om igen hade uppmuntrat mig att be, inte till Jesus, utan till Jesu Fader, vars namn är Jehova. Jag föll ner på golvet i cellen och uttryckte min djupa ånger över den livskurs jag valt, som hade gjort att jag tillbringat mer än halva livet i fängelse. Jag bönföll Jehova innerligt att han skulle hjälpa mig att komma ur den här besvärliga situationen, eftersom jag nu förstod att det bara var han som hade makten att göra det.
Jag vet inte hur länge jag bad, men jag gjorde en återblick på mitt liv och anhöll ångerfullt om Jehovas förlåtelse. Jag lovade att jag skulle försöka lära mig mer om honom. En kort tid senare blev jag befriad ur min isoleringscell, som var lika hemsk som en fängelsehåla, och förflyttad till de övriga internerna. Det gjorde slut på min hungerstrejk.
För att hålla mitt löfte att lära mig mer om Jehova började jag läsa Nya Världens översättning av den Heliga skrift. Det som bland annat väckte mitt intresse för denna översättning av Bibeln var dess gröna pärmar. Den här färgen tilltalade mig, eftersom allt — fängelsekläderna, cellerna, väggarna och korridorerna — var grått, deprimerande grått. Till min förvåning fick allt detta senare en annan färg, skogsgrönt. Efter upproret i Atticafängelset införde kriminalvårdsmyndigheterna den här färgen.
Jag började också läsa artiklar i tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, som min far hade ordnat med att jag skulle få. Det gjorde djupt intryck på mig att läsa om många av Jehovas vittnen som hade suttit i fängelse för att de höll fast vid sin tro och som hade fått utstå mer än jag. Det här var människor som inte hade begått något brott, utan som med orätt fått lida för att de bevarat sig trogna mot Gud. Jag däremot hade fått vad jag förtjänade. När jag läste vad dessa människor upplevt, rördes mitt hjärta, och jag blev sporrad till att lära mig mer om Jehova och hans folk.
Ett år senare stod jag äntligen inför nämnden som skulle avgöra om jag skulle få straffeftergift. Man gick igenom mitt fall och då också mitt eldprov på specialavdelningen. Jag blev glad över att få veta att jag skulle bli villkorligt frigiven 1972.
Två veckor efter det att jag blivit frigiven besökte jag Jehovas vittnens Rikets sal i Spanish Harlem. Men jag kände mig ännu ovärdig att umgås med Jehovas folk. Och jag hade fortfarande en hel del att lära om Jehova, hans organisation och hans folk. Jag behövde också tid för att återanpassa mig till samhället efter att ha tillbringat så lång tid i fängelse.
Sorgligt nog kunde jag inte lägga av mitt gamla sätt att leva. Återigen blev jag inblandad i droger, brottslighet och ett ogudaktigt liv. Det ledde till slut till att jag fick ytterligare ett fängelsestraff, den här gången på 15 år. Men jag har ändå en känsla av att Jehova måste ha sett något gott i mitt hjärta, eftersom han aldrig gav upp hoppet om mig. Det enda jag kan säga är att Jehova inte överger eller ger upp hoppet om dem som har en önskan att lära känna honom, oavsett om de sitter i fängelse eller inte.
Jag studerar Bibeln i fängelset
Tillbaka i fängelset i Dannemora tog jag den här gången vara på möjligheten att varje vecka studera Bibeln tillsammans med ett Jehovas vittne. Längre fram blev jag förflyttad till fängelset Mid-Orange några mil nordväst om staden New York, ett fängelse som har en något lägre säkerhetsgrad. Det innebar en förändring mot den höga säkerhetsgrad som rådde i Dannemora.
Efter två år i fängelset Mid-Orange började jag vara med vid det bibelstudium som leddes med en medintern och som fängelsemyndigheterna hade godkänt. Hans mor, som var ett Jehovas vittne, hade ordnat med att han skulle få studera. Genom att jag fortsatte att skaffa mig kunskap började jag till slut att tillämpa Bibelns principer, och det ledde till andliga framsteg.
Efter att sju gånger ha nekats villkorlig frigivning fick jag den åttonde ansökan motvilligt beviljad. Skälet till att jag tidigare fått avslag var min ”benägenhet för kriminalitet”. Jag blev frigiven efter att ha avtjänat 8 av de 15 år jag blivit dömd till.
Blir till slut befriad från mörkret
Efter min frigivning drogs jag återigen bort från sanningen, och en kort tid använde jag narkotika. Jag bodde också ihop med en kvinna. Det förhållandet började 1972. Men 1983 återupptog jag mitt bibelstudium tillsammans med Jehovas vittnen. Den här gången började jag regelbundet vara med vid kristna möten. Men innan jag började studera Bibeln och besöka möten slutade jag både att knarka och att röka.
I strid med vad Guds lag säger om äktenskap var jag fortfarande sambo. Det plågade mitt samvete, och därför försökte jag få min sambo att gå med på att studera Bibeln och att vi skulle gifta oss. Men hon sade att Bibeln var en bok skapad och skriven av män för att underkuva kvinnor och att det inte var nödvändigt att gifta sig.
Jag insåg att jag inte kunde fortsätta att leva i ett omoraliskt förhållande med en kvinna som inte hade respekt för Guds lag angående äktenskap. Därför gjorde jag slut på förhållandet och flyttade till Brooklyn. Jag visste att jag inte kunde tala med andra om Gud och hans uppsåt, om jag inte själv levde i överensstämmelse med hans lagar.
När jag nu var fri från alla oskriftenliga hinder, hade studerat Bibeln i tre år och hade ett rent samvete, överlämnade jag mitt liv åt att göra Guds vilja och blev som ett tecken på detta döpt vid en av Jehovas vittnens sammankomster. Det löfte jag gav om att lära känna Gud, vars namn min far ständigt talade om, är något jag aldrig har ångrat. Och mitt löfte till Jehova i ”fängelsehålan” i Dannemora skall jag arbeta hårt på att hålla tills de många välsignelser han utlovat i sitt ord blir en verklighet.
Jag ser fram emot paradiset
Jag ser verkligen fram emot den tid då Jehova kommer att förvandla hela jorden till ett vackert paradis. (Psalm 37:11, 29; Lukas 23:43) Jag ser också fram emot något annat som Gud har lovat — uppståndelsen för de döda med möjligheten att få leva för evigt på jorden. (Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15) Det kommer att bli underbart, när jag får hälsa mina nära och kära som dött tillbaka från graven! Där innefattas min far, min lillebror och andra som jag kände och som dog en för tidig död. Jag tänker ofta på detta hopp, och det gör att jag känner verklig glädje. Något annat som gläder mig redan nu är att mina två systrar och några av deras barn har överlämnat sina liv åt Jehova och blivit döpta.
När jag vittnar om min tro för andra och berättar om vad jag har varit med om, är jag glad över att kunna visa dem psalmistens tröstande ord i Psalm 72:12–14: ”Han kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han kommer att tycka synd om den ringe och den fattige, och de fattigas själar kommer han att rädda. Från förtryck och från våld kommer han att friköpa deras själ, och deras blod kommer att vara dyrbart i hans ögon.”
Det tålamod Jehova visat mig värmer hjärtat och har gjort det möjligt för mig att få kunskap om och sedan utveckla de egenskaper som han vill se hos sitt folk. Det är inte egenskaper som kännetecknar det vildsinta lejonet, utan dem som lammet har — ett djur som är fridsamt, snällt och fogligt. Det är något absolut nödvändigt, eftersom Guds ord säger: ”De saktmodiga kommer han att visa ynnest.” — Ordspråken 3:34.
[Infälld text på sidan 12]
”Snart blev jag återigen gripen för inbrott, och i två år satt jag i fängelse på Rikers Island i New York. Jag blev frigiven 1965. Samma år blev jag anhållen för mord. Jag hade verkligen utvecklat en vildsint, lejonlik karaktär!”
[Bild på sidan 13]
Den dag då jag döptes