Hur jag kunde förbli stark i tron i ett kinesiskt kommunistfängelse

Berättat av Harold King

DEN 27 maj 1963 gick en kinesisk poliskonstapel med mig över bron som utgör gräns mellan Hongkong och Kina. I mer än fyra och ett halvt år hade jag hållits i fängelse i Kommunistkina. Under hela denna tid hade man inte tillåtit mig att besöka en enda av mina medkristna. Alla biblar och biblisk litteratur hade tagits ur min ägo. Men nu hade befrielsens dag kommit! Vid brons andra ände väntade bröder, som också var missionärer, från Sällskapet Vakttornets expedition i Hongkong på att få välkomna mig! Inom några minuter omfamnade de mig, men ingen av oss kunde få fram ett ord. Hur tacksam var jag inte mot Gud över att jag återigen kunde få vara bland hans folk!

Genast, medan vi ännu var på väg till Sällskapets avdelningsexpedition i Hongkong, var de som hade kommit för att ta emot mig angelägna om att få veta hur det stod till med mig, och de var ivriga att få höra något om deras kristna bröder, som alltjämt befinner sig i Kommunistkina. Så gott jag kunde berättade jag för dem om vad som hade hänt.

Verksamheten beskuren

Det var år 1954 som myndigheterna kallade Stanley Jones och mig själv — vi var båda missionärer — till polisstationen och meddelade oss att vi måste sluta upp med att predika från hus till hus. Om vi ville utföra något predikoarbete, fick vi göra det i vår ”kyrka” men inte utanför den. De förbjöd oss visserligen inte att hålla bibelstudier, men de fordrade att vi skulle ge dem namn och adress på alla dem som vi besökte.

Detta krävde att vi lade om vår predikoverksamhet i någon mån, så att vi åtminstone kunde fortsätta vårt arbete i viss utsträckning. Polisen hade inte meddelat oss att alla Jehovas vittnen måste upphöra med att predika från hus till hus; de sade det bara till oss missionärer. Våra kinesiska bröder saktade fördenskull inte farten i förkunnartjänsten det ringaste, utan var ivriga att fortsätta verket, vilket visade att Jehovas ande verkade på dem.

Vad dem beträffade som vi höll bibelstudier med, så ville de flesta fortsätta studierna också sedan vi hade talat om för dem att polisen fordrade att få uppgift om deras namn och adress. Men trycket ökade. Så snart en utlänning kom till ett litet bostadsområde med kinesiska hem, blev han iakttagen. Han hindrades inte från att komma in i området, men när han begav sig därifrån, gick den som hade ansvaret inom detta område direkt till det hem som han hade besökt för att få veta vad han hade haft för sig där. Detta injagade fruktan hos somliga. Trycket ökade också från ett annat håll: det hölls politiska möten som folk förväntades vara närvarande vid. Man gjorde anspråk på mer och mer av deras tid, och somliga började vackla. Å andra sidan fortsatte de som hade tro på att Jehova Gud skulle ge dem sitt stöd att regelbundet studera och komma till församlingens möten, och de vägrade att vara med vid de politiska mötena i fabriker och skolor.

De kinesiska vittnenas tro sätts på prov

Så började man direkt inskrida mot våra nitiska kinesiska förkunnare av Guds rike. Nancy Yuan var den första av våra kristna systrar som blev arresterad i Shanghai. Man tog henne ifrån hennes fyra barn. Det yngsta var bara ett år gammalt. Våra ansträngningar att lägga oss ut för henne var fruktlösa. Vi fick inte veta vart man förde henne. Men vi vet att ett brev till hennes mor omkring ett år efter hennes anhållande visade att hon alltjämt var stark i tron och inte sviktade i sin tillförsikt beträffande Jehovas makt att rädda och befria.

År 1957 satte regeringen i gång vad de kallade en korrigeringskampanj. Av alla arbetare fordrades det att de skulle skriva en självbiografi och sedan komma till särskilda möten, där de blev utsatta för kritik beträffande sitt uppförande och sin livsåskådning. I detta sammanhang råkade våra bröder i stora svårigheter. De hade predikat för sina arbetskamrater och talat med dem om slutet på denna onda värld och om hoppet om en rättfärdig, ny värld under Jesu Kristi styrelse. Men nu vände sig dessa arbetskamrater emot dem och framförde den anklagelsen att de hade predikat att Kinesiska folkrepubliken skulle bli tillintetgjord av Gud. De som vägrade att anta den socialistiska uppfattningen såväl som de som vägrade att komma till dessa möten blev inom kort arresterade. En efter en sattes våra bröder i häkte.

Fram till denna tid hade vi haft ett högsta antal om 58 förkunnare i församlingen i Shanghai, och förkunnare som hade flyttat till andra trakter hade spritt de goda nyheterna till andra områden överallt inom det stora Kina. På söndagarna brukade det vara mer än 120 närvarande vid mötena enbart i Shanghai. Men undan för undan slutade de som hyste fruktan upp att komma tillsammans med oss. De som tillhörde församlingens kärna blev emellertid alltmer resoluta och var fast beslutna att fortsätta med det arbete som Gud hade givit dem att utföra. De hyste ingen fruktan, ty deras tillförsikt till den sanne Gudens allmakt var fullständig.

Missionärerna sätts i fängelse

Den 14 oktober 1958, när vi just hade satt oss till bords i missionärshemmet och Stanley Jones stod i begrepp att frambära bön, hördes hårda knackningar på dörren. Inom några ögonblick hade vi polisen över oss med vapen i hand, och man satte på oss handbojor. Först gjorde Stanley invändningar och sade att pistoler och handbojor var onödiga tingestar, ty vi var kristna, men det gjorde ingen nytta. Grannarna kallades in som vittnen, och man sökte igenom varje skrymsle i huset. Men man fann ingenting utom våra biblar, biblisk litteratur och de register som vi förde i förkunnartjänsten. Vid middagstiden knuffade man in oss i två väntande bilar och körde till polisstationen. Den morgonen var det sista tillfället jag hade frihet att tala med Stanley. Han hade varit en förträfflig kamrat i Herrens tjänst. Hans hjärta klappade ständigt varmt för de kinesiska bröderna. Han hade djup uppskattning av andliga ting, och efter vad jag på omvägar har hört är han alltjämt stark i sin hängivenhet för Jehova Gud, fastän han är kvar i fängelse i Kommunistkina.

I fängelset började förhören. Först blev jag förhörd tre gånger om dagen. Senare två gånger om dagen, därpå mindre ofta. Något fysiskt våld blev jag inte utsatt för. Jag fick aldrig någonsin ett slag. Man höll bara på med ideliga förhör och sammanställde rapporter över det som jag sade vid dessa förhör. Det var oerhört påfrestande. Jag visste vad jag hade gjort under den tid jag bott i Shanghai. Jag visste vad jag hade sagt. Men jag hade inte gjort och sagt saker och ting med det motiv, som myndigheterna tillskrev dem. Vi hade t. ex. undervisat folk från bibeln om att Satan är denna världens gud och att denna onda värld skall bli tillintetgjord i striden vid Harmageddon. Men det skulle ha varit orimligt om vi hade tillstått att detta skulle ha varit omstörtande verksamhet som riktats mot staten. Detta var emellertid vad myndigheterna ville att vi skulle säga. De var benhårda i sina anklagelser, som gick ut på att vi var agenter åt imperialismen, men det var vi ju alls inte. Vi fann att de kallar var och en, som inte är kommunist och som de antar motstår kommunismen, för imperialist. Varje vägran från vår sida att tillstå det som vi anklagades för betraktades som underlåtenhet att tillstå våra ”brott”. Men det tycktes i någon mån tillfredsställa dem, när jag sade att det var sant att om alla hörsammade det budskap vi predikade (vilket de uppenbarligen inte skulle göra), då skulle det kunna få till följd den situation som de befarade. Hela två år gick åt till ”förberedelserna” för min rättegång, och så gott som hela tiden befann jag mig i ensamcell.

Själva rättegången blev mycket kort. Anklagelserna lästes upp, och jag fick bara svara ja eller nej på de frågor man ställde. Några förklaringar fick jag inte komma med. Jag blev dömd till fem års fängelse, och två av dessa hade jag redan avtjänat. Stanley, som hade haft ansvar för verksamheten, blev dömd till sju års fängelse. Vid rättegången såg jag honom för sista gången, men inte heller då fick vi tala med varandra.

Hur jag höll mig stark i tron

När jag först kom i fängelse, var cellen full av ohyra, och alla de små djuren var utomordentligt hungriga. Jag kunde inte göra mig kvitt dem på något vis. De höll mig vaken hela natten. Ris och vatten fick jag till mat, och detta gav mig magknip. Morgonen därpå, när vaktkonstapeln kom till min cell, såg han att jag var eländig, och han skickade mig till fängelseläkaren. Samma dag blev cellen rengjord och sprutad mot ohyran, och jag fick annan mat. Cellen var alldeles kal; det fanns bara en träspann med lock, som skulle tjäna såsom toalett. Jag måste sitta på golvet och äta sittande på golvet, och på natten sov jag på golvet, men jag hade fått tillåtelse att ta en del sängkläder med mig, och dessa kunde jag breda ut under mig. Jag fick inte ha något skrivmaterial i min ägo utom det som jag behövde för att skriva sammandrag av förhörsstunderna. Den enda läsning jag såg till var ett kinesiskt nyhetsblad. Jag fick inte utföra något arbete utom att hålla rent i min cell. Jag hade inte annat val utan måste bara sitta där och tänka.

Från första stunden insåg jag att jag måste göra något för att kunna förbli stark i tron. Knappt hade jag blivit inlåst i min cell den dagen man anhöll mig, förrän jag föll ner på knä och bad högt, men så gott som omedelbart blev jag avbruten, ty vaktkonstapeln öppnade tittgluggen och ville veta vem jag talade med. Jag förklarade att jag bad till min Gud såsom en kristen bör göra. ”Det får ni inte göra här inne”, sade han i kommenderande ton. Fördenskull satte jag mig ned för att bedja på ett mindre iögonenfallande sätt.

För att min uppskattning av de andliga tingen skulle hållas vid liv gjorde jag upp ett program för ”predikoverksamhet”. Men för vem predikar man, när man sitter i ensamcell? Jag beslöt mig för att jag skulle utarbeta några lämpliga bibliska predikningar av det som jag kunde komma ihåg och sedan predika för inbillade åhörare. Så började jag arbetet i tankarna och knackade på en dörr och vittnade för någon som jag låtsade kom till dörren, och jag gjorde flera besök den förmiddagen. Så småningom låtsade jag att jag träffade en fru Carter som visade intresse, och efter några återbesök gjorde vi upp om ett regelrätt bibelstudium. Under de fortlöpande låtsasstudierna gick vi igenom de viktiga ämnena i boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, såsom jag kom ihåg dem. Allt detta gjorde jag högt, så att ljudet av dessa ting skulle ytterligare inprägla dem i mitt sinne. Jag är säker på att vaktkonstaplarna menade att jag höll på att förlora förståndet, men denna åtgärd höll mig verkligen stark i tron och sund i sinnet. Tack vare den skulle jag vara rustad att ta upp förkunnartjänsten igen, när jag återfick friheten. Jag trodde fullt och fast att Jehova, vår Gud, kan bevara sina tjänare och befria dem, om de bara förblir trogna mot honom. Nej, jag ansåg inte att han måste få mig ut ur fängelset för att åstadkomma detta; mina förhoppningar stod till att jag skulle bli räddad in i den nya världen. Jag kände det såsom några trogna hebréer i forna tider måste ha gjort. När de fördes inför konungen, därför att de inte ville överge sin dyrkan av Gud, sade de: ”Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå icke dyrka dina gudar och att vi icke vilja tillbedja den gyllene bildstod, som du har låtit ställa upp.” — Dan. 3:17, 18.

Efter rättegången, när jag blev överförd från häktet till Shanghais fängelse, blev mina levnadsförhållanden bättre. Jag hölls visserligen i isoleringscell och hade inte tillåtelse att röra mig bland de andra fångarna, men med tiden fick jag litet större rörelsefrihet. Jag fick tillstånd att tillbringa någon tid av dagen ute i den balkongliknande gången utanför min cell. I cellen fanns det inga möbler, men här utanför fanns det ett litet bord och en pall som jag kunde använda. Jag fick också skrivmaterial, och detta tog jag genast i bruk.

Lovsånger för att understödja tron

Jag började skriva ner några bibliska teman i sådan form, att de kunde utgöra verserna till en sång, och sedan nynnade jag olika strofer, till dess jag fann en melodi som passade. Så småningom samlade jag ett ganska avsevärt förråd av sånger som var avsedda att hjälpa mig att hålla Jehovas uppsåt i minnet. En del av sångerna hade bara några få verser, andra åter hade så många som 144 verser och behandlade Guds löften i bibeln alltifrån Första Moseboken till Uppenbarelseboken. Dessa sånger var mig till hjälp i att göra återblickar på olika delar av bibeln och att följa de teman som löper genom hela Skriften. Jag hade t. ex. sånger som jag kallade ”Utväljandet av säden”, ”Hörsamma Jehovas kallelse”, ”Åminnelsen”, ”Störst bland dem är kärleken”, ”Mer än en million bröder” och ”Från hus till hus”. Vilken styrka gav mig inte dessa sånger, då jag sjöng:

Vilken makt eller kraft, som gamle Satan besitter,

kan väl skilja oss

från en Gud som vi älskar,

o så djupt och sant,

ja, älskar av hela vårt hjärta.

Skulle du kunna rycka upp Sinai berg

och plantera det mitt uti havet?

Det vore lättare, min vän,

än att någonsin söka

rycka oss loss från Jahs överhöghet!

Men när vi står lojala mot Jehova,

med obrytbar kärlek såsom vårt band,

skall vi de mest desperata åtgärder

från Satan, vår ovän,

fast och beslutsamt trotsa.

Ja, även om han sitt yttersta gör

och dräper oss för vår ståndpunkts skull,

där, vid vår sida, står Kristus Jesus,

vår konung,

med gravens nycklar i hand.

Varje morgon före frukosten sjöng jag omkring fem av mina sånger, och på kvällen fyra eller fem andra.

Mina första försök att bedja i fängelset hade man visserligen barskt avbrutit, men jag insåg hur viktigt det var att jag höll mig tätt till Jehova. Jag var visserligen isolerad från mina medmänniskor, men ingen kunde isolera mig från Gud. När jag flyttades till fängelset i Shanghai, var jag på nytt besluten att bedja mera öppet. Jag insåg att detta var ett sätt, på vilket jag kunde avge ett vittnesbörd för dem som befann sig i min närhet. Fördenskull knäföll jag i min cell, så att envar som ginge förbi celldörren kunde se mig, och detta gjorde jag tre gånger om dagen, varvid jag bad högt, i det att jag påminde mig Daniel, som bibeln berättar om. Till och med när det i lag var förbjudet, ”föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud”. (Dan. 6:10) Jag bad att Gud skulle låta mig få vishet, så att jag kunde säga och göra det rätta till hans ära. Jag bad att hans härliga uppsåt skulle triumfera. Jag bad uppriktigt å mina bröders vägnar överallt i världen. Det verkade som om Guds ande vid sådana tillfällen vägledde mina tankar, så att jag tänkte på de mest gagneliga tingen, och jag fick en känsla av stort sinneslugn. Vilken andlig styrka och tröst medförde inte bönen för mig! Och tack vare detta kom alla att känna mig såsom en kristen Ordets förkunnare.

Likväl hemsöktes jag då och då av tvivel beträffande huruvida jag verkligen hade gjort allt jag borde ha gjort i Jehovas tjänst, innan jag hamnade i fängelse. Först kände jag mig oroad över detta, men så fann jag att jag hade stort gagn av att tänka tillbaka på förhållandena och göra klart för mig i vilka ting jag hade brustit och tänka över hur jag skulle kunna göra det bättre i framtiden; och jag beslöt att jag skulle bli en mycket bättre förkunnare framdeles, om jag skulle återvinna friheten och kunna verka såsom en sådan. Jag framlade detta i bön för Jehova och kände mig mycket lugnad, och såsom en följd av detta blev min övertygelse och mitt beslut att fortsätta i Jehovas tjänst så mycket starkare under min fängelsetid.

Varje år gjorde jag anordningar för att kunna fira åminnelsen av Kristi död så gott jag kunde. Från mitt fönster i fängelset lade jag märke till månen och såg hur det började bli fullmåne i början av våren. Jag räknade så omsorgsfullt jag kunde ut datum för högtiden. Jag hade naturligtvis ingen möjlighet att skaffa emblemen, bröd och vin, och vaktkonstaplarna vägrade att ge mig detta. De två första åren kunde jag alltså bara gå igenom ritualen och använda inbillade emblem på samma sätt som jag predikade för låtsasmänniskor som jag besökte. Det tredje året fann jag några burkar svarta vinbär i mitt rödakorspaket, och av dessa lyckades jag framställa vin; och ris, som är osyrat, fick tjäna såsom bröd. I år hade jag såväl mitt vin som ojästa vattenskorpor från rödakorspaketet att använda såsom emblem. Jag sjöng och bad och höll ett regelrätt tal för detta tillfälle, alldeles såsom man gör i varje församling av Jehovas folk. Jag kände det fördenskull som om jag varje år var förenad med mina bröder över hela världen vid detta synnerligen betydelsefulla tillfälle.

Även om min verksamhet i fängelset var ytterligt begränsad, sökte jag vittna genom mitt exempel. Jag påminde mig troheten hos juden Nehemja, som under sin fångenskaps tid så troget utförde sin uppgift såsom munskänk åt konungen i Persien, att han fick tillstånd att lämna Persien och bege sig till Jerusalem för att ta sig an angelägenheter som hade med tillbedjan av hans Gud att göra. Om och om igen bad jag att få något arbete att utföra, men detta förvägrades mig. Det krävdes emellertid att varje fånge skulle städa sin cell, och jag försökte att göra min exemplarisk. Undan för undan sökte jag utföra litet mera; jag städade upp utanför min celldörr, under den tid då jag fick röra mig utanför cellen, och sedan de tomma cellerna intill min egen. Till slut dammade och polerade jag till och med vaktkonstaplarnas skrivbord. Jag var verkligt angelägen om att göra något nyttigt, och så småningom vann detta konstaplarnas förtroende. Såsom en av dem sade till mig: ”Allt ni gör gör ni så väl, vare sig det är fråga om att städa upp någonstans eller studera språket. Jag hoppas att ni, när ni kommer tillbaka till England, skall använda ert nit till att tjäna folket.” Jag försäkrade honom om att det var just vad jag såg fram emot att få göra.

Jag hyste aldrig något hat mot dem som hade i uppdrag att vakta mig. Det föreföll mig som om de i mycket påminde om soldaterna som hade fått i uppdrag att fastnagla Jesus vid tortyrpålen; de visste inte vad de gjorde. Fördenskull bad jag att Gud skulle förlåta dem och endast straffa dem som verkligen var klandervärda och illvilliga i sitt hat gentemot honom och hans folk.

Åter bland Jehovas folk

När jag slutligen fick veta att tiden för min frigivning var nära och att jag skulle bli fri fem månader tidigare än beräknat, vilken känsla av befrielse erfor jag då inte! Sedan man tagit mig med ut för att jag skulle få bese Shanghai och dess omgivningar och hade visat mig vad kommunismen hade gjort för folket i materiellt avseende, sände man mig slutligen över bron i armarna på mina kristna bröder den 27 maj. Hur underbart var det inte att åter vara bland Guds folk!

Bröderna i Hongkong var så kärleksfulla mot mig, att det verkligen var svårt för mig att slita mig från dem. Men den 1 juni fick jag följa med ett plan för att anträda färden till mitt hem i England. Första anhalten gjordes i Japan, där en stor skara vittnen var till hands för att hälsa på mig. De hade inte fått någon underrättelse om mina resplaner, men de hade följt med nyheterna om min frigivning i tidningarna, och de hade räknat ut att jag möjligen kunde komma med det planet. De ville vara där för att välkomna mig.

I New York blev jag överväldigad av glädje över att se att Sällskapet Vakttornets president, broder Knorr, var vid flygplatsen för att ta emot mig, och han var den förste som lade armarna omkring mig och gav mig en kärleksfull välkomstkram. Stora förändringar hade skett vid Betelhemmet och tryckeriet i Brooklyn, sedan jag senast hade sett dem år 1947, innan jag begav mig till Kina, men samma kärleksfulla ande rådde där, bara i så mycket större skala.

Också här önskade bröderna få veta något om det som jag varit med om, och jag var glad över att kunna berätta saker och ting för dem och med övertygelse försäkra dem om att trots mina upplevelser under de senaste fyra och ett halvt åren har min tro inte någonsin under alla mina 25 år i heltidstjänsten varit så stark som den är i dag. Hur så? Jo, därför att det inte finns några pistoler, murar eller fängelsegaller som kan hindra Guds ande att nå hans folk! Om vi med iver har ägnat oss åt att studera hans ord och låtit det sjunka ner djupt i våra hjärtan, har vi ingenting att frukta. Vi står inte fasta i egen kraft. Men genom sin allsmäktiga kraft kan Gud förmå till och med den bräckligaste av oss att segra, när han blir utsatt för förföljelse!

● Hur stark är din tro? Skulle du kunna uthärda sådana ihärdiga förhör och flera års isolering i fängelse och likväl inte vackla? Kom ihåg det Skriftens ord som säger att ”alla de som åstunda att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skola också bliva förföljda”. (2 Tim. 3:12, NW) Innan förföljelsen bryter ut är rätta tiden för dig att väpna dig. Hur skall detta ske? Genom att du gör ett vist bruk av tiden nu, studerar och begrundar Guds ord, så att det kan bli djupt rotat i ditt hjärta, genom att du regelbundet är tillsammans med Jehovas folk och genom att du i Jehovas tjänst gör bruk av det som du får lära. På det sättet kommer du att befinna dig bland dem ”som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt”. (Hebr. 5:14, NW) Denna uppfattningsförmåga är av stor betydelse, när man ställs ansikte mot ansikte med motstånd och förföljelse. Men om du förtröstar på Jehova nu och drar nytta av de andliga föranstaltningar som han gjort, då kommer du att ha möjlighet att hämta kraft hos honom i kritiska tider, och han kommer att uppehålla dig. — Utgivarna.