Variationsrikedom – nödvändigt för livet

PÅ 1840-talet översteg Irlands befolkning åtta miljoner, vilket gjorde det till det mest tättbefolkade landet i Europa. Basfödan var potatis, och den sort som de flesta odlade kallades lumpers.

År 1845 satte jordbrukarna sin potatis som vanligt, men potatisbladmögel slog till och förstörde nästan hela skörden. ”Större delen av Irland överlevde det svåra året”, skrev Paul Raeburn i sin bok The Last Harvest—The Genetic Gamble That Threatens to Destroy American Agriculture. ”Katastrofen kom året därpå. Jordbrukarna hade inget annat val än att sätta potatis av samma sort igen, för det var den enda sort de hade. Potatisbladmöglet slog till igen, och den här gången med oerhörd kraft. Lidandet som blev följden var obeskrivligt.” Historiker beräknar att uppemot 1 miljon människor dog av svält och att ytterligare 1,5 miljoner emigrerade, de flesta till USA. De som stannade kvar drabbades av förkrossande fattigdom.

I Anderna i Sydamerika odlade jordbrukarna många olika potatissorter, men bara några få sorter drabbades av potatisbladmögel, och därför utbröt inga epidemier. Det är tydligt att en mångfald arter och mångfald inom arter är ett skydd. Att bara odla en enda sort går emot den här grundläggande överlevnadsstrategin och gör att skörden kan förstöras i ett stort område om växterna drabbas av sjukdomar eller skadedjur. Det är därför många jordbrukare måste använda bekämpningsmedel, växtgifter och svampdödande medel, trots att sådana kemikalier ofta är miljöfarliga.

Varför ersätter då jordbrukare sina många lokalsorter med en enda sort? Vanligtvis av ekonomiska skäl. Det tycks finnas en rad fördelar med att odla en enda sort, till exempel större skördar, att grödan blir lättare att skörda och att den får bättre kvalitet och hållbarhet. Den här trenden slog igenom i större skala på 1960-talet med det som kom att kallas den gröna revolutionen.

Den gröna revolutionen

Genom omfattande kampanjer från myndigheter och företag övertalades jordbrukare i svältdrabbade områden att ersätta sina många lokalsorter med några få högavkastande sädesslag, i synnerhet ris och vete. De här ”mirakelgrödorna” hyllades som lösningen på världens svält. Men de var inte billiga – utsädet kostade upp till tre gånger så mycket som normalt. För att få hög avkastning var man också tvungen att använda konstgödsel och andra kemikalier, för att inte tala om sådan dyr utrustning som traktorer. Men med statligt stöd fick den gröna revolutionen en flygande start. Ändå säger Raeburn: ”Även om den har räddat miljoner från svält, hotar [den] nu världens livsmedelsförsörjning.”

I själva verket kan den gröna revolutionen ha gett kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Att odla en och samma sort blev snart vanligt på hela kontinenter. Den stora användningen av gödselmedel bidrog till att ogräset grasserade, och bekämpningsmedel dödade både nyttiga insekter och skadeinsekter. På risfält dödade giftiga kemikalier fiskar, räkor, krabbor, grodor, örter och vilda växter, av vilka de flesta var viktiga tillskott till kosten. Dessutom blev en del jordbrukare förgiftade när de utsattes för vissa kemikalier.

En biologilärare vid Open University i Storbritannien, dr Mae-Wan Ho, skrev: ”Det är nu obestridligt att monokultur [systemet med att odla ett enda växtslag], som introducerades i och med ’den gröna revolutionen’, har haft negativ inverkan på den biologiska mångfalden och livsmedelsförsörjningen i hela världen.” Enligt FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) har 75 procent av den genetiska mångfald som fanns bland odlade grödor för hundra år sedan försvunnit, i huvudsak på grund av industriella jordbruksmetoder.

I en bulletin som utges av Worldwatch Institute heter det varnande att ”de ekologiska risker vi tar när vi inför genetisk likformighet är enorma”. Hur hålls då de här riskerna i schack? Jo, bland annat genom jordbruksforskning, kraftiga kemikalier och ekonomiskt stöd till jordbrukare. Men det finns inga garantier – genetisk likformighet bidrog till att en förödande sjukdom drabbade majs i USA och att ris på en yta av omkring 200 000 hektar gick förlorat i Indonesien. På senare år har emellertid en ny jordbruksrevolution börjat, och den går ut på att liv manipuleras på en mer grundläggande nivå – genom genetisk modifiering.

Den genetiska revolutionen

Studier inom genetiken har infört en ny och lukrativ näringsgren som kallas bioteknik. Som namnet antyder blandas biologi och modern teknik med metoder som genteknik. En del av de nya bioteknikföretagen, som de kallas, specialiserar sig på jordbruk och arbetar febrilt för att patentera växtsorter som ger hög avkastning, är sjukdomsresistenta och tål torka och frost och minskar behovet av farliga kemikalier. Det skulle vara utmärkt om man kunde uppnå sådana mål. Men många ställer sig frågande till genetiskt modifierade grödor.

”I naturen uppkommer genetisk mångfald inom vissa gränser”, heter det i boken Genetic Engineering, Food, and Our Environment. ”En ros kan korsas med en annan sorts ros, men en ros går inte att korsa med en potatis. ... Genmanipulation innebär å andra sidan vanligtvis att man tar gener från en art och sätter in dem i en annan art i ett försök att överföra en önskad egenskap. Det här kan innebära att man från en arktisk fisk (till exempel en flundra) tar en gen som ger frostskydd och för över den till en potatis eller en jordgubbe. Det är nu möjligt att modifiera växter med gener som tagits från bakterier, virus, insekter, djur eller till och med människor.”a I själva verket gör biotekniken alltså att människan kan riva de genetiska murar som skiljer arterna åt.

Likt den gröna revolutionen bidrar den så kallade genetiska revolutionen till problemet med genetisk likformighet. Ja, somliga säger att problemet med likformighet nu blir ännu värre, eftersom genetiker och forskare använder metoder som kloning och vävnadsodling – processer som skapar helt identiska kopior, eller kloner. Det kvarstår därför många frågetecken kring urholkningen av den biologiska mångfalden. Men genetisk förändring av växter väcker också nya frågor, till exempel vilken verkan det kan ha på oss och miljön. ”Med höga förväntningar, få begränsningar och knappt någon tanke på den möjliga utgången rusar vi med förbundna ögon in i en ny era av agrar bioteknik”, sade vetenskapsskribenten Jeremy Rifkin.b

Å andra sidan är förmågan att modifiera liv på genetisk nivå en potentiell guldgruva, så kapplöpningen fortsätter när det gäller att patentera nya växtsorter och modifierade organismer. Under tiden fortsätter växter att dö ut med oförminskad hastighet. Som det nämndes tidigare har en del myndigheter och privata institutioner inrättat fröbanker för att förhindra katastrofer. Kommer de här bankerna att göra att framtida generationer har en stor mängd frösorter att välja mellan?

Kan fröbanker hindra utdöendet?

I Kew Gardens, den kungliga botaniska trädgården i England, har man gett sig in på vad som hyllas som ”ett av de största internationella projekten för bevarande av växter som någonsin genomförts”, nämligen Millennium Seed Bank. De främsta målen med projektet är 1) att före 2010 samla in och bevara 10 procent – över 24 000 arter – av världens fröbärande växter och 2) att långt innan dess samla in och bevara frön från hela den inhemska floran i Storbritannien. Även andra länder, däribland Sverige, har inrättat fröbanker eller genbanker, som de ibland kallas.

Biologen John Tuxill säger att minst 90 procent av de miljoner frön som lagras i fröbanker kommer från värdefulla nyttoväxter, till exempel vete, ris, majs, durra, potatis, lök, vitlök, sockerrör, bomull, sojabönor och andra bönor, för att bara nämna några få. Men frön är levande organismer och lever bara så länge som deras inbyggda energireserver räcker till. Så hur säkra är fröbanker?

Problem på fröbankerna

Det kostar mycket att driva fröbankerna – årligen en summa på motsvarande omkring 3 miljarder kronor, enligt Tuxill. Men han säger att den här summan kanske är ännu högre, eftersom ”bara 13 procent av de frön som finns lagrade i fröbanker finns i välskötta inrättningar som har kapacitet för långtidslagring”. Eftersom dåligt lagrade frön inte lever länge, måste de sås tidigt, så att nästa generation frön kan samlas in. Annars blir fröbanken bara ett dödens väntrum. Men sådant arbete är naturligtvis resurskrävande, vilket bara försvårar saken för inrättningar som redan har ansträngd ekonomi.

I boken Seeds of Change—The Living Treasure förklaras det att den stora fröbanken i Colorado har ”upplevt många svårigheter, till exempel elavbrott, trasig kylutrustning och underbemanning, vilket har lett till enorma och kaotiska högar med okatalogiserade frön”. Fröbanker påverkas också av politiska förändringar, ekonomiska nedgångar och naturkatastrofer.

Långtidsförvaring skapar också andra problem. I sin naturliga miljö har växter en begränsad men viktig förmåga att anpassa sig, och det gör att de kan överleva sjukdomar och andra utmaningar. I fröbankens skyddade miljö kan de emellertid efter några få generationer förlora något av sin återhämtningsförmåga. Men om fröna lagras väl kan de bevaras i århundraden innan de måste sås. Trots sådana begränsningar och osäkerhetsfaktorer återspeglar fröbankernas själva existens ett växande intresse för våra livsmedelsgrödors framtid.

Men det bästa sättet att minska utdöendet är naturligtvis att skydda den naturliga miljön och återinföra grödornas mångfald. För att göra det, säger Tuxill, måste vi ”utveckla en ny balans mellan människans behov och naturens behov”. Men hur realistiskt är det att tro att människan kommer att ”utveckla en ny balans” mellan sig och naturen, samtidigt som hon med näst intill religiös iver strävar efter industriella och ekonomiska framsteg? Som vi har sett håller till och med jordbruket på att bli en del av högteknologisk, marknadsdriven ”big business”. Det måste finnas en annan lösning.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 7]

Jordbrukaren — En ”hotad art”?

”Sedan 1950 har antalet jordbruksarbetare sjunkit kraftigt i alla industriländer, i en del områden med så mycket som 80 procent”, kan man läsa i tidskriften World Watch. I USA finns det nu till exempel färre jordbrukare än fångar. Varför är det så många som överger jordbruket?

De främsta orsakerna är minskade inkomster, ökande kostnader, växande fattigdom och att arbetet mekaniseras alltmer. År 1910 gick ungefär 40 procent av de pengar som spenderades på livsmedel i USA till jordbrukarna, men 1997 hade deras andel sjunkit till omkring 7 procent. I World Watch sägs det att ”bara 6 ... [procent] av det som betalas för en limpa” går till veteodlarna. Det här betyder att kunden betalar nästan lika mycket för förpackningen som han betalar jordbrukaren för vetet. I utvecklingsländerna är situationen för jordbrukare ännu värre. En jordbrukare i Australien eller Europa kanske kan ta ett lån för att klara sig igenom ett dåligt år, men en västafrikansk jordbrukare kanske inte har möjlighet att fortsätta efter ett dåligt år. Han kanske inte ens överlever.

[Bilder på sidan 7]

”Monokultur, som introducerades i och med ’den gröna revolutionen’, har haft negativ inverkan på den biologiska mångfalden och livsmedelsförsörjningen i hela världen.” – Doktor Mae-Wan Ho

[Bildkällor]

Bakgrund: U.S. Department of Agriculture

Centro Internacional de Mejoramiento de Maíz y Trigo (CIMMYT)

[Bilder på sidan 8]

I Millennium Seed Bank i England förvaras värdefulla frön

[Bildkälla]

© Trustees of Royal Botanic Gardens, Kew