Sanningens kraft att rehabilitera

”En inbrottstjuv, som släpptes tidigt, gjorde 500 inbrott på sju månader. En våldtäktsman, som blev fri fyra år innan hans minimistraff på tio år gick ut, våldtog och mördade en kvinna. En mördare som frigetts villkorligt bröt sig in i två hus och mördade tre personer.” — Reader’s Digest, november 1990.

”Nästan 63 procent av de interner som frigetts från statsfängelser arresterades för ett grövre brott inom tre år, sade justitiedepartementet i en undersökning som offentliggjordes i dag.” — The New York Times, 3 april 1989.

”Tanken att ett fängelse skall vara ett ställe där brottslingar kan rehabiliteras stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Fängelser är en kombination av ’magasin’ och ’skolor i brottslighet’.” — Torontotidningen Sunday Star, 20 mars 1988.

Direktören för fängelset Rikers Island i New York säger: ”En ung grabb kommer hit, nitton år gammal. Han hade i uppgift att hålla utkik vid ett rån. När han kommer ut härifrån, kommer han inte bara att vara en som håller utkik. Nästa gång kommer han att vara den som drar revolvern och skjuter.” — Tidskriften New York, 23 april 1990.

”Fängelseportarna har blivit mer lika svängdörrar: nästan två tredjedelar av alla straffångar arresteras igen inom tre år efter frigivningen.” — Tidskriften Time, 29 maj 1989.

INGET av detta är nytt för oss. Det är en gammal historia: Fängelser återanpassar inte fångar till samhällslivet, men sanningen kan göra det. Vi kan se på ett exempel: Ron Pryor.

Ron börjar varje dag med att läsa en bibeltext med sin familj. Hans äktenskap är fridsamt och kärleksfullt. Hemmet är rent och snyggt. Deras två söner var föredömliga elever — ingen narkotika, ingen alkohol, inga problem. De står nu på egna ben och är engagerade i kristen verksamhet. Ron och hans hustru, Arlynn, är fullt engagerade i det samhälle där de bor, och de arbetar fritt och för intet som kristna. De använder sitt liv för att betjäna andra.

Men år 1970 satt Ron Pryor i fängelse och väntade på att ställas inför rätta för mord. Han befanns vara skyldig, fälldes och började avtjäna sitt straff i ett statsfängelse. Det var kulmen på en lång brottslig bana som hade fört honom i fängelse flera gånger. Men vi skall låta Ron själv berätta sin levnadshistoria.

”Mitt första minne av att jag var fängslad var att jag satt i en sele som var kopplad till en rem på ett klädstreck. När jag var tre eller fyra år, verkade det som om en vandringslust var inprogrammerad i mig. Jag brukade vandra i väg, tappa bort mig, plockas upp av polisen och föras hem igen. Till slut sade min mor till mig att om jag inte slutade med detta, skulle hon ringa till ett barnhem och be dem komma och hämta mig och så låsa in mig. Jag satte mig på gården och grät och väntade på att de skulle komma. De kom inte, men i stället selade min mor fast mig i klädstrecket.

När jag sedan blev lite äldre, råkade jag alltid i svårigheter, och våld blev mitt svar på alla problem. Jag kände mig förvirrad, frustrerad och förkastad. Jag hade ingen känsla för vad som är rätt och orätt. Jag lät mina känslor och inte mitt samvete vägleda mig. I skolan blev jag uppflyttad till nästa klass bara därför att lärarna var glada att bli av med mig. Jag slutade i sjuan och rymde hemifrån. Jag fick dåliga kamrater, och precis som bibeln varnar ledde det mig in i djupare problem. — 1 Korintierna 15:33.

Ungdomsvårdsskolor ersatte snart klädstrecket, men det blev ingen ändring på mig för det. Jag rymde och fördes sedan tillbaka. Jag flydde från en skola i Virginia och stal då en liten lastbil och blev arresterad. När jag stod inför en domare som hette Jenkins och som hade hand om bilstölder, upptäckte jag att det var domare Jenkins’ lastbil jag hade stulit! Jag var bara 16 år, men jag förklarades vara oförbätterlig och ställdes inför rätta som en vuxen. Jag åkte in på två år.

När jag hade kommit ut ur fängelset och var i tjugoårsåldern, fick jag en motorcykel. Jag var helt hänförd över den känsla av makt den gav mig, men det var inte nog. Jag gick med i ett motorcykelgäng som kallades Pagans — ett gäng som alltid var på jakt efter att få i gång bråk, alltid ville mucka gräl. Det passade mig perfekt.

Längre fram blev jag lastbilschaufför och fraktade produkter från Florida. Jag var då inte längre aktiv i Pagans, men en gång, år 1969, då jag körde genom Virginia, träffade jag några gamla kompisar i Pagans. Vi ordnade en fest och drack vin och blev höga på droger. Det blev bråk, och bråket trappades upp, och i fyllan och villan sköt jag en man till döds. Ytterligare en frukt av dåligt sällskap! Senare blev jag utfrågad av två detektiver och medgav då att jag hade mördat mannen. Det här hände år 1970.

Jag sattes i fängelse i väntan på rättegång och var fortfarande en upprorisk bråkmakare. En morgon kom en fånge som fått vissa förtroendeuppdrag med kaffet. Man brukade få en extra kopp för att ta senare. Just den morgonen stack jag fram min andra kopp under kaffepannan, men då sade han: ’Nej, det blir inget mer.’ Jag drog då slutsatsen att han tänkte ge någon annan den koppen, så jag sade: ’Så du har ont om kaffe i dag, va?’ Han sade: ’Ja.’ ’Då kan du få tillbaka min.’ Jag kastade den i ansiktet på honom. Då åkte jag in i ensamcell.

Jag vandrade runt runt i den där lilla cellen på 2,5 gånger 3 meter utan fönster. För första gången i mitt liv började jag verkligen tänka. Frågorna trängde sig fram. ’Varför är mitt liv alltid så rörigt? Varför hamnar jag alltid i fängelse? Varför sitter jag här i min cell? Varför lever jag? Varför? Varför? Varför?’ Det kom bara en massa varför, men inga svar. Då sade jag till mig själv: ’Nu går det inte längre. Nu är det slut, om det inte — om det inte finns en Gud — en Gud som ser mig, vet att jag existerar och förstår mig — för det gör inte jag! Gud, om du finns, om du är medveten om att jag finns och om det finns något som jag kan göra — säg då något, säg vad som helst!’

Det fanns en bibel i cellen. Jag tänkte: ’Jag kan börja med den.’ Jag började läsa. Jag kommer inte ihåg vad jag läste. Jag kommer bara ihåg att jag läste och att jag inte förstod någonting. Innan veckan var slut fördes jag tillbaka till en vanlig avdelning. En cell öppnades, och båda sängarna var tomma. Där satte de in mig, och två dagar senare satte de in en annan fånge där tillsammans med mig. Jag satt och läste bibeln då och kämpade med den. Han såg att jag satt och läste bibeln, och han frågade: ’Skulle du vilja förstå bibeln?’ ’Ja!’ ’Jag skall ordna en bok åt dig som kan hjälpa dig.’ Han kontaktade ett Jehovas vittne — för de hade en gång studerat med honom — och det dröjde inte länge förrän han gav mig en bok som hette Sanningen som leder till evigt liv. Det här hände i juli 1970.

Jag började läsa och läste igenom den från pärm till pärm. Jag förstod inte allt, men den verkade vettig. Då Jehovas vittnen kom och studerade med mig, började alla de frågor som jag hade ställt mig medan jag satt i isoleringscellen att besvaras. För första gången i mitt liv fick jag någon insikt i vad som var rätt och vad som var orätt. Ju mer andlig mat jag åt, desto mer kom jag att likna ’dem som genom användning har fått sina uppfattningsförmågor övade till att skilja mellan rätt och orätt’. (Hebréerna 5:14) Mitt samvete vaknade och kom till liv!

Denna plötsliga kunskap om bibelns sanning orsakade en verklig omvälvning i mitt sinne. Jag hade läst boken på 24 timmar. Jag gick från en ytterlighet till en annan över en natt. Jag tänkte att jag måste visa mina kamrater i fängelset de sanningar som jag hade lärt mig. Jag trodde att alla skulle bli lika begeistrade som jag, men det blev de inte. Jag hade varit ett problem för de andra fångarna förut, men nu blev jag till ännu större irritation — vilket ingen trodde var möjligt! Men vittnena fortsatte att komma till fängelset för att studera med mig, och det gjorde att jag predikade mer och mer taktfullt.

Jag gjorde många förändringar, och efter två månader blev jag anförtrodd förtroendeuppdrag. De lät mig till och med gå ut utanför, vilket var ofattbart med tanke på hur jag tidigare hade varit och anledningen till att jag var där. De principer som jag fick lära mig från bibeln hade effekt. Sanningens vatten från Guds ord hade sin renande verkan, precis som på apostlarnas tid. Dess rehabiliterande förmåga framkommer av 1 Korintierna 6:9—11, där vi läser:

’Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds rike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike. Och likväl är detta vad några av er har varit. Men ni har tvättats rena.’

Till sist ställdes jag inför rätta. Jag fick 20 år för mord. År 1971 sändes jag till ett mycket strängt bevakat fängelse. Det var där mitt bibelstudium tillsammans med vittnena återupptogs. Mitt uppförande hade förändrats drastiskt. Jag hade inte varit länge i det här nya fängelset förrän de gav mig förtroendeuppdrag och började ge mig permissioner. En gång när jag var på permission, frågade jag det vittne som jag bodde hos: ’Vad hindrar mig från att bli döpt?’ Han kontrollerade saken med den lokala församlingen, och svaret blev: ’Ingenting.’ Tidigt en kväll år 1973 döptes jag på en lantgård i närheten i en damm där korna drack vatten. Jag bad när jag gick ner i vattnet, eftersom Jesus gjorde det, då han gick ner i floden Jordan och blev nersänkt under vattnet av Johannes döparen.

Efter det gjorde jag snabba andliga framsteg. Jag skrev in mig i skolan i teokratisk tjänst i församlingen där på platsen — fast jag var naturligtvis aldrig personligen närvarande. Jag fick i uppdrag att hålla tal i skolan och spelade in dem på band. De spelades sedan upp för församlingen. Den som gav råd i skolan brukade sända tillbaka råd för att hjälpa mig att göra framsteg. Varje vecka hade vi möten i fängelset, och då var andra fångar också välkomna att vara med.

Hela tiden lärde jag mig fler och fler skriftställen i bibeln. De var som trappsteg som ledde mig upp ur det moraliska träsk som jag hade levt i under större delen av mitt liv, tills jag förstod vad det var för förvandling aposteln Paulus talade om i Kolosserna 3:9, 10: ’Ta av er den gamla personligheten med dess förehavanden och ta på er den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas efter bilden av honom som har skapat den.’

År 1978 togs för tredje gången frågan upp om jag skulle få villkorlig frigivning. Två gånger hade det blivit avslag på grund av mina brotts allvarliga natur. Den här gången fick nämnden omkring 300 brev från vittnen och andra som vittnade om de förändringar som jag hade gjort.

När mina chanser att bli frigiven såg bättre ut, tänkte jag att jag kanske hade möjlighet att gifta mig. Arlynn, en änka med två barn, var ett vittne som hade skrivit till mig medan jag satt i fängelse. Hon besökte mig med sina två söner. Jag blev kär i henne och hon i mig. Jag blev frigiven den 1 februari 1978. Vi gifte oss den 25 februari 1978. Nu, 13 år senare, är vi fortfarande lyckligt gifta. En av våra söner är gift och är verksam som ett Jehovas vittne. Den andre sonen arbetar på heltid vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York.

Mina böner har besvarats. Jag är tacksam mot de bröder och systrar som har hjälpt mig så mycket. Jag har den lycklige Guden, Jehova, att tacka för all lycka. — 1 Timoteus 1:11.

Men jag känner ånger och samvetskval för de synder jag har begått. Jag ser med avsky tillbaka på mitt tidigare förnedrade uppförande. Jag har många gånger bett Jehova förlåta mig, och jag känner att han har förlåtit mig. Jag hoppas också att de som jag har behandlat illa tidigare kan förlåta mig. Och i synnerhet hoppas jag att Jehova skall återföra den man till livet som jag dödade och att han skall få möjlighet att leva för evigt på Guds paradisiska jord. Det skulle göra min lycka fullständig!”

Vad fängelsegaller och ensamcell inte kunde göra, det kunde bibelns sanning göra. Den lyckades få Ron Pryor att ta av sig en gammal kriminell personlighet och ta på sig en ny kristen personlighet. Varför det? Därför att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft”, ja, kraft att också rehabilitera. — Hebréerna 4:12.

[Infälld text på sidan 11]

Det var domare Jenkins’ lastbil jag hade stulit!

[Infälld text på sidan 12]

Det fanns en bibel i isoleringscellen. Jag började läsa den

[Infälld text på sidan 12]

Jag fick 20 år för mord

[Bild på sidan 13]

Ron Pryor och hans hustru, Arlynn, i dag