Sju år i det röda Kinas fängelser — men ändå fast i tron!
SJU år är en lång tid att sitta i ensamcell. Finns det något i ditt liv som du tror på så starkt att du skulle vara villig att genomgå något sådant för det, om du kunde bli fri genom att kompromissa? En man som är villig att sitta i fängelse i åratal hellre än avsvärja sig sin religion måste vara stark i tron. Men vad kan en sådan göra för att sysselsätta sinnet och stå fast i tron under långa, ensamma år instängd mellan betongväggar?
Med högst fyra dagars varsel hade 34.708 personer infunnit sig på Yankee Stadium i New York klockan 10 den 30 oktober 1965 för att med stort intresse lyssna till en man som varit med om detta. Man kom från hela nordöstra delen av Förenta staterna, ja, även från Kanada, Kalifornien och Florida.
De närvarande hade kommit för att lyssna till Stanley Ernest Jones, en man som få av dem kände annat än till namnet. De kom därför att han var deras kristne broder, och han hade nyligen frigivits ur fängelse i Kommunistkina. De trodde att det han hade att säga dem skulle ge dem andlig styrka, styrka som de skulle behöva för att bevara sin ostrafflighet inför Gud i kommande svåra tider. De kom också för att med sin närvaro visa sin varma kärlek till en av Jehovas tjänare, som hade uthärdat en så långvarig prövning.
Den stora skara människor som samlats här på Yankee Stadium denna klara, kyliga oktoberförmiddag satt mycket lugna och tysta, ivriga att få veta vad talaren hade att säga dem. Hans allra första ord rörde deras hjärtan: ”Bröder, eftersom jag under så lång tid inte kunnat tala till några av Jehovas vittnen och suttit i ensamcell i sju år, känner jag mig ganska överväldigad över att vara här bland så många av er och kunna tala till er i dag. Sist jag var bland så många bröder, dvs. vid ett konvent, var år 1946, då jag var med vid konventet i Cleveland.”
Missionärsverksamhet i Shanghai
Broder Jones lät så åhörarna i tankarna följa med honom till Shanghai i Kina, dit han och hans kamrat, Harold King, blev sända som missionärer år 1947, sedan de genomgått Vakttornets Bibelskola Gilead. Det kinesiska folket visade vänlighet och gav gott gensvar, när de förkunnade för dem. Men det pågick inbördeskrig i Kina, och vid årsskiftet 1949—1950 hade kommuniststyrkorna nått Shanghai. En natt hörde de båda missionärerna skottlossning, som kom allt närmare och småningom tystnade. När de tittade ut på morgonen, såg de kommunistsoldater på gatorna. De befann sig bakom ”bamburidån”!
Andra religionssamfunds missionärer lämnade Kina i hundratal. Vad skulle dessa Jehovas vittnen göra? ”Ja, vad skulle vi göra i en sådan situation?” tänkte åhörarna, då de lyssnade till vad broder Jones därnäst sade.
”Vi måste bestämma oss för vad vi skulle göra. Skulle vi stanna och hjälpa bröderna, eller skulle vi ge oss av såsom många andra utlänningar gjorde? Vi tvekade inte i fråga om beslutet. Vi skulle stanna, ty vi hade kommit att älska dessa bröder. Vi visste att många var omogna, och vi ansåg att om vi gav oss av, skulle vi likna herdar som Övergav hjorden vid första tecken till fara.
Vårt arbete hade alltjämt framgång, och vi åtnjöt frihet i omkring ett års tid. År 1951 beordrades vi att komma till polisstationen, där man sade följande till oss: ’Ni får inte gå från hus till hus och predika.’ Vi fick fortfarande predika i Rikets sal och leda bibelstudier hemma hos folk, men ’inget arbete från hus till hus’. Vi underrättade våra kinesiska bröder om detta och blev mycket glada över deras reaktion. ’Den ordern gäller er, som är utlänningar’, sade de; ’den gäller inte oss. Vi skall fortsätta med predikoverket, och om vi finner några som visar intresse, då kanske ni kan undervisa dem genom bibelstudium.’ Just så gjorde vi också. Och i stället för att verket skulle gå tillbaka fortsatte det tack vare brödernas nit att tillväxa, vilket mycket förundrade myndigheterna.”
Svårigheterna ökar
År 1955, sade broder Jones vidare, blev deras sal alltför liten, och man träffade avtal om att använda en större byggnad. Men första söndagen bröderna sökte använda den spärrade polisen vägen och sade: ”Ni har en sal; stanna i den.” Myndigheterna var uppenbart beslutna att förhindra ytterligare tillväxt.
Kommunistläror tutades i folk överallt, i fabriker, skolor och bostadskvarter, på kontor, sjukhus och gator. Politiska kommittéer organiserade möten varje vecka, vid vilka man undervisade i kommunismens läror. ”Korrigeringsprogrammet” kom i gång, vilket var avsett att korrigera ett felaktigt tänke- och handlingssätt. Detta innebar inte endast att man ville få folk att bli framstegsvänliga och förbättra sina arbetsmetoder, utan i synnerhet ville man hos dem rensa ut gamla politiska åsikter och i stället inympa det kommunistiska systemets idéer. Arbetarna uppmanades att kritisera varandra såväl som sig själva. De skulle öppet bekänna alla tidigare för kommunistregimen icke gynnsamma uttalanden. Man utövade tryck på arbetarna för att de skulle avslöja andra, och dessa blev sedan ideligen ansatta, till dess de slutligen tillstod att de hade sagt sådant som var orätt och påstod att de ångrade sig.
Men hur förhöll det sig med dem som bekände sig vara kristna? Många kyrkoorganisationer beordrades att avbryta sina förbindelser med främmande länder. Vad prästerskapet beträffar, tvingades somliga lämna kyrkoorganisationerna, och andra blev beordrade att vara med vid särskilda kurser, där de blev undervisade i kommunistiska åsikter. De frambragte så en ”patriotisk” kyrkorörelse och kyrkoorganisation.
”Men vi, Jehovas vittnen, kunde inte ta del i sådant, fastän vi levde mitt uppe i det. Våra bröder insåg detta och höll sig avskilda. Såsom Jesus Kristus sade oss, är vi ’icke [någon del] av världen’, alldeles som han inte var någon del av världen. Om man blir ’världens vän’, blir man ’Guds ovän’ eller fiende. — Joh. 17:16; Jak. 4:4.
Våra svårigheter i predikoverket ökade alltså, och bröder som gick från hus till hus blev ofta av de politiska kommittéernas medlemmar förda till polisstationen. Till en början släppte man dem efter en timme eller två, men så hände det att tre av våra kristna systrar kvarhölls i fyra dagar. Vi var bekymrade över hur våra kinesiska trossyskon skulle reagera och fröjdades, när de kom tillbaka glada över att de aktats värdiga att lida smälek för hans namns skull. (Apg. 5:41) De var beslutna att fortsätta med att predika som förut. Vi rådde dem att vara försiktiga och om möjligt undvika att råka i svårigheter, men de var säkra på att de skulle kunna möta vad som än månde hända.
Så blev syster Nancy Yuan under sitt arbete från hus till hus förd till polisstationen och kvarhållen där. Hon hade fyra barn, ett av dem bara ett år gammalt. Jag vände mig till en advokat, men han sade: ’Vi kan inte göra något. Om polisen har fått hand om saken, kan vi inte göra ett dugg.’ Hennes mor sände henne en bibel, men den returnerades. Den här systern kvarhölls i häkte i fyra år, innan man rannsakade och dömde henne. Vad hon fick för straff vet jag inte. En annan syster, som var lärarinna och även hon hade fyra barn, arresterades likaså.”
Ett sus av medkänsla hördes från läktarna, när dessa händelser relaterades.
Broder Jones berättade att han försökte komma till Jehovas vittnens internationella sammankomst i New York år 1958. Men de kinesiska myndigheterna vägrade honom utresetillstånd utan att ge närmare förklaring. Efter denna sammankomst reste en broder från Hongkong till Shanghai för att träffa dem, men han tilläts inte gå i land. Bröderna kunde endast färdas förbi hans båt på en liten färja, vinka till honom och ropa en hälsning, det var allt. Det var den siste brodern utifrån som de skulle få se på många år.
Missionärerna arresteras
”En morgon, när vi satt vid frukostbordet”, fortsatte Jones, ”tittade broder King ut genom fönstret och såg några poliser skynda in i gränden. Han sade: ’Kan just undra vart de är på väg?’ Vi fick snart veta det, ty ögonblicket därefter bankade de på dörren. Och när vi öppnade, stod de där skjutfärdiga på sannskyldigt gangstermaner, befallde oss att räcka upp händerna och satte handbojor på oss. Därpå genomsökte de hela huset, stoppade Sällskapet Vakttornets publikationer i säckar och förde bort oss i privatbilar till häktet. Här satte man mig i en cell, där jag var ensam hela tiden.”
Nu började en tid med ideliga förhör för broder Jones, som jämte Harold King anklagades för att ha ”deltagit i reaktionär verksamhet riktad mot den kinesiska folkrepubliken”. Anklagelsepunkterna var två. För det första var det deras läror och predikoverksamhet. För det andra deras egna påståenden, sådant som de sagt i samtal med folk under de förflutna nio åren. Polisen hade tydligen samlat en massa uppgifter emot dem. Broder Jones beskrev polisens metoder:
”De hade invändningar att göra mot predikandet av Guds rike såsom det enda hoppet. De sade att de hade rensat ut de gamla imperialisterna ur Kina och att landet nu befann sig i folkets händer. Folket borde nu förena sig för att bygga upp ett nytt Kina och en ’ny värld’. Fördenskull yrkade de på att alla skulle göra sin del och påstod att ’om ni förkunnar neutralitet, då motstår ni regimen’. Att predika Guds rike var samhällsfientligt. Jag vet inte, om de trodde att de, genom att arrestera oss, skulle kunna hindra detta budskap om Riket från att gå ut och skulle kunna göra om intet Guds uppsåt att upprätta detta rikes herravälde över hela jorden, men vi vet att ingen regering kan hindra Guds rike att breda ut sig för att omsluta hela jorden och förtära alla sina fiender, och detta oberoende av vilka åtgärder en sådan regering vidtar mot Guds tjänare. Vi vet att den dag, då Riket skall göra detta, nu är för handen. Hur löjligt förefaller det inte att en stor nation om 650 millioner människor skulle tycka att femtio Jehovas vittnen var ett hot och så tillgripa en sådan här åtgärd!”
Det dåraktiga i en sådan uppfattning hos den kommunistiska kinesiska regeringen fick åhörarna att le. Broder Jones talade därpå om de försök man gjorde att avkräva en bekännelse av honom genom att ställa ett lindrigare straff i utsikt.
”Deras metod var att kräva en bekännelse. Jag sade att jag inte var medveten om något brott. Men de sade: ’Tänk ni på edra tidigare brott.’ De ville att jag skulle börja tänka: ’Har jag verkligen gjort något illa? Har jag brutit mot lagen?’ De menar att en fånge kanske kan känna sig skyldig i någonting och börja tala om det, och så får de veta något som de inte kände till förut. Därför ger de honom tid att tänka. Om han inte kommer på något, då kanske de säger någonting. I mitt fall sade de: ’Ni har förtalat den kinesiska pressen.’ Men när? Hur? Det säger de inte. De vill att jag skall tänka ut något. Efter någon tid måste de så själva komma fram med det. De sade att jag hade förtalat den kinesiska pressen, när tidningarna meddelade att amerikanska trupper hade tillgripit biologisk krigföring i Korea.
Jag påminner mig att flera år tidigare hade det meddelats att man funnit en råtta i Nordkorea, vilken var smittobärare. Man påstod då att detta var bevis för att amerikanerna hade släppt ned den här råttan i Nordkorea, för att den skulle sprida smitta bland folket. När någon nämnt detta till mig, hade jag förmodligen sagt: ’Det där verkar vara propaganda.’ Men nu ville de att jag skulle gå med på att det jag hade sagt var förtal och var brottsligt.
Jag hade också ett bibelstudium med en kvinna, och vid ett tillfälle före studiet frågade hon mig om jag hade varit i Hongkong. Jag sade nej. Hon sade: ’Jag har hört att det är vackert där. Jag kanske far dit på semester någon gång.’ För dessa oskyldiga ords skull påstår polisen nu att den här kvinnan är otillfredsställd med livet på fastlandet, otillfredsställd med regeringen, önskar lämna landet och alltså motstår regeringen. I ett fritt land skulle man inte bli satt i fängelse för en sådan sak, som rätt och slätt innebar att man gjorde bruk av vad vi kallar ’yttrandefriheten’.
Men de måste ha något skäl till att arrestera våra kinesiska bröder och kväva vår organisation. Fördenskull anklagade de Sällskapet. De påstod att Sällskapet Vakttornet inte är en religiös organisation, att det är ett ’redskap för Förenta staternas regering’, att Sällskapets president är en ’imperialistagent’, att jag blev sänd till Kina för att motarbeta kommunismen, inte för att predika. De skrev ut en redogörelse för detta på ett slags fråge- och svarsark, där de fyllt i några av mina egna svar och några som de önskade att jag skulle ge, och så läste de upp det för mig. Jag var naturligtvis inte beredd att skriva under papperet. De sade: ’Gå tillbaka till ert rum och tänk över det här.’ Omkring en vecka senare väcktes jag om natten och fördes till förhörsrummet, och de började på nytt läsa upp det som stod på papperet. Men jag framhöll klart och tydligt att Sällskapet Vakttornet är en religiös organisation, som predikar de goda nyheterna om Guds rike. De sände mig tillbaka till mitt rum för att ånyo tänka över saken och gav mig ett pappersark och uppmanade mig att skriva ut det här på egen hand. I stället satte jag upp en skrivelse till försvar för Sällskapet och för vår verksamhet i Shanghai och överräckte den. De blev ytterligt vreda, men de bad mig aldrig på nytt underteckna det där papperet.”
Efter fyra månader fick broder Jones veta att han i sex månader skulle få vistas på ett ”trivsamt ställe” i en ”vacker trädgård”, och där skulle han kunna tänka. Men varje morgon klockan 5 började en högtalare på ett fält i närheten skrälla fram musik, tal och förhållningsorder till bönderna i husen och på åkrarna. Detta fortsatte till klockan 21. Efter sex månader hade hans hälsa tagit skada, och han var glad över att få återvända till det ganska ogästvänliga häktet i Shanghai. Under ett år fick han nu intensiv ”politisk undervisning”. Hans ”lärare” betonade skickligt kapitalistnationernas orättfärdighet och ondska och framhöll att kommunismen skulle lösa mänsklighetens problem. Vad tänkte broder Jones under allt detta?
”När jag satt och hörde på detta, brukade jag tänka: Ni ser bristerna och inser att det behövs en förändring, men lösningen har ni inte. Jag ser att det finns brister hos er också. Ni begår edra speciella brott, och människorna behöver bli befriade från er likaväl som från andra. Och under det att den här mannen talade, brukade jag tänka på Guds rike såsom det verkliga hoppet. Denna ’undervisning’ påverkade fördenskull inte mitt sinne det minsta. Min kunskap om Guds rike, som jag inte ett ögonblick tvivlade på, gjorde att de inte fick mig att svikta, och jag är säker på att de inte skulle få er att göra det heller, även om de lyckas med världsligt inställda människor.
Ibland försökte jag predika. Jag längtade ständigt efter att kunna göra det. Men när jag försökte tala om bibeln, hejdade man mig omedelbart. En man sade sig vara en auktoritet när det gällde religion och bibeln. Jag tänkte att jag kanske kunde förklara saker bättre för honom och att det kanske fanns något gott i hans hjärta. Men han gjorde genast en helomvändning och sade: ’Predika inte för mig!’ och blev riktigt häftig. Jag kunde helt enkelt inte predika för de där kommunisterna, men jag försökte. Och jag kände mig alltid tillfreds med tanken: ’Jag är alltjämt ett vittne, jag predikar alltjämt eller försöker predika’, och så kändes det bättre efteråt. Jag vet att när ni går från hus till hus och predikar och ingen vill höra på, känner ni det på samma sätt efteråt: Ni har försökt; ni är i alla fall alltjämt vittnen.”
En kommunisträttegång
”Efter två år i fängelse och strax innan jag blev förd inför domstol, sade man till mig: ’Ni kan få en advokat, men han får inte försvara er.’ De sade: ’Han kan vädja till domstolen om en mild dom, och domstolen kommer att lyssna till honom.’ Först blev det förhandsförhandlingar. Det fanns inga åhörare, och min advokat infann sig inte. Morgonen därpå fördes vi inför domstolen; ett åttiotal människor befann sig i rättssalen. Jag blev inte uppmanad att besvara frågan: Skyldig eller icke-skyldig? Domaren förhörde mig bara. Han kom med sådana här frågor: ’Blev ni sänd till Kina av imperialisten Nathan Knorr? Organiserade ni grupper som skulle fortsätta verksamheten under jorden, om er kyrkas arbete blev stoppat? Skickade ni en förteckning till Hongkong med namn och adress på olika människor, för att dessa skulle få tidskriften Vakttornet?’
Jag svarade genom att meddela fakta. Jag var beredd att ta vilket straff de än skulle utmäta. Jag visste att allt låg i Jehova Guds händer, så jag oroade mig inte. Jag kände mig fri; jag kände att Jehova Gud övervakade det som skedde och att utgången skulle bli enligt hans vilja.
Nästa förmiddag förde man oss åter inför rätta, och domaren läste upp utslaget. Harold King fick fem års fängelse, varefter han skulle utvisas ur landet. Jag fick sju år och skulle sedan utvisas jag också.”
Långa år i fängelse
”Stadsfängelset i Shanghai är mycket stort. Det består av nio väldiga byggnadskomplex, som vart och ett kan hysa åtminstone ett tusen fångar. Den fruktansvärda enformigheten gjorde mycket kraftigt intryck på mig. Fångarna hade inte några fångdräkter. De hade egna kläder, och under årens lopp lappade de dem, så att många fångar bar kläder, vilkas ursprungliga utseende man inte kunde ana sig till. Dessa fångar erbjöd en mycket dyster anblick, i synnerhet när det var varmt och de marscherade runt för att få motion eller snarare släpade sig fram.
En korridor löpte genom fängelset, och utmed korridoren fanns en massa grindar, som bara bestod av järnstänger, till cellerna. Dessa påminde om stora skåp. Det fanns varken fönster eller någon annan öppning, bara grinden framför cellen. Cellen var 2,8 m lång, 1,6 m bred och omkr. 2,8 m hög. Ett slags plattform av trä tog upp större delen av golvytan, den lämnade bara så stor plats fri att grinden kunde öppnas. På kvällen måste jag rulla ut mina sängkläder på plattformen och sova där på golvet. Även om det var motbjudande till en början, blev jag trots allt så småningom ganska van att bo i den cellen. Jag blev förtrogen med alla sprickor i väggen och med varje ojämnhet i golvet. Jag började känna mig hemma, så när jag senare blev flyttad till en annan cell, kände jag mig litet bortkommen och måste vänja mig vid mitt nya hem.
På sommaren var det oerhört hett, och de fyra första åren i fängelset ansattes jag av ohyra och hade ytterst svårt att sova. Ibland började jag känna mig yr på grund av sömnlösheten och den svåra påfrestningen och måste få medicin. Men jag kom över det. På vintern var det bitande kallt. Det fanns ingen värme, och jag måste sätta på mig en massa kläder — liksom ni har måst göra i dag. Jag brukade ta på mig mina tjocka ylleunderkläder. Jag satte på mig fyra ylletröjor, en vadderad väst, en vadderad jacka, och ändå frös jag ibland.”
Det största problemet: tiden
”Jag hade så gott om tid. Jag bad föreståndaren om en bibel. Han blev generad; han ville varken säga ja eller nej. Vid ungefär samma tid fick jag påhälsning av en representant för den brittiska regeringen, och jag bad honom skicka mig en bibel. Det gjorde han, men jag fick den aldrig.
Många bibelverser rann mig i hågen, och jag brukade skriva ned dem. Jag minns att jag brukade tänka på 1 Petrus 4:12, 13 (NW): ”Var icke förbryllade över den brännande hetta ibland eder, som träffar eder till en prövning, som om något sällsamt drabbade eder. Fortsätt ... att fröjdas, alldenstund ni äro delaktiga i Kristi lidanden.” Dessa bibelord gladde mig, ty då och då kan det komma för en att det är sällsamt att man råkat i så stora svårigheter och blivit anklagad dels för sådant som gällde de goda nyheterna och dels för sådant som hade med en själv att göra. Alla dessa anklagelser kan verka undergrävande på en människa. Men Skriften gav mig tillförsikt och sade till mig: Mena inte att det är något ovanligt, gläd dig i stället över det.
Och en annan bibelvers, Uppenbarelseboken 2:10: ’Frukta icke för det som du skall få lida. ... Djävulen skall kasta somliga av eder i fängelse, ... och I skolen få utstå bedrövelse i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona.’ Denna bibelvers gav mig mod. Först och främst försäkrade den mig om att det inte är Gud som är missnöjd med oss; det är djävulen som är det. Det är han som kastar Herrens folk i fängelse, och vi bör inte frukta för något han kan göra. Vi skall ju bara utstå bedrövelse i ’tio dagar’. Det skall med andra ord bli slut på detta. Allting får sin ände i sinom tid. Fördenskull uthärdar vi; Gud kommer att föra oss igenom.
Jag brukade också tänka på 1 Petrus 1:7, som talar om att den beprövade beskaffenheten hos tron är av större värde än guld. Och här i fängelset sätts verkligen tron på prov. Kommer Gud alltid att vara med oss? Skall utgången bli den rätta? Ja, med tanke på dessa bibelverser menade jag att det skulle den. Och jag vet att alla som kan komma att befinna sig i liknande omständigheter också kan få tröst och tillförsikt av innehållet i dessa verser.”
Dagens text, bön, läsning
”När jag hade skrivit upp tillräckligt många bibelverser, valde jag ut en till dagens text, skrev av den och satte upp den på en iögonenfallande plats, så att jag kunde tänka på den under hela dagen.
Vid den tiden fick jag lösnummer av en kinesisk tidning, och i den fanns det uppgifter om månens faser, så jag kunde få veta när det var nymåne. På så sätt kunde jag räkna ut när tiden var inne att fira minnet av Kristi död. När jag tänkte mig att åminnelsefirandet tog sin början i församlingarna, brukade jag sitta i cellen, bedja till Gud och i tankarna gå igenom alla de skriftställen som har med Åminnelsen att göra. Jag brukade tänka på att bröderna samlades och på hur man i de olika församlingarna under de nästföljande tjugofyra timmarna skulle fira Åminnelsen. Allt detta hjälpte mig att hela tiden tänka på Riket och på bröderna, så att jag kände att jag tillhörde dem; ty vad jag saknade mest var en broder — någon att tala med, någon som kunde friska upp mig litet med avseende på Guds ord.
Min syster i England skickade mig en del tidningar, och i dem hittade jag då och då en bibeltext. I en av dem brukade det finnas en predikan av en präst. Jag läste alltid denna predikan i hopp om att finna några skriftställen. Men tänk, den här mannen kunde ofta skriva en hel predikan utan att citera ett enda skriftställe.
En bibelvers, som jag stötte på i en tidning, gav mig stor tröst i flera månader. Det var Romarna 12:12. Så här löd den: ’Fröjdas i det hopp som ligger framför eder. Stå fasta i bedrövelsen. Var uthålliga i bönen.’ Jag tyckte detta passade in på mig. Min situation såg ju ibland hopplös ut — den skulle inte förändras än på många år — men jag hade ett hopp framför mig, hoppet om Riket. Om jag dog, fanns hoppet om en uppståndelse. Det fanns ingen orsak att vara ledsen. Den här bibelversen sade mig: Fröjdas över det hopp som ligger framför dig. Ju mer jag tänkte på hoppet, dess lyckligare kände jag mig. Jag kände mig starkare och inte längre bedrövad. Och så kunde jag följa maningen: Stå fast i bedrövelsen.
Jag kunde ha sluppit ut tidigare, om jag hade försökt ställa mig in, hade kompromissat i ett eller annat avseende. De sade ständigt att de skulle skära ned mitt straff, om jag var ’tillmötesgående’. Men jag insåg att jag inte kunde vara ’tillmötesgående’. Om man ger efter i någon ringa sak, vill de att man skall ge efter på en annan punkt, och till sist börjar man avslöja saker och ting om sina bröder. Men vi kan inte handla så, och därför är det bäst att inte ge sig in på sådant. De fick bli missnöjda. Jag måste stå fast och vänta på att Jehova skulle befria mig. Detta kunde jag lyckas med, om jag följde versens sista råd och var uthållig i bönen.
När jag först kom i fängelse, kunde jag bedja till Jehova Gud intensivt och innerligt. Men när man inte får någon stimulans av andra bröder, kan man med tiden få en känsla av att bönen blir en utanläxa och därför inte är så verkningsfull. Man kan rentav bli benägen att försumma att bedja. Så kan det kännas i flera år. Men här fann jag en vers som sade: ’Var uthållig i bönen; fortsätt att bedja, dina böner är verkningsfulla, och de kan ge dig kraft och styrka.’ Och det gjorde de. De höll mig livaktig, när jag kände mig nere.
Jag hade likväl ett stort problem med att få tiden att gå. När jag steg upp klockan 5.30, hade jag hela dagen framför mig. Jag fick en del tidskrifter att läsa, men det stod bara politik i dem. Jag läste dem inte. Jag bestämde mig för att om möjligt söka få fatt i några läroböcker att studera. Jag fick några i matematik och i elektricitetslära och började flitigt läsa i dem. Bibeln bjuder oss att tänka på det som är gott, nyttigt, uppbyggande och rättfärdigt. (Fil. 4:8) Därmed avses naturligtvis andliga ting. Men allmänt talat fann jag det också gott och gagneligt att studera de här böckerna. De fick mig inte att tänka på något som inte var nyttigt eller uppbyggande. Och om jag längre fram inte kom att göra bruk av den kunskap jag inhämtade, hade jag åtminstone något att sysselsätta sinnet med. Jag studerade därför ihärdigt och sökte sätta mig in i detta, och jag fann att det gav mig tankegymnastik. Jag tyckte det var mycket roligt. Ja, jag blev så fängslad av det, av att söka lösa problem på matematikens och elektricitetslärans område, att jag insåg att jag inte fick försumma att studera bibeln. Jag måste gå tillbaka till mina bibelverser. Ibland försökte jag översätta en del bibelord till kinesiska, för att ha något att göra och för att aldrig försumma Guds ord.
Jag fick ta emot brev hemifrån en gång i månaden. Jag lät dem få veta vad jag hade fått, och de underrättade mig om vad de hade sänt, och på det sättet visste vi att allting hade nått mig. Och om något inte nådde mig, visste jag det också.”
Jehovas kinesiska vittnen
Jehovas vittnen världen runt har undrat mycket över hur det gick med deras kinesiska bröder och systrar efter det att missionärerna blev arresterade. Broder Jones berättade nu vad han visste.
”Jag visste att några bröder satts i häkte. Jag var ständigt på spaning för att få se någon av dem, och när jag skulle fotograferas en gång, såg jag tre av våra systrar, bland dem den syster som hade gripits fyra år tidigare. Systern hade suttit i häkte i fyra år, och i stället för att därpå frige henne förde man henne inför domstol och avkunnade en dom mot henne, och hon var alltjämt i fängelse. Det gjorde mig gott att få se dessa systrar. Vi kunde inte tala med varandra, men vi kunde le. Jag blev uppmuntrad av att se att de var tillsammans och kunde tala med varandra. På olika vägar fick jag också veta att fem andra av våra trossyskon befann sig tillsammans och att de alltjämt stod fasta i tron och alltjämt var fulla av hopp och fröjd och att de var mycket ivriga att få veta hur broder King och jag hade det. Jag är förvissad om att dessa bröder alltjämt står fasta i tron och bevarar sin ostrafflighet.”
Dessa uppmuntrande nyheter framkallade kraftiga applåder, och det gjorde också vad broder Jones berättade om en annan tilldragelse. Han sade:
”Från min cell kunde jag genom ett korridorfönster se ned på fängelsegården. När fångar togs in eller lämnade fängelset, kunde jag ofta se dem. En dag tittade jag händelsevis ut genom fönstret och såg en fånge komma ut med en stor koffert på axeln. Så kom en till och därpå ytterligare en, och jag tänkte: ’Det där bagaget har jag sett förut; jag känner igen det; det tillhör Harold King.’ Och där, alldeles bakom männen med all packningen, gick Harold King i väg till frihet.
Jag var mycket glad. Och naturligtvis började jag tänka: ’Hur skall det gå med mig? Skall de släppa mig innan tiden är ute?’”
De sista två åren
De kinesiska myndigheterna började på nytt utöva psykologisk påtryckning. Först flyttade man broder Jones till Harold Kings cell i en annan del av fängelset. Man tog notis om honom, ordnade till och med så att han fick tala med någon av vaktmanskapet. Men ganska snart började man resonera politik, och när broder Jones vägrade att samtala om sådant, slutade de upp att tala med honom. Men de fick honom att tro att han snart skulle bli fri. När hans sjätte år var så gott som avtjänat, gav de honom kraftiga antydningar om att han skulle bli frigiven. Men så började de på nytt ignorera honom, och han förstod att han skulle bli kvar åtminstone ett år till. Han sade:
”Jag vet vad som hade hänt. Fängelsemyndigheterna hade låtit domstolen få veta att man var nöjd med mitt uppförande och hade anbefallt att jag skulle friges, men domstolen ville inte gå med på detta. I breven hem, förstår ni, hade jag aldrig pratat kommunism. Många kinesiska fångar sökte behaga myndigheterna genom det som de skrev. De kanske började ett brev så här:
’Jag önskar glädja er med att jag är i färd med att ändra på mig. Jag följer nu vår store ledares, Mao Tse-tungs, verk och läror. Jag stöder kommunistregimen, och jag vill bli en arbetare som är mån om folkets intresse.’
Allt det där skrev de, innan de sade något om familjen. Det var ju sådant de blev lärda vid mötena. Fångarna kände väl till de kommunistiska åsikterna, men dessa övade inte något inflytande på deras hjärtan; deras uppförande förändrades inte. Jag visste det, ty jag kunde iaktta det dagligen, och det kunde också fångvaktarna. Även om de gillade att fångarna skrev på det här sättet, blev det ibland för mycket för dem, och jag hörde dem säga till fångarna: ’När ni skriver brev, bry er då inte om att skriva så där, för ni menar det inte!’ Men jag skrev aldrig något sådant. Jag sade alltid att jag var tacksam över vad jag fick, jag visade respekt, men jag försökte inte med något kryperi. Så jag måste stanna strafftiden ut.”
Tre veckor innan de sju åren var förlidna tog några konstaplar broder Jones med på fem rundturer. Han fick se en fabrik, en folkkommun, en utställning av industriprodukter, en konstutställning och ett bostadsområde för arbetare. Hans kommentarer till detta löd:
”Jag såg inte något ovanligt i allt detta. De bygger en hel del, men de har inte gjort något som man inte gör i andra länder.
Så kom den 13 oktober 1965, den dag jag skulle bli fri. Jag tänkte att de nog skulle släppa mig på morgonen, men de höll mig kvar till klockan 20.30. De lät mig alltså avtjäna mina sju år nästan på timmen, jag slapp bara ifrån tio och en halv timme.”
Sedan broder Jones lämnat fängelset, fördes han till ett hotell, och så följde en två dagars tågresa till Kanton, där han på nytt bereddes plats på ett hotell — allt detta på egen bekostnad. Morgonen därpå ledsagades han till gränsen mellan Kina och Hongkong. Han berättade vad som hände där:
”Jag stod nära den vita linjen. Brittisk polis stod på andra sidan. Jag såg också en engelsman komma fram till linjen och betrakta mig. Tveksamt började han vinka. Litet tveksamt vinkade jag tillbaka. Jag kände inte igen honom. Han gick sin väg och kom så tillbaka med broder Charles, som jag genast kände igen. De brittiska funktionärerna sade till dessa bröder: ’Kom hit och ta emot mr Jones. Men sätt inte foten på den där vita linjen.’ Och det gjorde de inte.”
På andra sidan ”bamburidån”
”När jag hade kommit över gränsen, kände jag mig överlycklig över att vara bland bröder igen. Det kändes överväldigande, eftersom jag varit i ensamcell så länge. Men jag blev strax litet ängslig, ty man sade mig att några journalister ville tala med mig. Under alla de sju åren i fängelse hade jag inte tänkt på att det som hänt mig skulle ha något speciellt intresse för andra. Naturligtvis visste jag att våra bröder var intresserade, och jag är mycket glad över att ni var intresserade, ty jag vet att edra böner har hjälpt mig.
Men ni förstår nog hur jag kände det nu, när jag måste träffa pressen. Om man sitter inspärrad i sju år och måste vara så noggrann med vad man säger, eftersom oskyldiga ord väcker anstöt, drivs man till att sluta sig inom sig själv, att bli inbunden och tystlåten. Nu befann jag mig bland fria människor, men det var inte lätt att omedelbart öppna sig och njuta av friheten. Bröderna i Hongkong hjälpte mig oändligt mycket. Jag kunde till och med följa dem i arbetet från hus till hus. Det var första gången jag var ute från hus till hus på fjorton år.”
De mer än 34.000 vittnena på Yankee Stadium lyssnade ivrigt till broder Jones, då han berättade om det som hänt efter hans frigivning. De kunde känna hans glädje och gav flitigt uttryck åt sin lycka å hans vägnar genom ivriga handklappningar. Han berättade om hur det glatt honom att få tala till 230 personer i Nagoya i Japan och till omkring 1.000 i Tokyo. Vid det första uppehåll han gjorde i Förenta staterna, nämligen i Honolulu på Hawaii, kom också ett tusental bröder för att höra honom. Han sade:
”De hade aldrig sett mig förr. Jag hade aldrig sett dem förr. Men de öppnade sina hjärtan och välkomnade mig, och jag kände att jag hade kommit ut ur Kina till en stor syskonskara. Vilken glädje och välsignelse är det inte att få tillhöra den nya världens samhälle!”
Efter ett uppehåll på två timmar i San Francisco, där 200 kom ut för att hälsa på broder Jones, kom han så till New York. Han förundrade sig över alla förändringar som ägt rum sedan han tjugo år tidigare arbetat som heltidsförkunnare på Manhattan under fyra månader och även några månader arbetat på Sällskapet Vakttornets tryckeri. Men åhörarna här på Yankee Stadium var knappast beredda på de om ödmjukhet vittnande ord som broder Jones yttrade med anledning av det som han hade sett.
”Allt detta gör intryck på mig”, sade han, ”ty under sju år har jag inte gjort någonting. Under dessa sju år har jag knappast kunnat predika alls. Och så kommer jag ut och ser att ni alla varit flitiga under dessa sju år. Ni har drivit på dag för dag med predikandet. Herren har välsignat er och låtit er tillväxa. När jag kommer ut och ser detta, är det en förunderlig inspirationskälla för mig, och det sporrar mig att fort komma i gång själv.
Men först har jag en hel del att studera. Jag har alla böckerna att läsa ända tillbaka till Paradisboken. Jag kan ju inte läsa så mycket medan jag reser, men jag skall fara till England, och sedan jag har hälsat på mina föräldrar, som jag inte sett på nitton och ett halvt år, skall jag sätta i gång med att studera.”
Utmärkta råd för alla
”Jag hoppas att det som jag har sagt inte i något avseende har ingett er farhågor, fått er att tänka att om ni skulle få uppleva sådana här saker, skulle ni inte kunna stå ut med dem. En journalist i Hongkong sade: ’Jag skulle inte stå ut med att vara ensam. Om jag skulle tvingas vara ensam i sju år, skulle jag börja klänga uppåt väggarna.’ Men vi Jehovas vittnen känner det inte så, ty vi har någonting att tänka på. Vi har andlig mat inom oss, som när oss, och vi kan stå fasta i tron. Men vi måste ha studerat. Vi får inte någon inre kraft, om vi inte studerar. Studera fördenskull bibeln, var med vid mötena och bygg upp er. Och om svårigheter sedan kommer över er, då kan ni ’stå fasta’.
Ni har nu av mig själv fått veta vad jag har upplevt. Det var inte något märkligt; jag utförde inte något hjältedåd. Det var bara att ’uthärda; bevara tron på Gud’. Och det är jag viss om att ni skulle göra.
I Honolulu kom en syster fram till mig helt stilla och sade: ’Ta inte illa upp att jag frågar, men jag skulle så gärna vilja veta om du någon gång kände dig nedstämd och bedrövad under de där sju åren.’ Jag svarade: ’Ja, det gjorde jag!’ Ibland kände jag mig alldeles utledsen, tyckte att allt var så gagnlöst och onyttigt, att det var slöseri med tiden. Sinnet vill vara verksamt, ägna sig åt studier, och man kan hålla på med att studera länge; man kan tänka över saker och ting och få behållning av det. Men efter någon tid vill sinnet vila. Hur skall man då kunna sysselsätta det? I en sådan situation blir man lätt nedstämd.
Men när jag råkade i en sådan sinnesstämning, önskade jag aldrig att jag kunde komma ifrån det hela på något annat sätt. Det kom aldrig för mig att jag skulle ändra på mitt handlingssätt och kompromissa. Jag visste att jag skulle bli frigiven. Och så, plötsligt, finner man att sinnet kan tillgodogöra sig något mera. Jag var åter lycklig och fullt upptagen. Om jag blev litet trött och förslöad, visste jag att jag skulle komma över det och känna mig bättre och upplivad igen.
Fördenskull vill jag säga: Vi är bara människor. Vi har mänskliga känslor, mänskliga svagheter. Det är inte något fel om vi känner oss nere ibland, ty även när vi känner oss nere, inverkar inte detta på våra känslor för sanningen. Vi när alltjämt samma förhoppningar. Vi härdar helt enkelt ut, och Gud upplivar oss, och vi känner oss väl till mods igen.
En del bröder har frågat mig om hur jag uppfattar förändringarna i Västerlandet och velat att jag skulle göra jämförelser med livet i Kina.
Kontrasten är mycket stor. I Kina begär man nu att folk skall göra uppoffringar för att det nya Kina skall kunna byggas upp; och därför är livet ganska strävsamt, enformigt och reglerat på många sätt. Jag har nu kommit in i en friare värld, där människorna är trevligt, färgrikt klädda. Den präglas av liv, energi, handlingsfrihet och välgång. Det är som komme man från en värld in i en annan. Jag börjar tänka: De där vackra bilarna — nog vore det fint att ha en sådan? Trivsamma hem — det vore också skönt — och präktiga kläder, fina TV-apparater, utsökt high fidelity-musik från radioapparater etc. Jag lägger märke till allt detta materiella välstånd, och jag förstår att det kan bli en snara.
Jag ser att världsligt inställda människor finner lycka i att äga sådana materiella ting. Om de plötsligt bleve av med dem, skulle deras lycka försvinna; de skulle inte kunna leva vidare.
Men vi får inte bli sådana. Det är inte orätt att ha en fin bil och annat av livets goda. Man kan ha sådant och njuta av det och inte alls ta någon skada, förutsatt att man aldrig låter det bli den främsta källan till lycka och glädje. Och jag vet att vi inte kommer att låta de materiella tingen bli det, om vi låter de andliga tingen få sin rätta plats, dvs. sätter dem främst.
Detta är mina reflexioner, när jag nu kommit in i en helt annan värld. Det råder välstånd här, men man måste ta sig till vara, så att välståndet inte blir en snara och får en att falla.”
De hjärtliga handklappningarna visade att den mångtusenhövdade skaran satte värde på dessa passande råd. De gladdes också över att höra broder Jones förmedla varma hälsningar från bröderna i Hongkong, Japan och Honolulu, men de blev särskilt gripna av hans avslutningsord:
”Till sist vill jag säga att jag är förvissad om att ifall de få bröder, som alltjämt finns i Kina, visste att jag stod här och talade till er i dag, så skulle också de vilja få sina hälsningar och varma välgångsönskningar framburna till er.”
Så slutade detta tvåtimmarsmöte, i det att ivriga handklappningar hördes från läktarna. Efter sång och bön skingrades de närvarande och begav sig till sina hem på många olika orter. De hade lärt mycket, och från tusendens läppar och hjärtan skulle helt visst böner uppstiga för deras bröder och systrar som ännu befinner sig i Kommunistkina och som bemödar sig om att förbli fasta i tron.
[Bild på sidan 89]
Jones talar till 34.708 personer på Yankee Stadium