Hur sanningen förvandlade mig från brottsling till kristen
JAG växte upp i ett litet samhälle i Maine i USA. Jag tycktes alltid hålla på med något mindre ofog. När min far kom på mig med någon sådan förseelse, gav han mig aga. Jag kände mig ensam ibland, särskilt sedan pappa hade dött — han dog den dag jag fyllde 11 år.
När jag flyttade till ett större samhälle, blev jag inblandad i mer än bara förseelser och mindre brott — mer allvarliga saker sådana som butikssnatterier och inbrott. Jag bröt mig in i järnhandeln bara för att se om jag kunde göra det. Jag tog inte alltid särskilt mycket. Det var mera för nöjes skull än för någonting annat. När jag nu ser tillbaka på det, tror jag att en hel del berodde på alltför mycket TV-tittande — jag tycktes vara dragen till våldspjäser.
Min brottslighet tycktes hela tiden bli allt värre. Ju mer jag lyckades med, desto djärvare blev jag. Sedan åkte jag fast. Jag var 15 eller 16 år gammal och ”shoppade” inne på ett stort snabbköp klockan två på natten — knappast rätta tiden för det. Eftersom jag var minderårig, blev jag dömd till skyddstillsyn i sex månader. Jag lärde mig ingenting av denna erfarenhet; mina småstölder fortsatte.
När jag var 21 år, förblev de inte längre små. En natt kulminerade min brottskarriär i mord. Sedan jag bestulit en kombinerad järnhandel och matvaruaffär, lastade jag mitt byte bakpå en av deras lastbilar, rivstartade den och gav mig i väg. Medan jag smet i väg, tänkte jag på vilken stor sak jag hade gjort. Det hade varit inbrott i den affären många gånger, och ägaren hade förvandlat den till en fästning. Ingen kunde någonsin bryta sig in på det stället igen. Men jag gjorde det! Jag var verkligen något!
Men det varade inte länge. Lastbilen blev stående, så jag övergav den och gick till ett hus för att söka efter något annat transportmedel. En man i huset såg mig stryka omkring och hotade med att kalla på polisen. Jag kunde inte låta den komma, eftersom jag just hade gjort inbrott i affären. Slagen av panik drog jag fram min pistol och sköt honom. Konfrontationen slutade med att han var död och att jag var på flykt.
Svettpärlor trängde fram på mig. Jag var förfärad. Jag var förlamad. Jag körde först till Augusta, körde i diket med den stulna bilen och började gå till fots över en bro. Jag såg på vattnet nedanför. ”Skall jag hoppa i?” tänkte jag. Självmordstankar for genom mitt sinne flera gånger under de dagar som följde, men jag kunde inte få mig till att begå självmord. Därför fortsatte jag att vara på flykt i två år.
Till sist tog jag en buss till Boston. Polisen hade nu avbrutit sökandet efter mig, men jag var fortfarande skrämd. Uniformerade människor steg på bussen, och jag kände panik. Vid det här laget hade jag gjort mig kvitt mitt skjutvapen. Sedan jag dödat mannen, ville jag inte ha något med det att göra. När jag kom till Boston, strövade jag omkring under dagen och sov i stora sopbehållare eller på byggplatser på natten. De små medel jag hade gick snart åt till mat. Jag hemföll åt butikssnatteri en eller ett par gånger, men jag ville inte hålla på med det nu längre. Den djärva andan, spänningen och det sporrande med att stjäla och klara sig ifrån det — allt detta var nu borta.
Jag fick ett arbete, fick tag på ett billigt rum, använde falskt namn och var nervös varje gång jag såg en polis. Om jag såg en komma, gick jag en annan väg. Jag var alltid så försiktig och gick inte ens över gatan på fel ställe av fruktan för att bli tagen. Så förhöll det sig med mig, den en gång spänningssökande tjuven, nu den skuldtyngde flyktingen.
Jag hade en liten bok med ordspråk, och ibland läste jag i den. Så kom jag ihåg Ordspråksboken i bibeln. Jag skaffade en bibel och började läsa i den. Jag vet inte varför. Vi hade aldrig varit religiösa i familjen. När jag var 13 år, gick min mor till några möten i Jehovas vittnens Rikets sal. Jag ville inte vara med på det, och min mor fortsatte inte heller med det.
Inte heller nu, när jag läste lite i bibeln, tänkte jag på att det var religion jag fick del av. Men jag var trött på att irra omkring, behöva titta över axeln hela tiden och undra om myndigheterna väntade runt nästa gathörn för att gripa mig. Jag förmodar att jag djupt inne sökte efter något, fast jag inte visste vad.
Jag läste sådant som gjorde mig nyfiken. Jag önskade förstå. Frågor dök upp i mitt sinne, och jag visste inte vart jag skulle gå för att få reda på svaren. Jag förmodar att det var därför att min mor hade gått till Jehovas vittnens Rikets sal som jag beslöt mig för att gå dit. Jag var nervös i samband med det. Jag var inte säker på vilket mottagande jag skulle få, men jag gick dit. Mottagandet var hjärtligt. Många välkomnade mig; ett vittne satte i gång ett bibelstudium med mig.
Under de månader som följde återupplivades mitt samvete. Ju mer jag fick lära mig, desto mer tänkte jag: ”Jag kan inte fortsätta så här. Något måste hända. Antingen måste jag upphöra med att studera bibeln eller också ange mig själv.” Jag insåg snart att jag inte kunde upphöra med mitt studium av bibeln, men det andra valet var kusligt. Det var inget jag ville. Jag ville inte hamna i fängelse.
Det var det svåraste beslut jag någonsin hade haft att fatta, men jag bestämde mig. Vid 24 års ålder gick jag till en av de äldste i församlingen, Willard Stargell. Jag berättade för honom att jag hade dödat en man och att jag tänkte ange mig själv.
”Är du säker på att det är vad du önskar göra?” frågade han.
”Det är jag.”
”Jag skall hjälpa dig med allt jag kan. Vill du att jag går med dig till polisstationen?”
”Det vill jag verkligen.”
”Jehovas vittnen har en kretssammankomst det här veckoslutet”, påminde han mig. ”Vi skulle kunna vara med på den och sedan gå till polisstationen på måndag morgon.”
Jag tyckte om det förslaget. Jag önskade vara med vid sammankomsten, men jag bävade också för tanken på att gå till polisstationen. Jag tog chansen att skjuta upp det. Därför gick jag med honom till sammankomsten och gladde mig åt den. På måndag morgon gick vi till polisstationen, och jag angav mig själv.
Polisen kunde inte tro det. Det är inte många som anger sig själva — inte för mord! De satte sig i förbindelse med polisen i Bangor i Maine för att förvissa sig om saken. En och en halv dag senare befann jag mig i det kommunala fängelset i Bangor. Dagen därpå fick jag besök av ett av Jehovas vittnen på platsen. När rättegången hölls, kom Stargell till Maine för att uppträda som vittne till förmån för mig. Där bekände jag stöld och mord; rubriken som tillkännagav resultatet talade om mig som ”Lugn när domare dömde honom till livstids fängelse”. En månad senare befann jag mig i statsfängelset i Maine och avtjänade ett straff på från 15 år till livstid. Där kom Jehovas vittnen också för att besöka mig.
Internernas bemötande av mig varierade. De förlöjligade mig för att jag ”var dum nog att ange mig själv”, särskilt eftersom polisen hade upphört att söka efter mig. När de fick veta att jag gjorde det därför att jag studerade bibeln, hånskrattade de åt mig och kallade mig ”ett får bland ulvar”. Misshandeln var alltid muntlig, aldrig fysisk. För det mesta höll jag mig avskild från internerna.
Sanningen blev ett skydd för mig. Med tiden insåg de att ”den här grabben är ett av Jehovas vittnen. Han är neutral. Han kommer inte att bli inblandad i något internt käbbel här.” De visste också tillräckligt för att inte komma till mig för att sälja narkotika eller för att få mig till att stjäla något åt dem. Anstaltsledningen insåg också att jag inte skulle komma att överträda reglerna. Det höll mitt rykte fläckfritt och skänkte mig mer frihet.
En gång under den här tiden kom jag in på ett sidospår från mitt sökande efter bibelns sanning. Det var inte så att jag avsiktligt beslöt mig för att inte fortsätta sökandet. Det var underlåtenhet att rätta sig efter Hebréerna 2:1, där vi förmanas att vi ”aldrig må glida bort”. Men jag gjorde det. Även i fängelse kan man fastna i materialismens snara! Det öppnades ett tillfälle för mig att tillverka en del krimskrams, som kunde ställas ut i fångarnas visningsrum. Besökare köpte dessa föremål, och det mesta av pengarna gick till fångarna som hade gjort dem. Jag blev alltså inbegripen i att tjäna pengar, och mitt personliga studium blev lidande.
Sedan började jag tänka för mig själv: ”Varför angav du dig? Varför kom du tillbaka hit för att sitta i fängelse? Och avbryter du nu dina bibelstudier? Det tycks inte gå ihop! Du kunde lika väl ha låtit bli att ange dig själv.” En del av mitt problem var att jag hade svårt att tro att Jehova verkligen hade förlåtit mig för att jag hade dödat en man. En av vakterna var ett Jehovas vittne, och han såg att jag var deprimerad på grund av detta. Därför berättade han för mig om en del saker som han hade gjort, när han tjänstgjorde i Vietnam innan han blev ett Jehovas vittne.
”Vad är det som gör dig så speciell?” frågade han. ”Se på alla de civilpersoners liv som jag är ansvarig för. När patrullen gjorde anfall mot vietnamesiska byar, mejade vi ner tiotals människor, många av dem oskyldiga kvinnor och barn. Tror du inte att det bekymrar mig nu? Jag kan inte glömma det! Men jag känner att Jehova, den obegränsade barmhärtighetens Gud, har förlåtit mig. Det du gjorde var inte på långt när så illa som vad jag gjorde. Du dödade en man; jag har inte ens fått klart för mig hur många jag dödade!”
Det var vad jag behövde. Det fick mig att tänka och reflektera över Jehovas barmhärtighet och hur han förlåter dem som verkligen ändrar sinne. Till sist upphörde jag därför med mina materialistiska sysselsättningar och återgick till mitt schema beträffande bibelstudium. Och så har det varit ända sedan dess.
Till sist leddes det ett veckobibelstudium med mig, och en gång i månaden tilläts jag att följa med vittnena till sammankomster utanför fängelset. En tid studerade ett par andra fångar och jag bibeln. Man litade mer på oss och gav oss fler privilegier. Myndigheterna visste att de inte behövde hålla noggrann uppsikt över oss. En gång fick vi lov att gå från cell till cell och dela ut traktater tillsammans med inbjudningar till en diabildsvisning, som Jehovas vittnen anordnade. Mer än 20 var närvarande.
Jehova, den andliga födan genom hans organisation och den kärleksfulla hjälpen från trogna bröder har hållit mig i gång. Medan jag satt i fängelse fick jag många uppmuntrande kort och brev från Jehovas vittnen, och detta var andligt styrkande och ingav mig mod. Allt detta ledde till mitt dop genom nedsänkning i vatten år 1983 som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova till att göra hans vilja — efter sju år i Maines maximalt säkra statsfängelse.
Två år senare, efter nio år i maximal säkerhet, blev jag överförd till ett fängelse i närheten med ett minimum av säkerhetsanordningar. Ett och ett halvt år senare blev jag överförd till en frigångsanstalt i Bangor. Där sänds fångarna ut på arbetsuppgifter och återvänder vid dagens slut till anstalten. Sex månader senare blev jag kallad till mitt första förhör om villkorlig frigivning. Ingen av vakterna eller internerna trodde att jag skulle klara det. ”Ingen klarar det första gången”, sade de. ”Ingen!”
Men jag gjorde det. Det var sant att mycket få klarade det första gången. Den vanlige internen ljuger och försöker lura nämnden för villkorlig frigivning, men den har hört allt detta tidigare. Den genomskådar det. Jag trädde bara upp inför den och sade: ”Så här är jag, det här är vad jag har gjort, det här är hur jag har ändrat mig, och det här är vad jag ämnar göra.” Jag berättade för nämnden om mitt studium av bibeln, om de förändringar detta hade åstadkommit hos mig och om att jag hade blivit ett av Jehovas vittnen. Den kunde se dessa förändringar.
Jag antar att det förhållandet att jag hade angett mig själv, att både mitt uppförande och mina arbetsmeriter var goda och att de bibliska principer som jag hade studerat avspeglade sig i min inställning och mitt uppförande — att allt detta talade till förmån för mig. Därutöver bad jag till Jehova och förlitade mig på honom. Jag vill gärna tro att han kan ha haft något att göra med det, och jag hoppas att detta inte är förmätet av mig. Hur det nu än förhöll sig, så frigav nämnden mig villkorligt. I februari 1987, efter 12 år i fängelse, var jag fri att gå.
Den 30 april 1988 blev jag gift med ett av Jehovas vittnen. Hon hade tre barn från ett tidigare äktenskap. Som familj har vi vårt bibelstudium varje vecka. Vi är med vid alla mötena i Rikets sal. Vi predikar de goda nyheterna om Guds rike från hus till hus. Vi gör återbesök hos alla som är intresserade, och vi leder bibelstudier med dem som önskar det. Hur underbart är det inte att efter flera år av begränsat predikande i fängelset och med knappast några mötesbesök få ta del ”med mycket fritt och öppet tal” i Jehovas vittnens kristna verksamhet! — Apostlagärningarna 28:31.
Allt detta blev möjligt därför att den exakta kunskapen från Guds ord satte mig i stånd att ta av mig den gamla brottsliga personligheten och iföra mig en ny kristen sådan, som tagit mönster efter Jehova Guds avbild och likhet. — Kolosserna 3:9, 10.
I mitt fall var det verkligen så att Guds ord var skarpt och utvecklade kraften att skilja mig från mitt föregående och återupprätta mig som en laglydig samhällsmedlem och predikare av de goda nyheterna om Guds rike. (Hebréerna 4:12) Allt lov och pris tillkommer Jehova, ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”. — 2 Korintierna 1:3. — Namnet utelämnat enligt begäran.
[Infälld text på sidan 18]
En natt kulminerade min brottskarriär i mord
[Infälld text på sidan 19]
Antingen måste jag upphöra med att studera bibeln eller också ange mig själv
[Infälld text på sidan 20]
Polisen kunde inte tro det. Det är inte många som anger sig själva — inte för mord!
[Infälld text på sidan 21]
Vi fick lov att gå från cell till cell och dela ut bibliska traktater