Min flykt till sanningen
När jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, var jag en förrymd fånge. Jag ställdes snart inför utmaningen att sluta ljuga och börja tala sanning.
DET var i november 1974, och jag stod inför rätta i domstolen i Pender County i staten North Carolina i USA. Jag var bland annat anklagad för väpnat rån, väpnat överfall med livshotande vapen och fortkörning i 130 kilometer i timmen på en 50-väg. En månad senare, när jag var endast 22 år, fälldes jag på alla åtalspunkterna och dömdes till 30 års fängelse i North Carolina.
Jag hade växt upp i Newark i New Jersey. Trots att pappa var polis, ställde jag ständigt till bekymmer för mina föräldrar. Jag vistades tidvis på uppfostringsanstalter och i ungdomsfängelser. En gång satt jag till och med i häktet på den polisstation där pappa arbetade. Jag glömmer aldrig när jag fick stryk av honom den kvällen! Det skulle ha varit nog för att få vilken tonåring som helst att ändra sig — men inte mig.
Jag rymde hemifrån och tillbringade nätterna hos en vän eller ute på gatan. Till sist hamnade jag i fängelse igen. Mamma hjälpte mig att bli fri, även om det var mot pappas vilja. Mina föräldrar, som hade fem barn förutom mig, beslöt att militärtjänst nog var vad jag behövde.
Jag tog värvning i armén, och de olika träningsprogrammen hade till en tid ett välgörande inflytande på mitt uppförande. Men sedan började jag knarka och blev heroinmissbrukare. Förläggningen där jag tjänade var Fort Bragg i North Carolina, och det dröjde inte länge förrän mina kompisar och jag for från stad till stad och stal vad vi behövde, så att vi skulle kunna få till våra vanor. Våra inbrott var dagsnyheter i tidningar och på TV.
Det dröjde inte länge förrän myndigheterna fick tag i mig och jag fick den dom på 30 år som jag nämnde tidigare. I fängelset gjorde jag under flera år uppror mot regler och förordningar tills jag så småningom insåg att jag bara skadade mig själv. Jag försökte därför att leva efter reglerna i hopp om att få komma till en öppen anstalt och få villkorlig frigivning.
Efter tio år i fängelse kom jag till en öppen anstalt, och det dröjde inte länge förrän jag fick frigång, det vill säga att jag kunde fritt lämna anstalten på dagarna för att arbeta och återvända på kvällarna. En dag kom jag inte tillbaka direkt efter arbetet, och då miste jag frigångsmöjligheten. Men jag fick fortfarande vara kvar på den öppna anstalten.
När jag hade suttit i fängelse i nästan 11 år, såg mina chanser att bli villkorligt frigiven ganska mörka ut. En varm morgon i augusti 1985, medan jag var utanför fängelset, dök möjligheten upp att fly — att rymma utan att bli upptäckt. Jag begav mig av hem till en kamrat som jag hade suttit tillsammans med i samma fängelse. Efter en natts vila och sedan jag hade fått byta kläder körde han mig 40 mil till Washington.
Jag var fast besluten att aldrig mer hamna i fängelse, vilket innebar att jag i fortsättningen måste undvika all brottslig verksamhet. Till en början tog jag olika arbeten för varje dag, vadhelst jag kunde få. Jag fick sedan ett arbete på en elfirma. Med tiden lyckades jag skaffa mig identitetshandlingar med ett annat namn — Derek Majette. Namn, födelseort, bakgrund och familj — alltsammans var lögn. Jag trodde att jag var säker så länge ingen visste något. Så levde jag i tre år i Washington och där omkring.
Jag träffar Jehovas vittnen
En kväll kom två prydligt klädda unga män till min lägenhet och ringde på. De talade med mig om Bibeln, lämnade en bok och lovade att komma tillbaka. Men jag flyttade till en annan lägenhet och såg dem inte igen. Före arbetet en morgon stannade jag på ett ställe för att ta en kopp kaffe och träffade då två kvinnor som frågade om jag var intresserad av tidskriften Vakttornet. Jag tog ett nummer, och sedan träffade jag kvinnorna varje morgon, och de talade med mig om Bibeln.
Våra samtal var alltid korta, men mitt intresse för vad de båda kvinnorna sade växte ända därhän att jag varje morgon såg fram emot att få träffa Cynthia och Jeanette, som de hette. Så småningom lärde jag även känna andra Jehovas vittnen som predikade tidigt om morgnarna. De inbjöd mig att vara med vid ett möte i Rikets sal. Jag var mycket misstänksam men tackade ja.
Medan jag satt och lyssnade till föredraget den eftermiddagen, var det första gången som jag hörde Bibeln förklarad så att jag kunde förstå. Jag stannade på bibelstudiet med hjälp av Vakttornet och upptäckte att jag hade möjlighet att delta genom att svara på frågor. Jag svarade på en fråga, och efter det mötet tackade jag ja till ett bibelstudium tillsammans med en av de äldste i församlingen.
Jag gjorde snart framsteg i min bibelkunskap. Och ännu viktigare var att jag uppskattade de sanningar som jag fick lära mig. Jag var inte längre nöjd med mitt liv. Jag började få dåligt samvete för de lögner som jag sade till dessa människor som nu var mina vänner. Studiet fortsatte, och jag trodde att jag nog skulle klara det hela så länge ingen kände till sanningen om mig. Men så började min studieledare nämna att jag borde ta del i tjänsten från hus till hus.
Vid den tiden inträffade något som fick mig att förstå att det var helt otänkbart att jag skulle kunna ta del i tjänsten på fältet eller i någon motsvarande verksamhet, såvida jag inte ordnade upp mina förhållanden. En gång när jag höll på att tanka bilen kom någon bakifrån och höll fast mina armar bakom ryggen. Jag blev skräckslagen! Jag trodde att myndigheterna till sist hade fått tag i mig. Det var en lättnad när jag fick se att det var en kompis från fängelset. Eftersom han inte visste att jag hade rymt, kallade han mig vid mitt riktiga namn och ställde alla möjliga frågor.
Jag hade aldrig varit så rädd någon enda gång sedan den dag då jag hade rymt. Men så slog det mig: Tänk om jag gick i tjänsten från dörr till dörr och någon öppnade som kände till min egentliga identitet! Hur skulle jag kunna gå ut i tjänsten för Jehova och tala om sanningen när jag levde en lögn? Vad skulle jag nu göra? Fortsätta att studera och leva en lögn, eller sluta studera och ge mig av? Jag var så omtumlad att jag måste resa bort ett slag och tänka igenom min situation.
Jag fattar ett beslut
Jag begav mig av. Den långa, fridfulla resan var just vad jag behövde för att koppla av, tänka och be Jehova om hjälp att besluta vad jag skulle göra. Inte förrän jag var på väg tillbaka till Washington fattade jag mitt beslut — att sluta ljuga och bara tala sanning. Men det var inte lätt att genomföra. Eftersom jag hade lärt känna Cynthia ganska väl, anförtrodde jag mig åt henne. Hon förklarade för mig att jag måste ordna upp mitt liv inför Jehova. Hon föreslog att jag skulle tala med äldstebröderna i församlingen.
Jag visste att hon hade rätt, och jag höll med henne. Men eftersom jag inte var säker på vad jag måste göra enligt lagen, sökte jag upp en advokat och förklarade min situation. Han rådde mig att ta kontakt med en advokat i North Carolina, eftersom en sådan kände till förfaringssättet i den delstaten. Jag åkte därför söderut för att få tag i en advokat.
När jag kom till Raleigh i North Carolina, körde jag till fängelset som ligger vid en av huvudgatorna. Jag stannade och satt och såg på det höga taggtrådsstängslet, de beväpnade vakterna i tornen och fångarna som vandrade omkring innanför stängslet. Jag hade varit en sådan fånge i 11 långa år! Det här var inte något lätt val.
I alla fall slog jag upp en telefonkatalog och valde en advokat. Jag ringde honom och berättade samma sak för honom som jag hade gjort för den förste advokaten. Han ställde inte en mängd frågor. Han sade bara vad hans arvode var och att jag skulle ringa igen när jag var beredd, och då skulle vi göra upp om att träffas. När jag kom tillbaka till Washington, sökte jag omedelbart upp den broder som studerade med mig.
Han och hans fru och deras dotter var som min familj. Det tog därför en bra stund när jag kom till dem den kvällen, innan jag fick fram vad jag ville ha sagt. Men det var befriande att få det sagt. De blev minst sagt överraskade. Men när de hade hämtat sig från chocken, visade de sig mycket förstående och uppmuntrande.
Vad jag närmast behövde göra var att skaffa pengar till advokatarvodet och besluta mig för när jag skulle överlämna mig till myndigheterna. Jag beslöt mig för att det skulle ske den 1 mars 1989, vilket var bara några veckor framåt. Jag ville sluta mitt arbete och njuta av min sista tid som fri, men det kunde jag inte göra därför att jag behövde pengar för att kunna betala advokaten.
Det låg verkligen ironi i att jag som hade rymt från fängelset nu höll på med att spara för att ta mig tillbaka dit. Ibland tyckte jag att jag borde strunta i alltsammans och ge mig av. Men snart blev det den 1 mars. Den broder som studerade med mig och en annan man som han också studerade Bibeln med följde med mig till Raleigh. Vi gick till advokatkontoret där jag fick redogöra för vilka brott jag var dömd för, hur långt fängelsestraffet var och varför jag nu frivilligt angav mig själv. Sedan ringde advokaten till domstolen för att få veta vart jag skulle ta vägen. Han fick veta att domstolen omgående kunde föra mig tillbaka till fängelset.
Jag hade inte tänkt mig att det skulle ske så snart. Jag hade trott att vi bara skulle tala med advokaten och att jag skulle anmäla mig själv nästa dag. Men när nu beslutet var fattat, åkte vi alla fyra till fängelset. Jag minns att jag tänkte: ”Är det verkligen sant?” Nästa sak som jag kommer ihåg är när vi står vid grinden på framsidan och lyssnar till advokaten som förklarar för vakten vem jag är.
Åter i fängelse
När grinden öppnades visste jag att det var dags att säga adjö. Advokaten och jag skakade hand. Sedan omfamnade jag brodern som studerade med mig och min bibelstudiekamrat. Så snart jag var innanför grinden satte man på mig handbojor och förde mig till förrådet, där jag fick byta mina kläder mot fångdräkt. Jag tilldelades samma fångnummer som jag hade haft tidigare, 21052-OS.
Fängelset var en öppen anstalt, och därför blev jag redan inom en timme förflyttad till en anstalt med maximala säkerhetsåtgärder. Jag fick bara behålla Bibeln och boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Jag placerades i en grupp fångar bland vilka jag kände igen några som jag hade varit tillsammans med under årens lopp. De förutsatte att jag hade åkt fast. När jag förklarade att jag hade kommit tillbaka frivilligt därför att jag ville bli ett Jehovas vittne, sade de att det var det dummaste de någonsin hade hört.
Bland det sista brodern som studerade med mig hade sagt till mig var att jag aldrig skulle upphöra med att studera. Därför ägnade jag mycket tid åt att läsa Bibeln och boken Leva för evigt och åt att skriva brev till vänner som visste vad som hade hänt. Bland de vittnen jag skrev till var Jerome och hans hustru, Arlene. Jag skrev bara ett kort tackbrev för den tid som jag varit tillsammans med Jehovas vittnen.
Det dröjde inte länge förrän Jerome hörde av sig. Han bad om tillåtelse att använda mitt brev i ett tal vid en av Jehovas vittnens kretssammankomster. Jag gick med på det utan att ha en aning om följderna. Det var bara några få vittnen som kände till min bakgrund. Det kom därför som en verklig överraskning för många när Jerome, efter att ha läst brevet och sagt mitt riktiga namn, Brian E. Garner, tillade: ”Alias Derek Majette!” Nu blev det min tur att bli överraskad. Uppmuntrande brev började strömma in från bröder och systrar. Det kom inte bara brev från vänner i Petworthförsamlingen, där jag hade gått på möten, utan också från personer i andra församlingar.
Jag blev snart förflyttad från Centralfängelset till en mindre sträng anstalt i Lillington i North Carolina. Så snart jag hade kommit till rätta frågade jag om det förekom religiösa aktiviteter. Till min glädje fick jag veta att Jehovas vittnen hade möten varje onsdagskväll i fängelsets skolsalar. Jag skall aldrig glömma deras kärlek och stöd och deras ansträngningar att hjälpa mig och alla andra där i fängelset som ville lära sanningen från Bibeln. När en av de äldste som ledde mötena i fängelset fick veta att jag hade studerat tidigare, fortsatte han omedelbart studiet med mig precis där jag hade slutat.
Straffeftergift
Det gick flera månader, och en dag fick jag meddelande att jag skulle träffa nämnden som skulle avgöra om jag skulle få straffeftergift. Fastän jag hade rymt och nyligen återvänt, krävde lagen att nämnden skulle förhöra mig, eller åtminstone granska mitt fall. Jag berättade för mina vänner att jag skulle träffa nämnden. På nytt började brev strömma in — inte till mig, utan till nämnden.
I oktober 1989 fick jag meddelande från nämnden att mitt fall skulle behandlas. Jag blev utom mig av spänning. Men den dag då nämndens medlemmar skulle komma kom det ingen. Det fanns inte heller något meddelande om när de skulle komma. Jag blev djupt besviken, men upphörde inte med mina böner till Jehova. Några veckor senare, den 8 november, fick två andra fångar och jag veta att nämndens medlemmar var i fängelset och att jag skulle bli kallad först.
När jag kom in i rummet lade jag märke till två mappar fyllda med papper. Den ena innehöll alla akter om mig ända sedan år 1974. Jag visste inte vad den andra innehöll. Sedan man hade resonerat med mig om mitt fall, öppnade en av nämndens medlemmar den andra mappen. Där låg dussintals brev som talade till förmån för mig. Kommittén ville veta hur jag hade lärt känna så många människor sedan jag hade rymt. Så jag berättade helt kort om mina erfarenheter med Jehovas vittnen. Man bad mig sedan gå ut ur rummet.
Frihet och ett nytt liv
När jag blev inkallad igen fick jag veta att nämnden hade beslutat om ”Omedelbar villkorlig frigivning”. Jag blev utom mig av glädje. Efter bara nio månader i fängelse var jag fri! All pappersexercis tog tid, men den 22 november 1989 lämnade jag fängelset gående — jag behövde inte springa den här gången.
Den 27 oktober 1990, mindre än ett år efter frigivningen, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop. Jag är nu en lycklig Jehovas tjänare och fungerar som biträdande tjänare i Washington. Den 27 juni 1992 förenades Cynthia Adams med mig i äktenskap.
Jag tackar Jehova, min hustru och hennes familj och alla kristna bröder och systrar som hjälpte mig att bli en del av en sådan kärleksfull världsomfattande organisation. — Berättat av Brian E. Garner.
[Bild på sidan 13]
Det fängelse där jag tillbringade 11 långa år
[Bild på sidan 15]
Tillsammans med min hustru, Cynthia